Ett ögonblick och ett helt liv

Pappan sitter hopkrupen och försöker ta skydd bakom en betongcylinder, samtidigt som han har placerat sonen bakom sig. I pappans ansikte ser man vanmakt och desperation. I sonens ansikte syns både desperation och vad som ser ut att vara dödsångest.

Pappan har förlorat all kontroll, det enda han kan göra är att försöka skyla sin sons kropp med sin egen. Han är säkerligen medveten om att hans kropp utgör ett bräckligt skydd mot den israeliska militärens kraftfulla vapen.

Han kommer ingenstans. Han är fångad. Det finns inte någonting han kan göra för att rädda sin son.

Den som har varit i situationer där utgången är osäker, vet hur tiden kan stå still i ett sådant ögonblick. Hundradelar och sekunder kan kännas som minuter. Man kan hinna tänka förvånansvärt många tankar under bråkdelen av några sekunder.

Jag är övertygad om att tusen tankar går igenom pappans hjärna medan han försöker pressa sig så nära cylindern som han kan:

Minnen från hans uppväxt, tankar som ”vad kommer hända med min son? Kommer han överleva? Ska han behöva se mig dö? Det är så mycket jag skulle vilja ge honom, kommer soldaterna mörda honom om jag dör? Om jag hade…… Varför? Varför?”

Det värsta man kan tänka sig ägde rum, pappan klarade sig medan sonen dog. Pappans namn är Jamal Al-Durrah, sonen hette Mohammed al-Durrah. Bilden togs den 30 september år 2000 under vad som kallas ”den andra intifadan”.

Jag tror inte bilden av pappan och sonen någonsin kommer att lämna mig.

I oktober 2023 dödade israeliska styrkor även två av Jamal al-Durrahs bröder, en svägerska och en systerdotter.

För en tid sedan tog jag med mig min son till Palestina-demonstrationen som äger rum varje lördag. Det är en barnvänlig demonstration som samlar anständiga människor, långt från de ”odjur” som våra regeringsföreträdare påstår. Demonstrationen utgår från Odenplan i Stockholm och fortsätter sedan ner till Gustav Adolfs torg.

När jag och sonen anlände till Odenplan var det fullt med människor. Många hade med sig flaggor och banderoller. Några hade även med sig plakat med olika slagord.

”Alla barn har rätt att leva”

”Befria Palestina”

Några plakat var täckta med bilder på barn och familjemedlemmar som mördats. Bilderna visade hur personerna såg ut medan dom levde, det kändes ok att låta min son se dem.

Inför att vi skulle börja vandringen mot Gustav Adolfs torg fick jag syn på ett plakat med tre bilder som jag direkt kände igen. Bilderna var tagna i en serie. En av bilderna i serien var samma bild som plågat mig sedan tidigare.

Jag vände mig snabbt mot min son för att försöka fånga hans uppmärksamhet. Men det var redan försent. Jag såg hur han stannade upp och hade svårt att slita bort sin blick från bilderna.

Frågorna kom direkt: ”Klarade han sig? Dog barnet? Dog pappan?”

Jag visste inte vad jag skulle säga, samtidigt som jag visste att han skulle dra sina egna slutsatser om jag väntade för länge. ”Ja dom klarade sig.” En vit lögn för att lugna en alldeles för ung själ.

På kvällen innan vi skulle lägga oss grät min son, jag fick samma fråga igen. ”Klarade dom sig?”

”Dom klarade sig, dom klarade sig”, svarade jag igen.

Han somnade efter ett tag.

Veckan därpå var min son hos sin mamma. Efter första natten hos mamma ringde hon och var arg, och sa att ”han drömmer mardrömmar efter demonstrationen som ni gick på.”

Jag pratade med henne och försökte argumentera kring det som hänt.

– Vi kan inte skydda barn från verkligheten.

– Dom pratar redan om vad som händer i Ryssland och Ukraina i skolan.

Samtidigt visste jag att han hade sett något som inget barn i hans eller någon annan ålder ska behöva se. Om bilden på pappan och sonen kan få mig att må dåligt, vill jag inte ens tänka på hur det påverkar honom. Jag lovade hans mamma att inte ta med honom på demonstrationerna igen.

Min älskade Leon
Om du läser detta någon gång senare i livet vill jag säga:
Jag hoppas du förlåter mig, jag menade inget illa