Vanliga människor Det finns ett uttryck som får mig att stanna upp varje gång det dyker upp i debatten, som en reflex, som en liten stickande irritation i bröstet: ”vanliga människor”. Politiker använder det som om det vore ett oskyldigt ord, ett slags mjukt sätt att visa att de står nära folket. Men varje gång jag hör det växer en irritation, förstår du vad jag menar?
Frihet och hyckleri Smaka på ordet frihet. Frihet är ett ord som ofta låter större än det är, tyvärr… Det används som om det vore nästan självlysande och självklart, som om det räckte att säga det för att det skulle bli sant, men frihet är inte ett politiskt slagord.
Jag försöker fortfarande förstå vem lagen är till för Jag märker att jag fastnar vid samma fråga om och om igen. Inte för att jag söker ett retoriskt grepp utan för att den faktiskt inte släpper taget, hur mycket jag än försöker tänka mig runt den.
”Fy fan vad arg jag blir” Just när en SD-politiker misstänks för rattfylleri och narkotikabrott fylls flödena samtidigt av Tidö-partiernas segerretorik om gängvåldet. Jag tror inte jag är ensam men det är svårt att inte lägga märke till tajmingen.
Vad är vi rädda för? Jag tänker att man kan lära sig mycket om ett samhälle genom att lyssna på vad det är räddast för. Någon oroar sig för inflationen. Någon för bensinpriser. Någon för gängvåldet. Men mitt i allt detta verkar Sverige också ha fått en ny fiende: en bit tyg.
Ett omvänt Robin Hood-samhälle Det vi vet är att klyftorna i samhället ökar, det är inte bara snack från vänstern - även medelklassen har fått känna av svidande höjningar av el- och matpriser.
Alla kastar skit på alla Det är intressant att se hur våra partier och politiker verkligen armbågar sig fram i sandlådan och därför vill jag plita ner lite tankar kring det och jag skriver det här för att någon kanske kan förklara för mig, för jag förstår verkligen inte.
