Kan politiken bidra till existentiell hälsa?

Om regeringen menar allvar med sitt nyväckta intresse för frågan är det kanske där diskussionen borde börja.

Problemet är att begreppet används för att beskriva flera olika saker. För vissa handlar existentiell hälsa om individens upplevelse av mening, identitet och livsåskådning. För andra handlar det om mindfulness, yoga, retreatverksamhet och personlig utveckling. Men det finns också ett tredje perspektiv, som sällan får plats i debatten: att människors existentiella hälsa formas av det samhälle de lever i.

Redan 1986 diskuterades detta inom WHO under temat Intersectoral Action for Health. Utgångspunkten var enkel men fortfarande lika aktuell: hälsa skapas inte av hälsosektorn ensam. Den formas av utbildning, arbete, bostäder, kultur, demokrati, social tillit och människors möjligheter att påverka sina egna liv.

Om man ser existentiell hälsa ur det perspektivet förändras också frågan.

Då handlar den inte i första hand om hur människor ska få hjälp att finna mening. Den handlar om vilka förutsättningar samhället ger människor att leva fullvärdiga liv utifrån sina egna förutsättningar.

Vad händer med människors känsla av sammanhang när föreningslivet försvagas? När kulturinstitutioner får svårare att överleva? När människor stängs ute från arbetsmarknaden? När den offentliga debatten präglas mer av misstänksamhet än tillit? När unga människor tappar tron på framtiden?

Det är också frågor om existentiell hälsa – kanske de viktigaste.

Just därför framstår regeringens engagemang i frågan som paradoxalt. Samtidigt som begreppet lyfts fram har flera samhällsområden som bidrar till gemenskap, delaktighet och tillit hamnat under press. Minskad satsning på civilsamhälle och folkbildning, ett hårdare tonläge i samhällsdebatten och mindre fokus på de gemensamma miljöer där människor möts och bygger tillit är några exempel. Man behöver inte dela den beskrivningen fullt ut för att se motsägelsen: intresset riktas mot individens existentiella välbefinnande samtidigt som flera av de samhälleliga förutsättningarna för detta försvagas.

Om regeringen menar allvar med sitt nyväckta intresse för frågan krävs mer än riktade insatser för individers välbefinnande. Den verkligt intressanta frågan är hur vi bygger ett samhälle som stärker människors möjligheter att finna mening, sammanhang och framtidstro redan från början. Det är den typen av preventivt samhällsbyggande som förtjänar större utrymme i debatten.

Det betyder inte att retreatgårdar, meditation eller samtal om livets mening saknar värde. Tvärtom kan sådana insatser vara betydelsefulla för många människor. Men de förändrar inte de villkor som formar människors liv.

Därför riskerar debatten att börja i fel ände.

Om existentiell hälsa ska vara ett meningsfullt begrepp behöver vi tala mindre om hur individer ska lära sig hantera ett samhälle som skapar otrygghet, ensamhet och hopplöshet – och mer om hur vi bygger ett samhälle som ger människor möjlighet att leva, delta, utvecklas och känna framtidstro.

Kanske blir existentiell hälsa då en fråga om samhällsutveckling snarare än livsstilsval?

Fakta:

Olika användningar av begreppet existentiell hälsa.  Begreppet existentiell hälsa är mångtydigt och används på olika sätt av olika grupper. Det finns ingen internationellt vedertagen definition. Forskare, myndigheter, trossamfund och andra samhällsaktörer använder begreppet för att beskriva delvis olika fenomen.

Tre återkommande perspektiv kan urskiljas:

Individperspektivet. Fokus ligger på människans inre liv: mening och livssyfte, identitet och självförståelse, hopp och framtidstro, andlighet eller livsåskådning samt existentiellt välbefinnande.

Frågan blir: Hur kan individen finna mening och sammanhang i sitt liv?

Samhällsperspektivet. Fokus ligger på de villkor som formar människors möjligheter att leva meningsfulla liv: delaktighet och gemenskap, tillit och social sammanhållning, utbildning och arbete, kultur och demokratiskt deltagande samt möjligheten att påverka sitt liv och sin framtid.

Frågan blir: Vilka samhällsförhållanden gör det möjligt för människor att leva meningsfulla liv?

Välmåendeperspektivet. Fokus ligger på aktiviteter som syftar till återhämtning, reflektion och personlig utveckling: mindfulness, yoga, meditation, retreatverksamhet och naturupplevelser.

Frågan blir: Vilka aktiviteter kan hjälpa människor att finna lugn, balans och eftertanke?

I detta perspektiv ryms också en marknadsdimension, där existentiell hälsa blir en tjänst eller upplevelse som kan köpas och säljas.

En pågående diskussion. Perspektiven utesluter inte varandra. De kan tvärtom komplettera varandra. Samtidigt leder de till olika svar på frågan om vad existentiell hälsa är – och vem som har ansvar för att främja den.