Hur var det med daltandet Forssell?

Och så la han till: “Vi har ingen som helst skyldighet att visa gästfrihet till personer som hotar vår allmänna ordning eller säkerhet.”

Det hela kan låta rimligt. Precis lika rimligt som när migrationsministern i ett annat inlägg några veckor tidigare skrev att “Sverige är ett öppet och jämställt land där alla människor, oavsett vem man är eller kommer ifrån, ska kunna leva ett liv i frihet.”

Det är nog någonstans där allt ändå börjar att skava. Om det verkligen är lika stor frihet för alla i landet oavsett vem man är och var man kommer ifrån så måste rimligen samma krav ställas på alla. Det vi begär av människor som kommer hit borde rimligen vara samma sak som vi begär av människor som har fötts i landet, annars ser våra friheter olika ut.

När man går igenom Johan Forssells inlägg på Instagram sedan han blev migrationsminister slås man av två saker. Det första är att kändisadvokaten Elisabeth Massi Fritz gillar allt han lägger upp (ja, verkligen allt). Det andra är att han ser integration som en envägsrörelse.

Infödda svenskar ska ställa krav och människor som kommer hit ska skärpa sig. Det är för att använda ett av ministerns favoritord “slutdaltat”.

Migrationsministerns inlägg i sociala medier är på gränsen till parodiskt monotona. Det ska ställas krav på invandrare. Genom kraven motiveras man att sköta sig. Man ska vara stolt över ett svenskt medborgarskap, därför måste man förtjäna det. Vi ska ta in färre människor i landet och utvisa fler. Varianter på samma tema i all oändlighet.

I ett inlägg skriver Forssell att regeringen kommer att “införa krav på personer som kommer hit att anpassa sig efter svenska värderingar”. I ett annat: “Kommer man till Sverige så är det svenska lagar och värderingar som gäller.”

Nu undrar jag lite försynt om nazism är ett exempel på en svensk värdering eller om den faller under ramen för det som ministern tycker att det ska vara slutdaltat med. Nog för att Moderaterna regerar på mandat från ett parti grundat av nazister, men är nazism verkligen en accepterad svensk värdering?

Anledningen till att jag ställer frågan är för att migrationsminister Forssell, som försökt vara anonym, är den som har en 16-årig son som fram tills för några veckor sedan var aktiv i en nazistorganisation där han bland annat har värvat medlemmar. Samma minister har gång på gång pläderat för föräldraansvaret och att föräldrar måste stå till svars för sina barns extrema värderingar.

Ja, fast inte nu då. Inte när de tänkbart osvenska värderingarna är lite vanlig hederlig tonårsnazism. Då blir det lite usch och fy efter avslöjandet och Sveriges ledande expert på att kalla sig själv terrorexpert (Magnus Ranstorp) skyndar sig att förklara att den här sortens extremism egentligen inte är någon extremism alls, till skillnad från alla fall där muslimer är inblandade.

Eller som ministern själv uttryckte sig: “Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Men då så. Lite som om de tonåringar som åkte ner för att strida för IS i Syrien är ångerfulla och ledsna såhär i efterhand. Blir det bra då eller ska det vara slutdaltat?

Det tycks mig ibland som om moderater är ett annat ord för människor som daltar med egna barn men inte med andras ungar.

När migrationsministern skulle beskriva sin egen 16-åriga son och dennes nazistiska engagemang blir det smått parodiskt. Det är som om han lite vagt vet vem sonen är och som om han inte riktigt är säker på åldern och som om nazism är en umgängesform.

“Förra veckan fick jag veta att en nära anhörig i yngre tonåren har haft umgänge i helt fel kretsar.”

Ibland undrar man hur det låter vid köksbordssamtal hos alla dessa högerpolitiker som vill kasta ut människor ur landet och hindra människor som flyr hit från krig och förföljelse att få komma in i landet. Man undrar om det sitter med barn vid de där samtalen som lyssnar och tar in, som lär sig att normalisera den hårda attityden där det är “slutdaltat” med alla som inte ser ut som jag.

Någonstans tror jag att det där kalla och hårda gör saker med oss, inte minst med de unga i samhället. I ett samhälle där kärleken tynar bort och där man tycker sig kunna agera hårt mot andra så länge de ses som ett anonymt kollektiv hamnar vi lätt fel.

Jag tror att ministern har helt rätt agerande när det gäller den egna sonen, men helt fel agerande när det gäller andras söner. Människor gör fel, hamnar fel – särskilt unga människor som provar sig fram i livet.

Det är därför det till exempel fanns ungdomsrabatter för brott. Man vet att risken för återfall i brottslighet minskar om man från samhällets sida agerar aningen mjukare mot unga.

Det är därför bra integrationsarbete handlar om att vara ett föredöme istället för att vara en kravställare.

Det är därför kravsamhället är en fullständig återvändsgränd. Det är därför Johan Forssell har fel i sina Instagram-inlägg.

Vi behöver inte fler krav. Vi behöver tillit och en tro på att människor som gjort fel nästa gång kommer att kunna göra rätt.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.