Vad hände med rättssäkerheten?

Jonas Falk har stått som åtalad för inblandning i utpressningshärvan av affärsmannen Joachim Kuylenstierna. I tingsrätten dömdes Falk endast för att ha skrivit ett hotbrev. Straffet för det blev fängelse i ett år och tio månader. Men åklagaren menade att han varit mer involverad och yrkade på tio års fängelse. Både den dömde och åklagaren var missnöjda och överklagade till hovrätten.

Playa-målet

För att förstå vem Jonas Falk (tidigare Oredsson) är, och varför staten anser det vara befogat att lägga enorma resurser på honom och dessutom bryta mot lagen i sina försök att få honom dömd (ja det har hänt i tidigare mål), måste man få lite bakgrund. Från början blev Jonas Falk känd som bankrånare och dömdes även till fängelse. Han har även blivit fritagen tre gånger under sin anstaltstid. Allt detta är dock gamla synder. Att han haft en brottskarriär är det således nog ingen som ifrågasätter.

Jonas Falk är alltså inte Guds bästa barn, men han har ändå lika mycket rätt att behandlas som vilken medborgare som helst, sett till att få en rättvis prövning av anklagelser som staten riktar mot honom. Det kan konstateras att så har inte tidigare alltid varit fallet, något Magasinet Paragraf i ett flertal artiklar tidigare har skrivit om i sin granskning av det så kallade Playa-målet, se bland annat Kokainmålet – en ny stor rättsskandal och Rättsskandalen Operation Playa på SVT.

Utredningsåtgärder under hovrättsförhandlingen

Jag känner inte Jonas Falk, första gången jag någonsin sett honom i verkligheten var under hovrättsförhandlingen som avslutades under onsdagen. Detta är viktigt att framhålla, det jag skriver nedan är alltså min objektiva bedömning av det jag sett med egna ögon.

På ena sidan i säkerhetssalen sitter statens tre representanter; senior åklagare Anna Stråth, statsåklagare Sara Nilsson och kammaråklagare Karolina Lindekrantz. Och på andra sidan finns försvaret för Jonas Falk, advokaterna Tobias Enochsson och David Kugelberg. Även den andra åtalades försvarare, advokat Solveig Sörlien, finns på plats med sin klient (som friades helt i tingsrätten).

Egentligen skulle slutpläderingarna inledas direkt på morgonen, men åklagarsidan bad om att få anföra vissa omständigheter som utredare jobbat med under den pågående hovrättsförhandlingen.

Objektivitetsprincipen

En åklagare ska vara objektiv, detta är för mig, och de flesta andra, en självklarhet. Som journalist i nästan 15 år, och tidigare även verksam som offentlig försvarare, så har jag sett ett stort antal rättegångar i både tingsrätt och hovrätt. Aldrig förr, och jag menar aldrig, har jag hört en åklagare föra bevisning kring att en åklagare måste vara objektiv.

En del av det som hördes från senior åklagare Anna Stråth under inledningen av den sista förhandlingsdagen i hovrätten, handlade om att bevisa att Jonas Falk fått en rättvis rättegång. Argument framfördes om att åklagare och polis agerat korrekt och gjort allt i sin makt för att säkerställa att förundersökningen bedrivits på ett korrekt sätt och att åklagare agerat objektivt. Förlåt, men detta ska inte ens behöva sägas, det ska vara en självklarhet. Hela denna argumentation från åklagarens sida är inget annat än absurd och väcker enligt mig tvivel kring deras objektivitet.

”Bevisningen består av indicier”

Det kan även konstateras att det inte finns någon direkt bevisning som styrker att Jonas Falk varit inblandad i den aktuella utpressningen. Detta är även något som åklagarsidan tillstår.

– Bevisningen består av indicier, säger senior åklagare Anna Stråth under slutpläderingen.

Åklagarna i målet vill att hovrätten gör en sammantagen bedömning av alla indicierna och utifrån dessa dömer Jonas Falk. Rättsligt finns möjligheten att fälla en tilltalad på bara indicier, dock är det relativt ovanligt. Men om nu domstolen ska fälla på en sammantagen bedömning så bör man även se till hur staten agerat mot Jonas Falk under många år. I Playa-målet planterade till exempel polisen bevisning. Som tur var uppdagades ett stort antal oegentligheter och det blev en friande dom i sista instansen. Min sammantagna bedömning blir därmed att något inte står rätt till även med detta åtal mot Jonas Falk.

Hellre fria än fälla

För mig blir det uppenbart att det inte finns tillräckliga bevis för att fälla Jonas Falk till ansvar. Observera att jag inte säger att han är oskyldig, men i ett rättssamhälle har skuld eller oskuld ingen som helst betydelse. Det enda som är viktigt är om åklagarsidan – som har bevisbördan – har lyckats framlägga tillräckligt med bevisning för att det inte längre ska finnas något rimligt tvivel för att den åtalade är skyldig. Jag håller helt med om det som Falks ena försvarare anförde i slutpläderingen.

– Det rör sig om hypoteser för vars stöd det saknas bevisning … Annan misstänkt ska kunna uteslutas, säger advokat Tobias Enochsson.

I detta fall finns ingen konkret bevisning och det kan inte uteslutas att annan misstänkt är skyldig, därmed ska hovrätten hellre fria än fälla.

En bitter eftersmak

Det är med en bitter eftersmak som jag lämnade hovrättsförhandlingen. En orolig känsla gnager fortfarande inom mig och jag ställer mig undrande till vad som hänt med rättssäkerheten i Sverige. Denna undran sträcker sig även till att jag frågar mig hur många som sitter felaktigt dömda i våra anstalter? I hur många fall har staten tummat på rättssäkerheten till den nivå att någon dömts på grunder som egentligen inte är tillräckliga? För att det sitter felaktigt dömda i svenska fängelser, det är jag helt övertygad om.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.