De förråder dig med berått mod

Den 20 oktober 2025 upptogs av huvudnyheten att Sveriges Radios granskande program Kaliber, år 2019, intervjuade den dåvarande chefen för flygflottiljen F17, Tommy Petersson. Denne som, omedvetet eller möjligen medvetet, glömde lägga på luren efter utfrågningen och då kunde Kalibers intervjuare spela in ett privat samtal mellan T Petersson och en av hans kolleger. Det framgick att T Petersson drog intervjuaren i näsan, dvs. att han inte sa hela sanningen. (Reds. anm. I ljudinspelningen från 2019 avslöjar flottiljchefen hur Försvarsmakten, varje dag under 30 års tid ”provskjutit” brandskum rakt ut i naturen.)

Vad gör då Kaliberjournalisten? Avslöjar han dåvarande chefen för flygflottiljen F17?

Icke sa Nicke. Och varför?

”Kaliber har avvaktat med att publicera ljudinspelningen eftersom den kunde utgöra olovlig avlyssning, men detta är nu preskriberat.”

När jag hörde detta blev jag mäktigt upprörd: En granskande journalist på public service, som medvetet undanhåller allmänheten sanningen och, återigen medvetet, och allierar sig på det viset med de skurkar och bedragare som han är anställd för att avslöja. Är han och Kaliber inte medvetna om att de finansieras med public service-avgift? Att allmänheten förväntar sig att de verkar i allmänhetens tjänst?

Jag trodde i min naivitet att detta skulle skapa en medial storm utan dess like. Och jag ville bidra till stormen: Inom en kort timme skrev jag en upprörd artikel om detta och tänkte att jag från flera tidningar, SR:s redaktioner skulle få svar, att tack Vladimir, men du är för sen på avtryckaren, vi har redan fått in material om detta.

Men nej, ingen svarade med dessa eller liknande ord. Tvärtom. De flesta var inte intresserade av min redogörelse av denna upprörande händelse. De kunde ange olika anledningar: ”Hej Vladimir, angeläget, bra, men har tyvärr inte plats denna jazzfestival-operapremiär-vecka. Hoppas någon annan har bättre möjligheter att publicera!”

Eller: ”Hej Vladimir! Stort tack för ditt mejl och för din text. Denna gång måste vi dessvärre tacka nej, med hänvisning till vårt begränsade utrymme.”

Eller: ”Hej Vladimir! Jag tror inte vi är rätt tidskrift för dig. Hoppas du har bättre lycka på annat håll!”

Eller: ”Hej! Vi tackar nej till detta.”

Eller, eller tio gånger eller. Tidningen Journalisten, den som verkligen borde ta tag i denna, i mina ögon verkligen upprörande sak, svarade inte ens.

Två dagar senare, den 22 oktober 2025, kom Expressen med en utmärkt artikel i detta ämne skriven av Axel Björklund, ansvarig utgivare på SVT:s Uppdrag granskning. Björklunds och min artikel var i sak identiska både i argumentation, ståndpunkt och innehåll. Varför antogs Björklunds artikel men inte min? Svaret är givet: Det finns en hierarki bland skribenter och författare. Vissa namn kan man sålla bort, andra åter absolut inte. Jag har hört Camilla Läckberg uttala liknande tankar under ett framstående föredrag och tänkte att visst kan vissa uppnäsor avfärda Camilla av ren avundsjuka för alla hennes framgångar. Men vad skall man vara avundsjuk på när det gäller mig? Det är något som är ruttet i den svenska journalistkåren.

”Yes, and how many times must a man look up
Before he can see the sky?”

Public service i allmänhet och Sveriges Reprisradio i synnerhet bedrar svensken genom att dess anställda inte minst inom ”kultursektorn” inte ens har en aning om vad opartiskhet, objektivitet och avslöjande betyder eller också medvetet struntar i dessa begrepps sanna betydelse.

”How many roads must a man walk down
Before you call him a man?”

Inte omöjligt att Kaliber får någon utmärkelse för sitt i sex år fördröjda avslöjande, om den dåvarande chefen för flygflottiljen F17, Tommy Petersson, när de i stället borde förlora sina journalistlegitimationer. Den tredje statsmakten som representeras av Kaliber opererar med både hängslen och livrem och dessutom många lager blöjor: ”Kaliber har avvaktat med att publicera ljudinspelningen eftersom den kunde utgöra olovlig avlyssning, men detta är nu preskriberat.”

Är det på det viset undersökande journalistik bör fungera? Att man kommer med avslöjanden när avslöjanden inte längre betyder något? Att kritisera makten utan att riskera något, är inget annat än sorgligt och beklagligt.

Vad skall vi ha fri press till, när den själv sveper sig i hemmagjorda tvångströjor?

I mina ögon är en granskande journalist inte värd sin stolta arbetstitel så länge hen inte är villig att riskera sitt huvud på stupstocken.

Hur många potentiellt viktiga avslöjanden sitter svenska journalister på och väntar med att dra fram dem i ljuset tills dessa svalnat av och kan vidröras av vem som helst utan några konsekvenser för någon?

Jag har själv kontaktat ”mäktiga” granskande organ och erbjudit dem vulkaniskt material. De tackade nej till detta. Vulkanen var för mäktig och för varm. Att hålla sig på god fot med de mäktiga verkar vara den svenska tredje statsmaktens modus vivendi. Det kommer att kväva svensken, både den samtida och den framtida.

Som jag nämnde ovan, mejlade jag mina rader om de blöjförsedda kritiska undersökarna till så gott som samtliga tidnings- och radioredaktioner. Den store ”demokratikämpen” Göran Greider svarade överhuvudtaget inte, han vet nämligen vilka trätobröder han skall välja och vilka han bör undvika och dessutom var han antagligen på kursen om huruvida man bör svara på inkommande mejl fast man är kändis.

Göteborgs-Postens kulturredaktör svarade inte heller. Varför? Han måste vara övertygad om att hans publik inte är intresserad av viktiga avslöjanden, han måste vara övertygad om att hans publik vill ha följande – jag lovar att de är helt autentiska – rubriker:

”Anton Ewald om missbruket: ’En flaska om dagen’”, är en av hur många som helst ”högintressanta” ”kulturhändelser” med vilka GP stjäl läsarnas pengar och tid.

”Svensk vann 409 miljoner kronor på Eurojackpot”, ”Storbråk om Michael Jacksons dödsbo – på 19 miljarder kronor”, ”Carolina Gynnings pojkvän om varför han serverade kanin”, ”Betalade 450 – tavlan var värd 650 000”.

GP:s kultursidor är dränkta i sådana och liknande betydande kulturhändelser.

”Hanna Hellquist berättar om sin nya unga pojkvän”. ”’Portkod’-skådisen har blivit mamma”, ”Perfekt läge för Björn och Benny att rädda Polarpriset”, ”Lotta Engberg slår Lokets rekord i vinter”, ”Josef Fares och Josefin Dahlberg har gift sig”, ”Senaste trenden: Se trött ut”, ”Lisa Borg drabbad av infektion – dagar efter förlossning”, ”Matt Damon nära att dö – hemma hos programledaren”, ”Stjärnan från ’The White Lotus’ om sorgen efter makens död”, ”Miriam Bryant singel – för första gången på 18 år”, ”Kirsten Dunst: Svenskar kan inte uttala mitt namn”, ”Johan Rheborg om ålderskrisen: Börjat skejta”, ”Skådespelaren Danny Trejo: Jag är inte död”, ”’Magic Mike’-stjärnans nya kropp – blev oigenkännlig”, ”Alexander Skarsgårds hyllade outfit – tight linne och skinnbyxor”, ”Penny Parnevik och Douglas Murray väntar barn igen”, ”Kärleksrykten runt Harrys Styles – efter videon”, ”Stylisten: Därför bar stjärnorna samma kläder”, ”Alex Schulman lägger sina pengar på frun och hotell”, ”Leif GW Persson har gått ner 13 kilo – med fetmamedicin”, ”Ulrik Munther har blivit pappa”, ”Disney-stjärnan väntar barn – med Twenty one pilots-trummisen”, ”Svenska modellen Elsa Hosk och Tom Daly är förlovade”, ”Liam Hemsworth och Gabriella Brooks har förlovat sig”, ”Michael Justin och Emily Stomatuk väntar barn”, ”Pamela Anderson lanserar inlagd gurka”, ”Här rör Victor Leksell kändisarna till tårar”, ”Philippe Cohen ska bli pappa”, ”Selena Gomez och Benny Blanco har gift sig”, ”Kristofer Lundströms nya kärlek – konstnären Gunilla Klingberg”, ”Martin Stenmarck har hittat kärleken igen”, ”Romansrykte med 47 år yngre artisten förnekas”, ”Agnes Carlsson berättar om bröllopet med Vincent Pontare”, ”Bert Karlsson säljer villan – flyttar efter 45 år”, ”Tackade nej till 200 miljoner – för ’Terminator 3’”, ”Yolanda Hadid hyllar dottern under svåra sjukdomstiden”, ”Hampus Nessvold har blivit pappa”, ”Lisa Borg efter förlossningen – vill aldrig mer föda barn”, ”Arvingarna-sångaren Casper Janebrink blir träningsinstruktör”, ”Disney-stjärnan skiljer sig – efter fem månader”, ”’Robinson-Robban’ och Simone Brandstedt skiljer sig”, ”’Snabba cash’-stjärnan singel”, ”Lovisa ’Laki’ Karlsson berättar om otroheten”, ”Joe Jonas om pinsamma sexakten på flygplanet” …

”Yes, and how many times can a man turn his head
And pretend that he just doesn’t see?”

Joanna Korbutiak från Medierna i P1 svarade den 24 oktober: ”Hej, tråkigt att ingen nappade på din text, jag kan säga att vi på Medierna har gjort ett inslag till morgondagens avsnitt om Kalibers hemliga inspelning i alla fall. Trevlig helg!”

Hatten av för Joanna. Men det var inte ”tråkigt” att ”ingen svarade på min text”. Det var och det är upprörande. Inte bara för mig utan för alla som vill få det svenska samhället genomlyst.

”Yes, and how many ears must one man have
Before he can hear people cry?
Yes, and how many deaths will it take ’til he knows
That too many people have died?”

Efter den senaste partiledardebatten på SVT diskuterades så gott som överallt att partiledarna pratade i munnen på varandra. Och visst är sådant beteende ett oskick. Men det är att föredra om det ställs mot den tystnad många, alltför många ämnen det tigs om eftersom de verkar vara ”för farliga”. Sverige verkar föredra flock-journalistik framför farlig dvs avslöjande journalistik. Den svenska allmänheten tror att man i Sverige har yttrandefrihet eftersom de har ingen aning om vad allt som den svenska journalistiken döljer för dem.

(Reds. anm. Engelska textrader ur Bob Dylans låt ”Blowin´ in the wind”)

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.