Ett tryggare Sverige – men tryggare för vem?

Säkerhet och trygghet är inte samma sak. Säkerhet handlar om faktisk risk – exempelvis sannolikheten att utsättas för brott. Trygghet är också en upplevelse. Vi kan känna oss otrygga trots att risken är liten och trygga trots att den är betydligt större.

Brås statistik illustrerar skillnaden. Oron för att själv utsättas för flera typer av brott har överlag minskat efter 2020. Även i områden med stora socioekonomiska utmaningar har den upplevda otryggheten generellt minskat 2021–2025, även om den fortfarande är större där än i områden med bättre socioekonomiska förutsättningar.

Samtidigt är oron för brottsligheten i samhället stor. I Nationella trygghetsundersökningen 2025 uppgav 54 procent att de i stor utsträckning oroade sig över brottsligheten i samhället, jämfört med 28 procent 2014.

Det finns alltså ett glapp mellan människors egna konkreta otrygghet och bilden av ett otryggt samhälle. Vad formar det glappet?

Men trygghet är också förutsebarhet. Att veta vilka spelregler som gäller. Att kunna planera sitt liv. Att veta vilka krav staten ställer och vilka konsekvenser ens handlingar kan få. Det är en central del av den rättsliga och institutionella tryggheten.

Litteraturvetaren och SFI-läraren Tove Arvidson skrev nyligen i Dagens ETC om begreppet ”bristande vandel”. Hon fångar en viktig förskjutning: från frågan ”Vad har personen gjort?” till ”Hur lever personen?”

Arvidson tolkar otydligheten som en härskarteknik. Där behöver man inte följa henne för att se problemet. Vi behöver inte känna den politiska avsikten för att kunna granska konsekvensen.

Om människor inte kan förutse hur staten kommer att bedöma deras handlande eller livsföring kan otryggheten uppstå långt innan någon myndighet har fattat ett negativt beslut.

Kan detta ligga mig till last? Kan min rätt att stanna påverkas? Vad gäller för min familj? Vågar jag planera mitt liv här?

Det är också frågor om trygghet.

Civil Rights Defenders har nyligen granskat mandatperioden 2022–2026 ur ett rättighetsperspektiv. Deras kanske viktigaste metodologiska poäng är att inte bara bedöma varje reform för sig, utan att studera den helhet som reformerna tillsammans skapar.

Organisationen beskriver en förskjutning från tillit mot kontroll och från människan som rättighetsbärare mot människan som potentiell riskfaktor. Enskilda åtgärder kan ha rationella motiv och diskuteras var för sig. Men för den människa som samtidigt berörs av flera av dem är de inte separata propositioner och paragrafer.

Tillsammans blir de hennes samhällsvillkor. Och där finns något som nästan helt saknas när politiker talar om trygghet. Trygghet är inte bara något ett samhälle har mer eller mindre av.

Trygghet är också en fördelningsfråga. En kamera kan få en människa att känna sig tryggare och en annan att känna sig övervakad. Ökad kontroll kan skapa trygghet för några men minska förutsebarheten för andra. En politik kan minska vissa risker och samtidigt påverka människors integritet, tillit och känsla av tillhörighet.

Det innebär inte att åtgärderna är fel. Det innebär att alla deras konsekvenser måste räknas.

Och detta är större än Tidösamarbetet. Civil Rights Defenders framhåller att den utveckling organisationen beskriver går längre tillbaka och att även oppositionspartier har bidragit till den.

Under valrörelsens sista dagar lär vi därför få höra ännu fler löften om ett tryggare Sverige.

Då borde vi fråga: Vad ska faktiskt bli säkrare? Vilken sorts trygghet skapas? För vem? Och vem får bära kostnaden?

Och kanske den obekvämaste frågan av alla:
Ökar vi vår egen trygghet genom att göra någon annans liv mer otryggt?

Först när också den konsekvensen räknas vet vi vad löftet om ett tryggare Sverige egentligen innebär.

Av: Ingvar Eliasson
Sektionschef och biträdande smittskyddsläkare, Region Kalmar län
Här som fristående debattör

Referenser, för den som vill läsa mer:
Brottsförebyggande rådet (Brå), Nationella trygghetsundersökningen 2025 – Om utsatthet, otrygghet och förtroende.

Brottsförebyggande rådet (Brå), Otrygghet och oro för brott i olika socioekonomiska områdestyper, rapport 2026:1.