USA betraktat som en kleptokrati – ett referat

I en artikel i Foreign Affairs mars/april 2026 skriver de två amerikanska professorerna i statskunskap, Alexander Cooley och Daniel Nexon, att de flesta analyser kommer snett eftersom alla utgår från politiska tolkningar. Artikeln har titeln “The Age of Kleptocracy. Geopolitical Power, Private Gain”.

Författarna menar att Trump inte ska uppfattas som politiker. Det ska inte heller hans stab. Det vanliga är att analytiker utgår från att politiker säger sig vilja det allmänna bästa. Det är också utifrån sådana tankar de går till val och det är med detta för ögonen som de röstande väljer.

Året 2025 fastställdes det att målet för utrikespolitiken skulle vara att främja USA:s “core national interests”. En hel del kan sägas om denna akt, National Security Strategy. Helt kort så går den ut på att det är enskilda stater och inte internationella sammanslutningar som skapar fred och frihet. Denna tanke leder sedan fram till att målet är att dela upp världen i intressesfärer. Akten var dock inte menad som en manual utan som ett avskräckande exempel. Denna strategi finns dock bara på pappret och i stället finns Trumps egna och kanske ännu sämre strategi.

Om man däremot ser på utrikespolitiken utifrån teorin att den ska användas för att berika presidenten och hans närmaste vänner och familjer, så blir Trumps beteende lättare att förstå och faktiskt ses som konsekvent och ändamålsenligt. Tankar om demens, galenskap, och fysisk svaghet får då stå tillbaka för att se affärsmannen. Då blir beteenden som oförutsägbarhet, lögner och ständigt ändrade ståndpunkter en del i ett spel där den som behärskar den konsten får en fördel.

Många affärsmän eftersträvar en win/win situation i förhandlingar. Så icke Trump. Både presidenten och hans utrikesminister understryker att de ska ta det de behöver. De ska dessutom se på tidigare stölder, kolonisationen, utan att skämmas, tillägger utrikesministern. Många ser fortfarande på dyrbara gåvor och värdefulla koncessioner som om det var frågan om payback eller mutor medan det i verkligheten är det egentliga målet med Trumps styre.

Författarna gör skillnad mellan ett patrimoniskt styre och ett kleptokratiskt. I det förstnämnda används mutor och belöningar för att få lojalitet, bygga upp koalitioner och konsolidera makten. Ordet “patrimoniskt” används för att beskriva ett styre där privata och statliga pengar blandas. Trumps upplägg däremot är rakt av kleptokrati.

USA har, som den demokrati det en gång har varit, ett noggrant uppbyggt system för att förhindra maktmissbruk av det här slaget. Trump har därför ägnat stor kraft åt att av-institutionalisera de delar som i så fall står i vägen för hans ambitioner. Detta gäller först och främst de båda departementen försvar och utrikes men också säkerhetsrådet. De har utarmats och tjänstemän har bytts ut på löpande band.

Kongressen rundar Trump med juridisk manipulation och genom att styra med dekret. Domstolarna fria ställning gentemot staten undergrävs genom att domare utses av Trump och åklagare kan avskedas. Det är så klart förvånande att Trump inte ens bryr sig om det stundande mellanårsvalet utan väljer att gå i strid med påven och bära sig illa åt mot denna institution som vördas av stora delar av Trumps väljarunderlag. Det är ett tecken på att Trump inte alls berörs av de politiska processerna. Han kan helt strunta i dem.

Tjänstemän inom statsförvaltningen är tillsatta för sina meriter och inte politiskt. De är vana vid att kunna uppträda korrekt och fatta sina beslut enligt lag under vilken regering som helst. Oväld har varit honnörsordet liksom i alla demokratier. Sådana tjänstemän har nu avskedats i stort antal och de högt uppsatta tjänstemännen måste förstå att syftet är att tjäna pengar och inget annat. Det räcker inte ens med att vara lojal i vissa fall. Man måste casha in.

Utrensningen av det gamla byråkratiska gardet har gett rum för en utrikespolitik som styrs av en handfull av presidentens släktingar och vänner. Artikelförfattarna lyfter särskilt fram Steve Witkoff som utan någon som helst diplomatisk merit nu är chefsdiplomat och satt att förhandla med sådana krishärdar som Ukraina, Emiraten, Hamas, Israel, Iran och Ryssland.

Andra “diplomater” är Trumps svärson Jared Kushner, hans dotters svärfar Massad Boulos och hans gamla vän fastighetsmagnaten Ronald Lauder. Dessa män har med stora mandat ingått avtal med Kongo-Kinshasa, Israel, Ukraina med flera om sällsynta metaller och i fallet Ukraina och Kongo också långa koncessionen för gruvbrytning. Lauder har anförtrotts den önskade konfiskeringen av Grönland.

Alla dessa affärer har skett utan tillräcklig insyn trots otaliga försök att använda befintlig lagstiftning mot korruption. Dessa avtal liknar inte avtal mellan stater utan är av mer privat karaktär. Ofta är betalningsmedlet vapen, som i fallet med Saudi. Trumps så kallade konfliktlösningar skapar också affärsmöjligheter, så kallade “rent extraction”, som innebär ett manipulerande av lagar och regler för att pressa fram pengar vid sidan av gängse marknadsmekanismer.

Witkoff och Kushner som var fredsmäklare i Ukraina/Ryssland har visat intresse för de affärsmöjligheter som de kan få utifrån en stor förhandling mellan Ryssland och USA om att använda de frusna ryska tillgångarna om 300 miljarder dollar för ett gemensamt  ryskt/amerikanskt projekt för rymdutforskning, arktiska mineraler och energiutveckling.

Artikelförfattarna avslutar denna tretton sidor långa artikel genom att peka på att Trump hittar sina gelikar i andra stater och att dessa bildar ett slags broderskap korrupta ledare emellan. Trump gör vad han kan för att skapa allianser med män som Orbán i Europa,  kungarna i Gulfregionen och Putin i Ryssland.

I avtalen blandas privat och statlig ekonomi, en metod som Trump tidigare har kritiserat Kina för. Även Kina kan anklagas för att ge mutor (Malaysia nämns som exempel) men det landet har ändå behållit sin inställning till internationella organ, ett meritokratiskt system för tjänstemän och sin tilltro till utbildning och vetenskap.

Så, vad kan demokratiskt sinnade stater göra? Först och främst, sluta  med att försöka tolka Trumps utrikespolitik som stormaktspolitik, dominanssträvan eller “realism”.

Alla försök att normalisera amerikansk utrikespolitik skapar ett existentiellt hot inte bara mot USA utan mot demokratier i resten av världen också. Det lär bli svårt att än en gång bygga upp en konstitutionell republik i USA tror författarna, men politiken är också ett hot mot andra länders demokratiska system om dessa fortsätter med att se på utvecklingen som om den skulle vara en normal politisk process.

Artikeln i Foreign Affairs finns att läsa här.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.