Midsommardagen, Johannes Döparen, Axel von Fersen och Lars Vilks

P R O L O G

– … Sju…

Tretton steg kvar. Och allt mer dimma. Kanske vi borde ha valt en annan tid?

Axel von Fersen småler åt sina tankar. Han är mer road än oroad. ”Ach Ich habe Sie verloren” (”Jag har förlorat henne”) ljuder inom honom. Fersen minns när han hörde melodin första gången.

Få se, nu är det 1793. Så länge sedan. Och ändå som om det var igår! tänker Fersen men antar samtidigt en allvarlig min. För sekundanternas och läkarens skull. Så de inte ska tro att han är alldeles galen.

Craufurd behöver jag inte bekymra mig om. Vi vet båda två vad vi står för.
– … Nitton…

Ska jag skjuta Craufurd i axeln eller i foten? Ett lättsamt skottsår är bara bra för hans rykte.

En gäll pojkröst löser hans problem.
– Ett meddelande till greve von Fersen!

All verksamhet upphör i skogsgläntan. Rösten tillhör ett bud som i full galopp hoppar av hästen. Ingen noterar hur båda flåsar högt och svettångorna smälter samman med morgondiset. Blickarna är fästa på Axel von Fersen som säkrar pistolen, avbryter duellen och ger tecken åt pojken att komma fram. Grevens plötsliga bestörtning när han läser meddelandet oroar de andra. Seden tillåter dock inga frågor. Alla väntar otåligt. Med en snabb gest ber Fersen om sin ytterrock, överlämnar pistolen till sekundanten och går fram till de andra.
– Mina herrar, jag har fått förfärliga nyheter från Paris och måste dit utan dröjsmål. Den här affären får skjutas upp på obestämd tid. Med er tillåtelse förstås?
Han vänder sig mot Craufurd som ser uppenbart lättad ut.

De bugar hövligt mot varandra.
– Naturligtvis.
– Tack.
– Den här gången hade jag nog lyckats, ler Craufurd övermodigt.

– Precis som grisar kan flyga då, eller? replikerar Fersen med ett kort skratt. Men inom sig kokar han av vrede. Hans tankar är redan i Paris.

Vilket brott! Skandalöst!

E P I L O G

Vagnen glider fram längs leriga vägar, genom små byar och stannar först när de nått nästa stad. Axel von Fersen gäspar och försöker få liv i kroppen. En lapp trillar ur fickan med noteringar om en auktion. Broscher som Marie Antoinette har ägt ska säljas.

Nu vill jag bara samla in det Toine burit. Spår av Hennes liv. Hon är värd detta och mycket mer!
En förbipasserande kvinna stannar förskräckt till när hon ser vagnens emblem, en vacker stilisering av en flygande fisk. Kvinnan, tidigare en baronessa men numera medborgaren Boureau, lyckades övertyga Medborgargardet om att hon var allt annat än adlig.

Mina vänner fängslades. De flesta mötte giljotinen. Men jag lever. Jag skäms, tänker hon och minnen framför allt från Petit Trianon passerar hastigt revy när baronessan ser Fersen kliva ur vagnen.

Så vacker han är fortfarande! Men frånvarande. Nästan… död… trots allt det vackra, tänker baronessan och ser beundrande på Fersens grånande tinningar och perfekta hållning. Hon vill gå fram men skyndar vidare.

Jag ser förskräcklig ut. Som en vanlig medborgare.

Fersen går in på en restaurang och väljer en kopp choklad. Marie Antoinettes favoritdryck. Han ser inte gatulivet utanför. I stället stirrar han intensivt på ett porträtt av henne i ett halssmycke som han alltid bär med sig i fickan. Han ropade in den billigt på en auktion för två månader sedan. Porträttet är ett av de få som verkligen träffat rätt, anser han.

Inte ens bourbonerna och habsburgarna drar sig för att späda på lögnerna om Hennes liv. Vad Hon fortfarande får lida! Hon som gav allt till alla får mest ovett.

Hans tankar vandrar febrilt.

Hur beskriver man en sådan enastående person? Vad tror världen om Marie Antoinette om 200 år? Att Hon var en skandalös och tanklös hondjävul som slösade bort Frankrikes välstånd? Eller att Hon var storhertiginna och prinsessa i Österrike, drottning av Frankrike vars generositet och skönhet överträffade alla? Alla ska få veta. När tiden är mogen…

———————————————————————————————-

Några veckor senare känns den franska drottningen högst närvarande.

– Toine… min Antoine… Du modigast av alla mödrar… Vackrast av alla kvinnor… Dina barn var ditt allt… Är det min tur nu? Toine, som jag har längtat… Är jag Dig fortfarande värdig?

Smärtan tar överhanden och tankarna blir allt mer otydliga. Han kämpar för att behålla sinnesnärvaron.

– Tutto a te mi guida. Allt för mig närmare Dig… Toine, jag ber Dig. Ta emot mig…

Han slipper det öronbedövande oväsendet runt omkring honom. Hörseln vill inte längre fungera. Delar av Riddarhuset flimrar förbi. Han ler inombords.

Ah, jag kan fortfarande tänka. Varför är jag kvar? Gode Gud, för mig dit jag vill…

Först då ger han upp och glider allt längre bort. Smärtan upphör. Tankarna slutar formas. Men hjärtat pumpar in i det sista när hans själ söker Hennes.

Axel von Fersen avlider vid 55 års ålder den 20 juni 1810 i Stockholm.

Lars Vilks föddes 20 juni 1946 i Helsingborg och skulle fylla 80 idag. Dock dog han redan den 3 oktober 2021 i en synnerligen märklig bilolycka. Lars och jag arbetade tillsammans på boken Vad bör du veta om guru Kän, snäckan, sfinxen och dr. Omedar? vid hans oväntade frånfälle. Jag skrev den och Lars gjorde illustrationer. Nu blir boken inte av, åtminstone inte med Lars konst. ”Vilken konstnär går inte förlorad i mig!” yttrade kejsaren Nero, hävdas det, i samband med sitt nödtvungna självmord. I och med Lars död gick en betydande, originell konstnär förlorad.

Johannes Döparen, Axel von Fersen och Lars Vilks mötte ränker och en våldsam död. Glad midsommar.

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.