Till försvar av Parisa Liljestrand

Men visst låter hans bedömning av en maträtt någorlunda mer trovärdigt än om bedömningen görs av en som mestadels förtär mat införskaffad genom dumpstring och vars kokkonst sällan sträcker sig längre än till att öppna och värma upp matkonserver.

Men inom litteratur-, film-, etcetera bedömningen verkar man inte göra denna distinktion. Det verkar på mig att vilken dilettant som helst kan uttala sig om litteratur, film etcetera, inte minst i radio och tv.

Det kan finnas flera anledningar till detta sorgliga, kulturföraktande förhållande. En är med största sannolikhet nepotism, där medelmåttor rekommenderar och rekryterar andra medelmåttor, rädda att om de tar in kunniga personer, förlorar de själva jobbet. En annan kan vara medvetenhet om sin egen betydelselöshet, att deras omdöme ändå inte kan påverka litteraturens, filmens etcetera utveckling och historia.

Det sorgliga med dessa professionellt okunniga personer är inte i första hand det att de är lika onödiga som en spejande portvakt i varje trapphus i miljonprogrammets flerfamiljshus, utan det mest sorgliga är att de försöker sätta på pottan människor som tvivelsutan är oändligt mycket mer förtjänta sin arbetsposition än de själva. Här kommer några av hur många exempel som helst.

Jag läste på flera olika ställen att kulturminister Parisa Liljestrand, i något som heter Fördomspodden, fick frågan huruvida Bo Widerberg är regissör eller författare?

Redan år 1952 gav Widerberg ut romanen Hösttermin, den följdes av novellsamlingen Kyssas, sedan kom romanen På botten av himlen, som följdes av novellsamlingen Kejsaren av Capri. År 1957 kom hans roman Erotikon ut, och så år 1959 ytterligare en roman Den gröna draken, som Widerberg år 1966 filmatiserade under titeln Heja Roland!. År 1962 gav Widerberg ut essäboken Visionen i svensk film. Kungliga bibliotekets Libris upptar ännu flera Bo Widerbergs boktitlar.

Dessutom skrev Bo Widerberg manus till 22 biograf- och tv-filmer, som exempelvis de minnesvärda Kvarteret Korpen, Ådalen 31, Joe Hill och Lust och fägring stor. År 1971 kom Ingmar Björkstén bok Bo Widerberg: författaren, teatermannen, filmskaparen ut, som jag är välbekant med eftersom jag anlitades till att recensera den.

Så frågan huruvida Bo Widerberg är författare eller regissör är möjligen ställd av en människa som låtsades kunna allt om Bo Widerberg, förutom den lilla detaljen att Widerberg var en fullödig och erkänd författare.

Samma fördomsfulla podd ställde Parisa Liljestrand inför frågan huruvida Christopher Nolan var regissör eller författare? Hon svarade ”Måste man veta vilka alla är hela tiden? Jag tycker faktiskt inte det. Jag jobbar på medborgarnas uppdrag, det betyder inte att jag behöver veta vem som är vem och vilka alla som varit aktiva i kulturvärlden är.” Ett bra svar, tycker jag.

Fördomspoddens fråga var dessutom en slamkrypare, det vill säga en tvetydig fråga, som lätt kan få flera tolkningar och följaktligen lika lätt fälla den utfrågade.

Christopher Nolan är utan tvekan filmregissör, men han är likväl en erkänd författare. Manusförfattare. Han skrev inte färre än 23 filmmanus och var Oscarsnominerad för manuset till filmen Oppenheimer. Han var Oscarsnominerad även för manuset till filmen Inception, och tillsammans med sin bror Jonathan Nolan, var han dessutom Oscarsnominerad för manuset till filmen Memento.

Men dessvärre förhåller det sig på det beklagansvärda viset att våra kulturkypare inte har en aning om att bakom varje någorlunda lyckad film finns ett utomordentligt filmmanus, det vill säga en till flera författare.

Ingmar Bergman vore inte den världsberömde Ingmar Bergman utan de fantastiska filmmanus som även trycktes i bokformat. Vad vore Smultronstället, Såsom i en spegel, Viskningar och rop, Höstsonaten och Fanny och Alexander utan hans förstklassiga Oscarsnominerade filmmanus? Bergman använde sig av skådespelare i världsklass, hans filmers scenografi är i världsklass, hans fotografer Gunnar Fischer och Sven Nykvist var i världsklass och hans regi var också i världsklass, så troligen skulle de ovannämnda filmerna inte vara helt bortglömda i dag men det är deras manus som gör de ”eviga”.

François Truffaut och Alfred Hitchcock konstaterade gemensamt att ett bra filmmanus är för en film lika viktigt som solid grund för ett höghus.

En av de största och mest inflytelserika regissörerna i filmens historia, Akira Kurosawa, sade: ”With a good script, a good director can produce a masterpiece. With the same script, a mediocre director can produce a passable film. But with a bad script even a good director can’t possibly make a good film. For truly cinematic expression, the camera and the microphone must be able to cross both fire and water. The script must be something that has the power to do this.”

Woody Allen, Paddy Chayefsky, Billy Wilder, Charlie Chaplin, Ben Hecht, Carl Foreman, Joseph L. Mankiewicz, Ernest Lehman, Ruth Gordon och Garson Kanin, Robert Benton och David Newman, Ben Affleck och Matt Damon, Joel Coen och Ethan Coen, Charles Kaufman, Elia Kazan, Robert Towne, Paul Mazursky, Neil Simon, Stanley Kubrick, Francis Ford Coppola, Nora Ephron, James L. Brooks, Paul Thomas Anderson, Wes Anderson, Richard Linklater, Steven Soderbergh, Paul Schrader, Quentin Tarantino, Damien Chazelle, Noah Baumbach, Greta Gerwig, John Singleton, Aaron Sorkin, Jesse Eisenberg, Lawrence Kasdan, John Milius, George Lucas, Robert Zemeckis, Bradley Cooper, Lawrence Hauben, Bo Goldman, Walter Hill, Michael Moore, Steve McQueen, Oliver Stone, Orson Welles, Martin McDonagh, Jonah Hill, David Lean, Milos Forman, Federico Fellini, Luis Buñuel, Luc Besson, Jean-Claude Carrière, Gillo Pontecorvo, Andrej Tarkovskij, Andrzej Wajda, Taika Waititi, Thomas Vinterberg, Lars von Trier, David Sandberg, Park Chan-wook, Bong Joon-ho, Han Jin-won, Claude Lelouch, Pedro Almodóvar, Louis Malle, Julie Delpy, Mike Leigh och Lee Isaac Chung är bara några av de fantastiska filmmanusförfattare som våra kulturkypare mer eller mindre ignorerar i deras författarroll. Och jag skulle kunna addera minst lika många mästarnamn till. Exempelvis Sylvester Stallone.

Nu har du satt kaffet i felstrupen, antar jag. Sylvester Stallone, skojar jag? Stallone skådespelade i 98 filmer och 7 är under inspelning. Han producerade 34 filmer och 12 nya är under inspelning. Han regisserade 12 filmer och 2 är under inspelning. Han har medverkat på åtminstone 8 soundtracks. Och han har skrivit 44 filmade manuskript. Yes 44. Inte så illa eller hur?

Var Stallones filmmanuskript bra? I USA får du knappast finansierat en film om den bygger på ett manuskript som är skrivet av en författare vars föregående manus floppade. Det gäller lika mycket manus nummer två som manus nummer 44. Vill du sälja ett nytt manus när ditt föregående inte spelade in de pengar som investerare förväntade sig, då är du out of business. Så man kan utan överdrift säga att Stallones filmförfattarskap är hur bra som helst, åtminstone ur kommersiell synpunkt.

Men hur är det med det konstnärliga värdet, undrar du? Stallone var Oscarsnominerad tre gånger, en Oscarsnominering tilldelades han för bästa originalmanuskript.

Hur många kulturkypare upptäckte det djup som Stallone bjuder på exempelvis i filmen Rocky?

Jag vill i det följande, för att tala med Paul Valéry, ”hårfint granska helhetens detaljer”. Jag skall här tolka några symboler, lyfta fram några exempel på det vackra och poetiska filmspråket, samt visa på den ekonomiskt strama berättarstil som Stallone/Avildsen använder sig av.

(Rocky belönades med en Oscar som årets bästa film, regissören och även klipparna Richard Halsey och Scott Conrad fick var sin och så även Bill Conti (musik) och Carol Connors och Ayn Robbins (lyrik) fick en för den populära sången Gonna Fly Now. Dessutom nominerades Rocky till ytterligare några Oscar: Stallone för sitt manuskript samt även för sin gestaltning av boxaren Rocky, Talia Shire, Burgess Meredith och Burt Young för sina gestaltningar samt Harry Warren Tetrick, William McCaughey, Lyle Burdridge och Bud Alper för ljudarbetet.)

För att kunna tränga in i filmen Rocky bör man kanske fastslå att dess form är allegorins, jämförbar med exempelvis John Bunyans resp. Jonathan Swifts allegorier Pilgrim’s Progress (1678) och Gulliver’s Travels (1726). Som sådan är Rocky sammanvävd av frikostigt förekommande metaforer, symboler, personifikationer och andra stilistiska grepp (som till exempel det swiftska, fantasirika sättet att blanda fakta med fiktion, dokument med konstruktion, till en svårgenomtränglig helhet).

Tag bara personen Rocky, spelad som bekant av manusförfattaren Sylvester Stallone själv, i närmare betraktande. Hans atletiska kropp har en fullt naturlig täckning i hans syssla, samtidigt som han som JÄTTE är en kvantitativ amplifikation – en personifikation av kollektivet.

Detta grepp är i och för sig inget nytt. De segrande kulturerna (grekisk, romersk…) har använt sig av detta i sina mytologiska jättar, bland annat för att befästa sina positioner, och de tillfälligt underkuvade, för att skapa mod, en nödvändighet för att överleva. Som exempelvis Golem, en hebreisk motsvarighet till homunculus. I den socialistiska, huvudsakligen kinesiska, konsten finner vi samma mönster i den så kallade revolutionära romantiken, genren som ersatte socialrealismen under kulturrevolutionen. Det är den ideella sanningen som dyrkas. Figurerna är större än verklighetens, deras handlingar ädlare än vardagsmänniskans. Huvudpersonen är en hjälte som i en happy ending består alla prov.

Det är uppenbarligen viktigt för filmens regissör John G. Avildsen och manusförfattaren Stallone att vi uppmärksammar Rocky som en Goliat, av kapitalismens samhällsekonomiska lagar reducerad till (och därför hyllad som) en David. (Rockys ögon blir liksom Goliats skadade under den avgörande kampen, men Rocky, mindre muskulös och mindre erfaren än motståndaren Apollo Creed (Carl Weathers), blir i sin ”seger” över den oövervinnerlige en David).

Liksom den odödlige presurrealisten, karikatyristen J. J. Grandville, som tecknar människor med djurmask, så ställer även Rocky:s upphovsmannaduo djur och människor som jämförelseobjekt mot varandra: Rocky har i ett runt akvarium – en ”glasarena” – en liten guldfisk, ”fiskvärldens David”, som han dock kallar Moby Dick, fiskarnas Goliat.

I Stallones enkla men effektiva metafor djur-människor, bor skilda djur från olika länder i fred under samma tak (i djuraffären), i motsats till människorna, vilka reser jorden runt för att slå varann på käften och bland vilka djungelns lag råder. Alterneringen människa-djur är tack vare ordknappa, ironiska repliker fullständig, men kronan på verket måste ändå vara den transformering alla dessa djurs förekomst åstadkommer av taltecknet 200 till bokstäverna i ordet ZOO. Detta förvandlar det tvåhundraårsjubilerande USA till en stor Noas ark.

Rocky är vänsterhänt och har alltså möjlighet att framgångsrikt kämpa mot Apollo, samtidigt som detta är orsak till att han får så få chanser att gå en match mot mindre meriterade boxare. På det symboliska, eller så att säga eviga planet, förebådar hans ”leftism” att han är en utvald och excellent kämpe.

Strävan efter ”dokumentär verklighet” är framträdande: I inledningssekvensen anges exakt tid och plats, Pennsylvania, November 25, 1975. I titelmatchen misshandlar Rocky och Apollo Creed varandra på ett odiskutabelt verklighetstroget sätt och de får före matchen en påhälsning av en i boxningsvärlden välkänd celebritet, Joe Frazier, som drog sig tillbaka från de stora sammanhangen för att i stället ägna sig åt sång och dans.

Denna ironiska kommentar – Rocky, som inte har råd att försitta chansen som bjuds honom, berättar att han blev boxare ”because I couldn’t sing and dance,” – motsvarar den dramatiska konstruktionen att i USA låta en mörkhyad ge en vit en chans: Relativt få färgade befinn sig i en så upphöjd position, år 1975.

I ett samhällssystem där den stumma fisken – som vore detta hämtat från Pusjkins saga – kan tänkas ombedjas att göra underverk genom att sjunga, och tungfotade sköldpaddor genom att dansa (Rocky till fisken Moby Dick och sköldpaddorna Cuff och Link: ”If you guys could sing or dance I wouldn’t be doing that, you know.”), där den åldrade [som här tränaren (Burgess Meredith)] tvingas att förverkliga sig själv genom andras liv och där ens sunda råd inte blir åhörda på grund av att man är en ”loser” och ”bum born on the wrong side of the track”, kan det vara en lösning att förespråka gemenskap och knuten näve.

Den rytmiska växlingen mellan snabba, optimismfyllda och långsamma, tvivelsfyllda scener, fast motion följd av slow motion, den mödosamma och svettiga träningen i kontrast mot det stilla hängande döda köttet i kylutrymmet, den hårda boxningsmatchen tillsammans med kärlekens varma omfamning, är visserligen exempel på dramaturgins och dramauppbyggnadens alfa och omega, men här blir denna alternering tack vare sin styva konstruktion till en avspegling av människans existens.

Gazzos chaufför Buddy gör anspelningar på den ”kroppslige” Rockys förment bristande intelligens och här uppvisar Sylvester Stallone kännedom av många intellektuellas förutfattade meningar om de som hade den mentala styrkan att mödosamt bygga upp sin kropp. Sveriges på sin tid mest inflytelserik filmrecensent skrev år 1983 exempelvis: ”Skrivet, regisserat och producerat av Sylvester Stallone, förefaller det hela som spökskrivet av dennes alter ego Rocky efter vid pass åtta nedslagningar.” Det var förbluffande lät att skörda applåder för sådana billiga och dessutom med inget förutom fördomar underbyggda påståenden.

Stallone är fadern till filmerna Rocky (1976), Rocky II (1979), Rocky III (1982), Rocky IV (1985), Rocky V (1990), Rocky Balboa (2006). Plus spin-offs: Creed (2015) och Creed II (2018).

I filmen Grudge Match från 2013 spelar Stallone Henry ”Razor” Sharp, en pensionerad boxare som möter Robert De Niro i rollen som Billy ”The Kid” McDonnen. Stallones roll är en erinring om Rocky och De Niros om Jake La Motta från filmen Raging Bull. Stallone hade dessvärre ingenting med manuset till den här filmen att göra.

Stallone blev Oscarsnominerad i kategorin bästa manliga huvudroll och bästa originalmanus för Rocky och Rocky vann Oscar i kategorin Bästa film. För filmen Creed blev Stallone Oscarsnominerad i kategorin Bästa manliga biroll. Samma roll renderade honom ett Golden Globe.

Stallone finns på listan “The Greatest Action Movie Director of All Time” tillsammans med James Cameron, Ridley Scott, John Woo, Paul Greengrass, Sam Peckinpah, Michael Mann, Christopher Nolan, Steven Spielberg, Kathryn Bigelow, Akira Kurosawa.

Rocky– och Creed-filmerna gav upphov till en radda ikoniska repliker som blivit en del av populärkulturen, så som, jag citerar från huvudet:

“It ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit and keep moving forward.”

“Going in one more round when you don’t think you can – that’s what makes all the difference in your life.”

“One step at a time. One punch at a time. One round at a time.”

Mot dessa ställs Sveriges meste filmrecensenters ”Skrivet, regisserat och producerat av Sylvester Stallone, förefaller det hela som spökskrivet av dennes alter ego Rocky efter vid pass åtta nedslagningar.” Denne Sveriges meste filmrecensent behövde aldrig resa sig eftersom ingen i det kulturella Sverige vågade sig på honom. Tvärtom. Han påhejades med utnämningar och priser och utmärkelser och all denna, allt annat än på objektiva grunder förtjänta panegyrik syresatte dumheterna han oavbrutet förvrängde vår värld med.

Även Rocky-publiken är snabba att anamma Buddys åsikter. Den judisk-kristna/västerländska traditionen har lärt oss att värdera efter formeln, positiv-negativ. En av de mest djupgående motsättningarna är den mellan anden och köttet, mellan inre och yttre. Egenskaper som intelligens och kreativ tankeförmåga separerar vi mer eller mindre omedvetet, från den orena, ”pornografiska” kroppen, kanske ett utslag av vår fruktan för och ovilja mot döden.

När nu Rocky kommer till sin träningslokal och inte kan öppna sitt kombinationslås, är vi därför snabba att döma ut honom. Men orsaken till misslyckandet är inte Rockys svaga huvud och dåliga minne – han har rentav varit förutseende och skrivit upp låsets säkerhetsnummer på en lapp – utan tränaren, som driven därtill av det kapital- och vinstnormerade samhället har bytt ut låset. Tolkat så, blir bilden av den grinande svarta kvinnan i det öppna skåpet inte bara ett förebud om den skrattande utmanaren Apollo Creed, utan även ett hånleende åt vårt schablontänkande.

I filmen Rocky är det, i enlighet med ordspråket ”en sund själ i en sund kropp”, nämligen de välbyggda kämparna, gudarna Apollo – Apollo Creed – och Dionysos – Rocky Balboa, som står för de kvicka och intelligenta infallen.

Den i enlighet med sägnen under tre vintermånader frånvarande Apollo uppenbarar sig på en affärsresa i brödraskapets stad Philadelphia, eftersom han ”tror på” (eng. creed – hans efternamn, jfr greed, sv. girighet) dollar och Rocky, som i detta fall är synonyma. (Balboa är benämningen på dollar i Panama.) Och den stora kampen om rättvisa kan börja. Rocky stiger in på arenan som rättvisans gudinna Justitia, iklädd röd mantel, och liksom Justitia bär en bindel över ögonen, täcks då matchen är slut, efter hans möte med den solbrände ljusguden Apollo, Rockys känsliga ögon av hans svullna ögonbryn. ”Be a doctor, be a lawyer!” kan Apollo Creed, Apollo, tillika läkekonstens gud, kosta på sig att skämta i en TV-sändning, eftersom i hans fall är de sportsliga insatserna direkt avläsbara på bankkonton.

Rocky visas i sin träning i en köttlagerfirma, vars varumärke han kommer att bära som reklam vid den stora matchen. Samtidigt pratar Apollo Creed i sitt residens om sina reklamintäkter och affärer. Den svarta TV-reportern börjar intervjua Rocky, som nu skall visa sina träningsknep. Det klipps till en bild som visar hur Apollo Creeds tränare ser detta på TV. Då han är både intresserad och imponerad av Rocky, stiger spänningen på grund av vår rädsla att Rocky nu avslöjar för mycket, att hans vinstaktier på detta vis sjunker. Tränaren ropar på Apollo Creed: “He means business!” varpå Apollo Creed mycket träffande svarar: “I mean business too.”

Den stora matchen skall utkämpas om fem veckor, men det ringande väckaruret över Rockys säng markerar redan kampens början. Klockan är bara fyra på natten men för Rocky är detta inte en minut för tidigt. Ute är det rått, mörkt och minus 3°C. Jätten Rockys tunga stridsandning ekar över staden. Han springer ut från den mörka bakgata han bor på, till breda och belysta gator, mot en bättre, ljusare framtid, uppåt mot toppen. Och när han knappt orkar ta sig upp för den breda trappan, fångar kameran honom bakifrån, som om den ville stödja honom och skjuta på om så skulle behövas.

Träningen, med dess många olika moment, är hård, och filmen i skildrandet av den kongenialt snabbt klippt. I en sekvens, efter det att Rocky har stärkt magmuskulaturen, slår hans sparringpartner honom i magen. Musiken signerad Bill Conti, lånar nu, för att ytterligare markera det allmängiltiga i Rockys väg, sitt tema från The thirty-nine lashes ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices rockopera Jesus Christ Superstar.

När vi för andra gången – någon vecka senare – ser Rocky avverka sin träningssträcka, springer han på rälsen utmed et långt staket, lätt, snabbt och kraftfullt som ett tåg där det följer sitt spår. Nu inväntas han av kameran, som vore denna en samlad bild av en väntande skara pressfolk som högt uppe ovanför staden, är på plats för att ta emot en vinnare. Här uppe dansar Rocky i slow motion: ingenting kan stoppa honom. Den optimistiska, poppiga musiken, Gonna Fly Now, byts plötsligt ut mot ett ensamklingande piano i moll. Det är natt. Rocky är ensam där han betraktar den stora hall i vilken matchen nästa dag kommer att utkämpas. Han börjar vackla i sin högt uppdrivna optimism. Klipp till: på väggen i hans rum hänger förstasidan av den italienska upplagan av tidskriften TIME, TEMPO, och Rocky önskar nu när det är dags, inget mer än att orka matchen ut.

Efter fjortonde och näst sista ronden vill både Apollo Creeds och Rockys tränare få matchen stoppad: Apollo, har revben brutna och har ådragit sig inre blödningar, Rockys ögon är så svullna att han inte längre kan se. Som brukligt är i dramatisk framställning ”förannonserar” filmen denna utveckling. Här är det lättheten och poesin som gör det speciellt värt att notera: Rockys ena öga skadas i början av filmen, vilket han också berättar för sin Adrian (Talia Shire), flickan som han upplever sin stora kärlek med. Vid första mötet med Adrian ber Rocky henne att ta av sig sina glasögon och ger henne en komplimang för hennes ögon. Själv bär han konsekvent glasögon i situationer som på något sätt handlar om kommande uppdrag och ekonomi.

När Rocky boxar på den halverade och upphängda oxen i köttlagret kommenterar Paulie (Burt Young), Adrians bror, att Rocky borde vara försiktigare, att han annars knäcker köttstyckets revben. Då Apollo och Rocky i sina respektive omklädningsrum förbereder sig för matchen, växelklipps mellan bilder som visar hur Apollos överarm smörjs in och hur Rocky smörjs in under ögonen, hur Rocky slår sin inlindade hand hårt mot sin andra hand och hur tränaren håller om Apollos bröstkorg osv.

I boxningshallen hänger två stora bilder, en på var långsida, föreställande Apollo och Rocky. I början av matchen, i första ronden, tillmäter vi inte Rocky stor chans. Vi styrks i denna vår uppfattning av bildkompositionen: Rocky och Apollo står vända mot varandra i ringen, och mellan dem syns det stora porträttet av Apollo. Rocky är så att säga i numerärt underläge. I slutet av matchen, i femtonde ronden, hänger synligt, mellan Apollo och Rocky, det stora porträttet av Rocky, och vi förstår att han kommer att lyckas.

Halvblind ropar Rocky efter matchen på sin livsledsagerska Adrian, och vi får erfara vad orden ”älska varandra i nöd och lust” innebär. Liksom kung Minos dotter Ariadne, genom att skänka honom ett trådnystan, ledde och hjälpte Theseus ut ur Minotauros labyrint, kommer Adrian, vars namn är ett anagram på Ariadne, att stödja Rocky på vägen genom kapitalets nätverk, och vi får uppmuntrande vetskap om att Rocky inte kommer att förirra sig och låta sig snärjas i arenans snaror [till skillnad från vad blev fallet för hans tidigare motståndare Spider (spindeln) Ricko (ett anagram på Rocky)].

När Rocky kommer hem efter matchen mot Spider Ricko, går han direkt till kylskåpet. Paulie arbetar i ett jättelikt kylrum för förvaring av kött, och där får Rocky som sagt möjlighet att träna. Adrian och Rocky håller vid sin första träff till på en skridskobana, etc. Denna rikliga användning av isen är av mångfasetterad betydelse. Liksom Rockys muskelbyggnad poängterar den konstgjorda isen människans förmåga att övervinna naturen. Men den avspeglar även den verklighetens hårda, hala yta på vilken den utslagna eller ansatta människan tvingas röra sig. Då isen, poetiskt sagt, är resultatet av omintetgörande av vattnets potential, tjänar den i filmen som en socialpolitisk symbol för alla Rockys gelikar.

Isbanan där Rocky berättar sin olustiga levnadshistoria för Adrian håller på att blankas av en arbetare. Den glänsande isen blir till en stor spegel. I en sådan betraktar sig Paulie, Rocky och Adrian många gånger under filmens lopp för att – som i den kända sagan – så att säga få höra sanningen om sig själva och sin sociala verklighet. Isen/spegeln blir så filmens/konstens spegel, som med Hamlets ord om skådespelandet håller ”the mirror up to nature”.

Objekt och deras fördubbling – återuppståndelse – är filmens centrala tema. Men det är inte i första hand, trots en mängd kristna referenser, en religiös uppståndelse som paret Stallone-Avildsen har i åtanke, utan en social sådan: Rockys triumf är också alla hans kompisars. Det var de som trodde på honom och stimulerade honom i hans förberedelser, en sammanhållning som för alla kommer att symboliskt markeras av det ”definitiva” datum som ett nytt år innebär: en pånyttfödelse a la fågel Fenix (vars bild är avbildad i Rockys pullover), ett socialt uppvaknande som Rockys långlivade sköldpaddor en annan symbol för återuppståndelse – Link och Cuff uppmanar till: Länka sig samman (eng. link) och slå till med knytnäven (eng. cuff).

Isytans och spegelns spegling är pånyttfödelsens och dualismens visualisering: andligt-kroppsligt, stort-litet, gott och ont, eller som här återspegling av det renodlat kapitalistiska samhällets princip och resultat: profitörer och exploaterade, bemedlade och medellösa. Ben som inte bär, ömma händer, blomkålsöron, spruckna näsborrar, med andra ord försvagandet av människans maktinstrument, är resultatet av dueller i en värld som tvingar till konkurrens. Efter den avgörande matchen blir det den slutgiltiga ömma föreningen vi har att se fram emot; en förening som Rocky och Adrian i den stora symboliska boxnings-/vigselringen, eller varför inte det sammanlänkande som sköldpaddorna Cuff (eng. även för manschett) och Link (eng. även för manschettknapp) ger en antydan om.

Inget av detta nämndes av kulturkyparna när Rocky recenserades. Rocky var för dem en ordinarie Horatio Alger historia, fast Horatio Alger aldrig nämndes, utan nyckelorden var en lika enkel som ”förljugen amerikans dröm” och ”Askungesagan”. Det är inte speciellt imponerande.

En grundlig analys är A och O för en förståelse av ett verk. Utan den hänger sig bedömaren åt gissningar. Och gissningar är alltid subjektiva. Analys av ett verk kräver, jag menar kräver, inte så sällan kunskapen om bakgrunden till verkets tillblivelse.

Jag hävdar inte att konsumentens rika teoretiska kunskap måste innebära att hen automatiskt får en rikare emotionell upplevelse av ett konstverk, men hen får definitivt en större förståelse av den.

Vem är Christopher Nolan?, frågade programledaren vår kulturminister som om det rör det sig om skrattfylld TV-quiz á la Alla mot alla. Men programledarens förnedring av Parisa Liljestrand var menad på fullt allvar.

Våra ministrars kort bör ständigt synas, de bör svettas, bör jagas med blåslampa, bör sättas på prov. Självklart och inget annat. Men kulturministern Parisa Liljestrand sätts inte på prov, hon mobbas. Eftersom det inom kultur verkar vara det enda sättet att demonstrera att man inte är helt betydelselös. Denna mobbning är kulturkyparmedelmåttornas sätt att skörda osedvanligt lätta poänger.

”Aftonbladets kulturchef Karin Petterson hade ingen aning om vem den nya kulturministern var.”

– Jag fick googla lite snabbt, rapporterar SVT kultur 18 oktober 2022.

Är det första gången Aftonbladets kulturchef googlade? Är hennes googlande på Parisa Liljestrand bevis på Parisa Liljestrands betydelselöshet?

Googlade Aftonbladets kulturchef Karin Petterson inte Abdulrazak Gurnah när han tilldelades Nobelpriset i litteratur 2021?

Googlade hon inte Isaac Bashevis Singer när han mottog Nobelpriset i litteratur 1978. Nej, Abdulrazak Gurnah googlade hon inte. Eftersom hon inte ens visste hur hans namn stavades.

Det var krigsrubriker när Parisa Liljestrand i en TV-sändning visades böckerna Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi samt Ruben Östlunds film Triangle of Sadness och hon svarade, ”Det är ju fantastiska författare allihopa och två av tre böcker har jag ju själv läst och tyckte var väldigt väldigt bra, men om de ska ingå i en kulturkanon, det ska inte jag svara på”.

Ruben Östlunds Triangle of Sadness var år 2023 nominerad till en Oscar i kategorin Best Original Screenplay. Så visst är Östlund en ”fantastisk författare”, även om det är långt ifrån säkert att Parisa Liljestrand visste det. Men varför skulle hon? Varför förväntar man sig att en kulturminister måste vara en kalenderbitare? Måste en infrastrukturminister och en bostadsminister kunna alla tågtyper och tågavgångar respektive samtliga byggnadsstilar alltifrån romansk genom gotisk, renässansen, barocken, klassicism, jugend, nationalromantik, nordisk klassicism till funkis, modernism och postmodernism och om och var dessa byggnader fortfarande står?

En minister skall först och främst kunna tänka, analysera och planera. Vem som helst kan lära sig rabbla SJ:s tågtidtabell, men ytterst få kan skapa förutsättningar att denna också hålls. Albert Einstein sägs det, kunde inte mekaniskt räkna upp en massa stoff utantill. Det finns uppslagsböcker och kalkylatorer, påstås han hävda.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.