Judeofascistiska värderingar

I essän frigör Nachman sig från alla ”humanistiska begränsningar” när hon beskriver att empati med offer framförallt ska tolkas som ett uttryck för ”performativ godhetssignalering”, snarare än genuin medkänsla och omtanke för andra människor.

Enligt Nachman ska människors empatiska reaktioner på barn som faller offer för olika former av konflikter, framförallt betraktas som ett uttryck för hur människor vill betrakta sig själva.

När man lyssnar på hennes krönika får man en upplevelse av att hon saknar vissa grundläggande förmågor, att hon exempelvis är oförmögen att förstå att människor kan känna och solidarisera med människor som lever i olika former av utsatthet.

Egot som hon lyfter fram är en betydande drivkraft i mycket som människor gör, men det krävs en hyggligt omfattande avstängdhet, för att kunna reducera människors omtanke och solidaritet på det sätt som Nachman gör.

Hennes uttalanden för tankarna till personer som Elon Musk, som verkar vara oförmögna att förstå och relatera till andra människors känslor.

Jag är inte en läkare så jag tänker inte ge mig på att ställa några diagnoser, men det är uppenbart att det är något som saknas hos Nachman. Det är farligt att ge människor som Nachman ett stort utrymme i olika medier eftersom hennes resonemang är klart avhumaniserande.

Vi har kunnat följa de enorma övergrepp som skett i Gaza de senaste åren med fasa.

Många har liknat upplevelsen med en mild form av tortyr, eftersom människor blivit exponerade för upprepade övergrepp utan att kunna göra något för att avbryta det som sker. För personer som Nachman verkar detta inte vara ett problem.

I ett emotionellt avstängt och klart intellektualiserande resonemang säger hon bland annat att ”när vi ser lidande vill vi skylla det på någon”.
”Vi behöver rationalisera döden, hitta en syndabock”.
”Insikten att någon dör förgäves är för plågsam att ta in”.
”Vi pådyvlas konspirationsteorier eller luras att bidra med pengar som ska lindra nöd, men som i fel händer kan nyttjas så att lidandet i stället ökar”.
”Lidande barn på bild växer aldrig upp, nya tillkommer hela tiden, som sprungna ur en outsinlig källa”.
”Rädda och gråtande, utmärglade och skadade dör de om och om igen inför våra ögon”.
”Barn blir en handelsvara och ett vapen, de exploateras – liksom vi som gråter över dem”.
”Kanske finns det ingen underliggande agenda, bara journalistisk lättja”.

Hennes uttalanden ger inte bara uttryck för grundläggande brister i empati, utan också en bristande förståelse för vilken viktig roll journalistiken fyller. Allt som har skapats av människor kan också förändras av människor, om vetskap om missförhållanden och orättvisor får spridning. Journalistiken fyller därför en avgörande roll för att åstadkomma förändring.

Om man betraktar hur Sverige har utvecklats och förändrats över tid, har det handlat om just detta. Människor har blivit uppmärksammade på olika former av utsatthet och orättvisor och reagerat på sätt som lett till utveckling och förändring.

På andra sidan finns de krafter som tjänat på att orättvisor finns och fortsätter existera.

Det ligger i sakens natur att krafterna på andra sidan bordet kommer försöka normalisera och legitimera orättvisa. Det är tydligt att det är fallet, även i detta sammanhang.

Nachman har spelat en central roll i att försöka legitimera och normalisera Israels folkmord. Det är uppenbart att hon talar i egen sak när hon uttrycker sig på det sätt som hon gör. Det är tydligt att hon strävar efter att förminska och försvara något som egentligen inte kan försvaras.

Hon pratar om ”journalistisk lättja och känslosamma snyftreportage”, medan vanliga människor ser barn som mördas och familjer som slaktas.

Nachman liknar de ofattbara övergreppen med ”journalistikens hötorgskonst”. Väldigt få människor skulle säga samma sak om Förintelsen eller kolonialismen eller de fruktansvärda övergrepp som Israel gjort sig skyldig till på en daglig basis de senaste åren. Det är obscent att en person får uttala sig på det sättet i Sveriges Radio.

Ett sätt att förstå bakgrunden till Nachmans resonemang, är att söka sig till sionismens rötter. Många människor i Europa har levt med en missvisande bild av att drivkrafterna bakom det israeliska statsbildandet, var att skapa en trygg plats för judar som överlevt Förintelsen.

Historiker har snarare visat på motsatsen, dvs att många människor som överlevde Förintelsen förvägrades inträde till Israel eftersom de ansågs vara ”svaga, smutsiga och bräckliga”. Sionisterna ville inte ha ”de svaga och bräckliga överlevarna”, man ville snarare välkomna människor som levde upp till sionisternas egna (i många fall fascistiska) ideal.

Kanske kan Nachmans öppna desensibiliserade uttalanden få fler människor att inse att sionisternas stadsbygge aldrig handlat om att värna judar eller svaga gruppers intressen, utan var och fortfarande är ett fascistiskt projekt.

Tyvärr har denna information varit dold för många människor, med hjälp av slöjor från ett fruktansvärt förflutet.

Radioessän från Sveriges Radio finns att lyssna på här.

För övrigt… Samtidigt som denna text skrivs dyker det upp ett inlägg i sociala medier från journalisten Isobel Hadley Kamptz. Inlägget handlar om Nachmans ”parhäst” Negar Josephi som nyligen blev omskriven i media efter att hon spottat på demonstranter från organisationen ”judar för fred” i sällskap med Nachman.

Hadley Kamptz skriver: ”Nachmans krönika får mig att tänka på när Negar Josephi anklagade mig för en antisemitism efter en krönika där jag skrev att man bör gråta över både judiska och palestinska dödade barn”.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.