”Den andre”

Jag har länge tänkt på den andre. Skrivit om den andre och jag har försökt och försöker förstå den andre. Jag har tänkt mycket på det där utanförskapet som inte alltid syns, inte alltid hörs, men som ligger som ett svagt brus under huden. Som en vibration man inte kan stänga av, hur mycket man än försöker.

På pappret är jag en medelålders medelklassvensk som heter Carl. På utsidan är jag tatuerad, snaggad, skäggig. En sån ”där” som ser ut att ta saker med en axelryckning. Mjuktuff, hårt skal, mjukt innehåll.

Men insidan… Insidan är något helt annat. Och insidan är det som aldrig syns i statistik, aldrig nämns i debatten, aldrig räknas med när politiker pratar om ”vanliga människor”. Insidan är rastlösheten, skammen, överlevnadsstrategierna, alla de där små justeringarna man gör för att passa in.

Insidan är det som politiken aldrig orkar se, för den går inte att effektivisera, inte att mäta, inte att pressa in i arbetslinjens mallar. Paradoxalt är det något annat vi säger, att det är insidan som räknas. Tydligen inte?

Utanförskap har inte alltid några tydliga konturer. Utanförskap skriker inte. Utanförskap viftar inte. Ibland sitter det bara där, i kroppen. I skammen. I sättet man lär sig att krympa lite. Prata lite mindre. Känna lite mindre. Tänka lite mindre, fast man egentligen inte kan sluta.

Jag fick min ADHD-diagnos tjugo år för sent. Tjugo år är lång tid att gå runt och tro att man är fel. Eller lat. Eller konstig. Eller för mycket. Eller för lite. Eller allt på samma gång.

Jag önskar att skolan såg mig. Men den gjorde inte det. Den såg inte mig, inte på riktigt. Och det är ett ännu större problem idag – trots att vi lever i ett samhälle som älskar att tala om ”tidiga insatser”, ”stöd”, ”inkludering”. Det låter bra i talarstolen, men det är märkligt hur ofta de som behöver mest stöd är de som faller hårdast mellan stolarna…

Redan i förskolan fanns känslan av att vara annorlunda. Jag var inte sämre. Inte trasig. Kanske bara… felkalibrerad. Jag pratade mycket, frågade mycket, störde, busade, var glad. Alltid glad. Det är märkligt hur ett leende kan lura omvärlden att tro att allt är okej.

Min hyperaktivitet har aldrig varit det stora problemet utåt. Det mesta har hänt inuti. Där har kaoset bott. Rastlösheten. Tröttheten. Den där jävla känslan av att aldrig få vila i sig själv. Som att ens inre är ett rum man inte kommer ut ur.

“Så där kan du inte tänka.” “Var inte så känslig.” “Du överdriver.”
Små meningar. Små avvisanden. Men detta sätter sig. Som taggar.

De lär dig att tona ner, göra dig mindre, hålla tillbaka det som faktiskt brinner i dig – känslorna, tankarna, frågorna. Allt det där som gör dig mänsklig, men som omvärlden så gärna vill göra mer lagom.

Är det där utanförskapet ibland börjar? Inte i de stora dörrarna som stängs, utan i det lilla. I ett tonfall. I en blick. I ett “tänk inte så mycket”.

Det är som att vissa sätt att vara människa vore mer tillåtna än andra.

Det är nog därför jag tänkt så mycket på den andre. För den andre är inte alltid någon långt borta. Ibland är den andre någon som känner för mycket. Tänker för mycket. Frågar för mycket. Någon som inte lyckas bli lagom, hur mycket han än försöker.

Den andre kan vara någon som ser helt vanlig ut. Någon som heter Carl. Någon som ler. Någon som fungerar. Någon som på pappret ser helt ”rätt ut”.

Men pappret känner ingenting. Utsidan förstår ingenting. Insidan? Den bär allt.

Människan är inte ett papper. Människan är ett virrvarr. En kropp. Ett minne. En rädsla. En skam. Ett hopp. En vilja att höra till. Men också så mycket mer.

Här kommer politiken in. Vi lever i ett samhälle som älskar att tala om ansvar, men bara uppåt. När människor faller, när de brister, när de inte orkar – då är det plötsligt individens fel. Då är det ”lathet”, ”brist på motivation”, ”dåliga val”. Då är det utanförskap som ska korrigeras, inte strukturer som ska förändras.

Vi har byggt ett system där den som redan är trött ska springa fortare. Där den som redan är skör ska bära mer. Där den som redan är utanför ska bevisa att hen förtjänar att komma in. Vi pratar om arbetslinjen som om den vore en naturkraft. Men vi pratar aldrig om hur många som krossas under den. Vi pratar om ”bidragsberoende” men aldrig om systemberoende. Om hur samhället är beroende av att vissa människor aldrig får vila, aldrig får falla, aldrig får vara annat än funktionella.

Vi pratar om ordning och reda, men aldrig om varför så många hamnar i oordning. Vi pratar om ansvar, men aldrig om vilket ansvar samhället har för dem som inte passar in i mallarna. Vi pratar om ”vanliga människor”, men aldrig om hur få som faktiskt får vara vanliga. Vi pratar om utanförskap som om det vore ett individuellt problem. Men utanförskap är politiskt. Utanförskapet är strukturellt. Utanförskapet är skapat. Utanförskapet är upprätthållet.

Sanningen är både enklare och jobbigare än så: vem som helst kan hamna där. I det där kalla mellanrummet. Mellan att vara med och att aldrig riktigt få höra till.

Jag vet det, för jag fungerade ju. Typ. Men jag inser att jag också är den andre.

Av Carl Erlandsson, 41 år, studerar på Göteborgs Universitet, tidigare arbetat inom vård och omsorg.

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.