Humaniorans vara eller icke vara

Vad ska du göra efter att du pluggat färdigt? En läkarstudent har en klar framtid framför sig och ett givet svar på frågan, likaså jurist- och psykologstudenter. Jag brukar säga att jag ska gå på A-kassa och skilja på fabel och intrig i alla böcker jag läser. Ingen ifrågasätter det, de skrattar och nickar instämmande. Framtiden för en student inom humaniora är suddig och svår att precisera. Någon blir bibliotekarie, en annan blir poet, men de flesta kompletterar sin värdelösa utbildning med något av mer värde. Väntar inte ekonomisk avkastning och en fin titel på visitkortet i horisonten så avfärdas utbildningen som flum och slöseri.

Kanske är det pretentiöst av mig, men jag börjar misstänka att humaniorans impopularitet till stor del beror på att människor helst vill slippa tänka. De vill inte ödsla onödig tid på att behöva tolka, nyansera och analysera komplexa ämnen. Att ta avstamp i en lagbok eller anatomiska illustrationer för att bevisa sin kunskap verkar smidigare än att faktiskt behöva tänka självständigt och formulera sina egna teorier. Visst innebär dessa typer av läroböcker och inlärningsprocesser att man aktivt tänker, funderar och lär sig nya saker, men det saknas en verklig intellektuell process där individen själv måste tänka och resonera.

Nu har jag ju inte själv studerat till varken läkare, jurist eller något av det slaget. Jag är medveten om att frågor om etik och moral är vanligt förekommande även inom dessa utbildningar och att det krävs ett välutvecklat tvärvetenskapligt intellekt för att klara av dem. Det är inte IQ-nivåer eller (in)kompetens jag vill använda som slagträ här, och jag vill inte heller påstå att jag på något sätt är smartare än en läkarstudent. Men samhällets negativa inställning till humaniora har ett ursprung, och jag misstänker att jag kan spåra dess rötter tillbaka till antiintellektualismen och den systematiska fördumningen av mänskligheten.

1963 skrev Richard Hofstadter boken ”Anti-Intellectualism in American Life”. Han beskriver begreppet som någonting relativt nytt vid den tiden och att det fick sitt genombrott på grund av Joseph McCarthy och den Röda faran. Journalister, akademiker och andra intellektuella var ofta särskilt utsatta för anklagelser om att vara kommunistiska spioner som skulle arbeta åt Sovjet. Just denna grupp har alltid talat frispråkigt och har haft inflytande över opinionen, vilket uppfattas som ett hot mot rörelser som bygger på enkelspåriga och svart-vita föreställningar om makt och politik. Konst, filosofi och andra humanistiska ämnen karaktäriseras ofta av att det läggs stor vikt vid kritiskt tänkande och ifrågasättande, och det handlar ofta om rätt abstrakta idéer.

Att lägga ned tid på att utveckla analytiska och slutledande förmågor betyder därmed att man lättare kan se igenom och avfärda makt- och samhällsstrukturer. Humanioran upplevs därför kanske som ett subversivt hot mot en enkelspårig elit.

När jag läser Hofstadter kan jag inte låta bli att tänka att samma logik fortfarande gäller. Skillnaden är bara att hotet inte längre heter kommunism, utan att det nu rör sig om instrumentaliseringen av utbildning. Den som inte producerar något mätbart eller med ett påtagligt värde har alltid varit säregen. Och idag värderas humaniora kanske lägre än någonsin när majoriteten av allt handlar om att producera och köpa fysiska varor. Har du pengar så har du makt, och ditt livsmål bör vara att tjäna så mycket pengar (och därtill makt) som möjligt. Värdesätter du istället erfarenhet, intellekt och kunskap så anses du vara korkad, trots att längtan efter att hela tiden lära sig något nytt är raka motsatsen till dumhet. Hur har vi hamnat där? Varför är alla utbildningar som inte leder dig raka vägen in på arbetsmarknaden ett “slöseri med tid”? Jag hade kunnat bli jurist, jag hade kunnat bli läkare. Men det låter så urbota tråkigt att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv, och dessutom är det ingenting jag brinner för. Jag brinner för litteraturen, för samhällsfrågor, för att bilda mig. Att göra något annat bara för att tjäna pengar skulle aldrig vara aktuellt.

Frågan kvarstår. Vad är det som gör att humanistiska ämnen ses ned på? För att kunna närma mig ett svar så tror jag att jag måste ge mig in i humaniorans nytta kontra onytta. Humaniorans nytta ligger först och främst i att kunna förstå sig på samhället. Litteraturvetare analyserar prosa och ser till böckers samhällskontext för att kunna skapa sig en djupare förståelse för omvärlden. Konstvetare gör detsamma, fast med konst. Filosoferna vill förstå hur vi tänker och värderar saker, och människans själva existens. Samma generella teman går igen även hos religionsvetarna, språkvetarna och alla andra humanister. Men finns det inte exakt samma dragningskraft inom alla fält? Även biologerna, antropologerna, geologerna och statsvetarna vill väl bara förstå? När man kokar ned dessa tre huvudsakliga fält – humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap – så ser man att de alla vilar på samma grund, nämligen människans vilja att förstå sig på sig själv. Så vad är då skillnaden som leder till att ett fält ses ned på, medan de andra är prestigefyllda ämnen?

Jag tror att skillnaden ligger dels i vad vi kallar användbart och dels i den moderna marknadsekonomin. En forskare inom naturvetenskap kan framställa läkemedel och bota komplexa sjukdomar. En samhällsvetare kan producera lagförslag, modeller och system som påverkar politiska beslut. En humanist producerar inte en färdig produkt på samma sätt – att tolka Dostojevskij med hjälp av queerteori botar inte cancer eller främjar demokratin. Här synliggörs humaniorans “onytta”. Produkter i form av något immateriellt som är svårt att kvantifiera är inte lika lätta för gemene man att ta till sig, och de ger inte heller någon direkt lösning på ett specifikt problem. Humanioran använder sig av människans historia som ett verktyg på ett annorlunda sätt som inte är synonymt med hur de andra fälten jobbar med samma saker. Men blir inte också denna kunskap ovärderlig på sitt eget sätt? När jag läser en roman från 1700-talet så funderar jag över författarens livsöde, hur människorna levde på den tiden. Hade de samma känslor, samma åsikter som jag har idag? Hur såg en vanlig dag ut under den industriella revolutionen? Var de lika nyfikna på antiken så som jag är på dem? Utan att tolka forna civilisationers litteratur, konst och språk så hade vi inte haft en aning om hur människan levde förr i tiden. Vi hade haft arkeologiska bevis, men vi hade inte fått ta del av kulturen. Och vad är en människa utan hennes kultur?

För mig är åtminstone kulturen otroligt viktig. Att konsumera konst i alla dess slag ger mig en känsla av samhörighet i tider där gemenskap lätt prioriteras bort. Att se andras uttryck för komplicerade känslor, att läsa om andras värderingar och åsikter, det får mig att känna mig mindre ensam. Åtskilliga psykologsamtal, psykofarmaka och psykiatriska åtgärder har hjälpt mig mycket, men ingenting har gett mig sånt hopp som att läsa böcker och lyssna på musik där skaparen fångar samma känsla som jag känner. Alla sorters litteratur är så oerhört viktigt för mig, lika mycket som en undanflykt som ren och skär medicin för själen. Att få ett bevis på att jag – en liten, flyktig människa vars existens varken hade gjort till eller från för att få jorden att fortsätta snurra – är en del av något större är det som håller mig flytande. Och jag tror att många glömmer bort att utan kulturen så hade vi inte haft något. Ingen litteratur, inga målningar, ingen musik på det sättet vi har idag. Att bevara och utveckla vår gemensamma, nutida historia är väl ändå den finaste kärleksförklaringen som vi kan ge vårt samhälle?

Så visst, humaniora kanske inte producerar något praktiskt och mätbart. Men det producerar förståelse och kunskap för mänskligheten och alla våra egenheter, och det i sig är nog livsviktigt. Måste allt vara mätbart bara för att få betraktas som nyttigt? Det är en syn på forskning som jag aldrig kommer att dela. Jag kanske skäms för att berätta för “fel” människor att jag pluggar litteraturvetenskap, men oj vilken härlig och nödvändig skam det är. När jag har pluggat färdigt så ska jag sova med min filosofie kandidatexamen under kudden. Jag ska berätta stolt om hur jag vigt tre år av mitt liv åt något som jag älskar helhjärtat, något som värmer min själ. Om jag går på A-kassa så får det vara så – då har jag åtminstone producerat en icke-kvantifierbar C-uppsats som humaniorans hycklare aldrig kan återskapa (eftersom de tror att jag felaktigt benämnt Ulysses som en fabel, trots att det inte finns några talande djur i den.)