Vanliga människor

Det är som att ordet bär på en sorts falsk ödmjukhet, en märklig gest som låtsas vara inkluderande men som i själva verket bygger en avgrund mellan den som talar och den som beskrivs.

När politiker säger ”vanliga människor” är det som att de talar om en figur, inte en människa. Det känns som att de pratar om en neutral, om en ofarlig gestalt som ska representera folket men som aldrig får ett ansikte, aldrig en historia, aldrig en kropp. Det är som att de håller upp en symbol, inte en person. Är det en abstraktion som är lätt att hantera, lätt att tala om, lätt att använda? Jag vet inte.

Kanske är det just det som stör mig… Att ordet gör människor till något mindre än vad vi är, som om det levande i oss måste slipas ner för att passa in i en form som någon annan har bestämt.

Hannah Arendt skrev om hur politiken har en tendens att ersätta verkliga människor med kategorier. Hur det levande, oberäkneliga, pluralistiska i människan ersätts av begrepp som är enklare att administrera. Det är bekvämare att tala om ”folket” än om människor. Bekvämare att tala om ”vanliga” än om den oändliga variation av liv som faktiskt utgör ett samhälle. Abstraktioner är hanterbara. Människor är det inte.

Arendt menade att politiskt språk ofta förfaller till klichéer när det förlorar kontakten med verkliga erfarenheter. Klichéer är ord som låter som om de betyder något, men som egentligen bara fyller tomrum. ”Vanliga människor” är just en sådan kliché. Den låter trygg, den låter folklig, den låter som om den pekar på en gemensam berättelse. Men i själva verket döljer den det som är mest mänskligt: att ingen av oss är vanlig. Att vi är olika, att vi är pluralitet, att vi är världar som inte går att reducera till en norm.

Det finns något sorgligt i det här. För bakom ordet finns en längtan efter enkelhet, efter en gemensam berättelse, efter en sorts trygg norm. En fantasi om att det finns ett folk som är enhetligt, förutsägbart, begripligt. Men normen är kanske just det: en fantasi. En dröm om att världen ska vara mindre komplicerad än den är. En dröm om att människor ska vara enklare än de är. Jag vet inte… kanske är det också en rädsla för det som inte låter sig tämjas, det som sticker ut, det som vägrar vara vanligt.

Arendt menade att politiken börjar där människor möts som olika, inte som lika. Det är pluraliteten som gör det politiska möjligt. Det är våra olikheter som skapar världen mellan oss. När politiker talar om ”vanliga människor” är det som om de försöker sudda ut den pluraliteten, ersätta den med en homogen massa som är lättare att tala om, lättare att styra, lättare att använda som argument. Det är som om de vill ersätta verklighetens mångfald med en enda figur som kan bäras fram som bevis, som slagträ, som legitimitet.

Men jag har aldrig mött en homogen massa. Jag har mött människor. Människor som bär sina liv på sätt som inte går att förutsäga, liv som inte går att kategorisera, som inte går att reducera till ”vanliga”. Människor som lever i spänningsfältet mellan det privata och det politiska, mellan det som är deras och det som är allas. Människor som påverkas av beslut som fattas långt bort, av ord som uttalas i sammanhang där de själva aldrig får vara med. Människor som inte är symboler, inte är figurer, inte är klichéer – utan just människor.

Är det kanske därför jag reagerar så starkt? För jag vet hur långt det är mellan ordet och verkligheten. Jag vet hur lätt det är att tala om människor som om de vore en grupp, en kategori, en symbol. Och jag vet hur svårt det är att se dem som det de är: unika, oberäkneliga, sårbara, starka, motsägelsefulla. Människor som inte låter sig fångas i ett ord som ”vanliga”, människor som bär på en egen kraft, en egen vilja, ett eget sätt att stå i världen oavsett hur obekvämt det än är för den som vill ordna verkligheten i prydliga rader.

Det finns ingen ”vanlig” människa. Det finns bara vi. Och det borde räcka.

Jag vet inte. Jag är bara en människa.

Av Carl Erlandsson, 41 år, studerar på Göteborgs Universitet, tidigare arbetat inom vård och omsorg.

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.