Jakten på idealmedborgaren

Jag har tidigare skrivit om ”vanliga människor”. Om hur ordet används som en sorts politisk rekvisita. Något som går att luta sig mot, en trygg kuliss när argumenten börjar svaja.

Men minister Forssell gör något annat. Han tar den här klichén, ”vanliga människor”, och kopplar den till en annan kliché: Nyttan. Produktiviteten. Den mätbara människan. Det är som om han inte ens försöker dölja det längre: Medborgarskap ska inte handla om att höra till, utan om att vara lönsam.

Det är en märklig jakt han ägnar sig åt. En jakt på en sorts idealmedborgare som inte finns. En människa som är både vanlig och nyttig, både folklig och produktiv, både trygg och effektiv. En människa som aldrig är i vägen, aldrig kostar, aldrig faller, aldrig behöver. En människa som är lätt att administrera, lätt att belöna, lätt att peka på som bevis för att politiken fungerar. En människa som är så slät, så okomplicerad, att hon knappt längre är människa.

Men jag har aldrig mött den människan. Jag har mött människor som flytt från krig, människor som bär trauman som inte syns i BNP, människor som arbetar inom omsorgen och gör världen möjlig för andra utan att det syns i någon tillväxtkurva.

Jag har mött människor som kämpar för att lära sig ett nytt språk, som försöker förstå ett nytt land, som försöker bygga ett liv från noll. Människor som inte är nyttiga i den meningen Forssell menar, men som är nödvändiga i den meningen som faktiskt betyder något.

Det är därför hans förslag är farligt. För det förskjuter medborgarskapet från att vara en rättighet till att bli en belöning. Det gör människan till ett projekt. Det gör livet till ett prov. Det gör tillhörighet till något man måste kvalificera sig för. Och när politiken börjar tala om medborgarskap som något man förtjänar genom prestation, då är steget inte långt till att tala om vem som inte förtjänar det. Vem som inte är nyttig nog. Vem som inte är vanlig nog. Vem som inte passar in i den berättelse han försöker skriva.

Marx skrev om hur människan reduceras till sin funktion i produktionen. Det är precis det som sker här. Medborgarskapet blir ett kvitto på att du är en god investering. Ett bevis på att du är lönsam. Ett slags politiskt aktiebrev där din mänsklighet värderas efter hur mycket du bidrar till tillväxten. Det är en logik som inte har något med demokrati att göra. Det är en logik som hör hemma i bokslut, inte i samhällen. Och det är en logik som alltid, alltid slår mot dem som redan bär tyngst.

Och kanske är det just därför jag blir arg. För jag vet hur långt det är mellan Forssells ord och verkligheten. Jag vet hur långt det är mellan hans jakt på den nyttiga medborgaren och de människor jag möter varje dag. Jag vet hur lätt det är att tala om prestation och hur svårt det är att leva ett liv som inte alltid går att mäta. Jag vet hur farligt det är när politiken börjar tala om människor som om de vore resurser, som om de vore investeringar, som om de vore projekt.

Det finns ingen ”vanlig” människa. Det finns ingen ”nyttig” människa. Det finns bara människor. Och det borde räcka.

Jag vet inte, jag är bara människa. Det jag vet är dock att solidaritet alltid vinner.
Eller? Om inte, berätta för mig varför.

Av Carl Erlandsson, 41 år, studerar på Göteborgs Universitet, tidigare arbetat inom vård och omsorg.

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.