Av Glenn Zetterlind 2026-11-17
Vi närmar oss en tid som är mycket tuff i många hem i vårt avlånga land. Och det är svårt att inte också sända några tankar av kärlek och önskningar om en rejäl dos positiv energi till dem som just nu får njuta av Estland och Tartus beryktade gästfrihet.Innan jag påbörjar min krönika vill jag inleda med ett citat och ett julklappstips, som med fördel kan läsas oavsett livsåskådning eller politisk hemvist.
”En annan värld är både nödvändig och möjlig”
Ett citat från en mycket klok man som gjort så mycket för idrottsföreningen PFF (reds.anm. Proletären FF) och förortens ungdomar i Göteborg. Så tack Bengt Frejd och alla dem som gjort er resa möjlig! Dessutom tack Bengt Frejd & Co för den fantastiska boken Proletären FF en del av världen! (50 år).
Boken är en riktig tegelsten och ett fantastiskt tidsdokument med tillhörande nutidshistoria. Den är också väldigt viktig då världens utveckling inte direkt gynnat dem längst ned på den så kallade samhällsstegen de senaste 50 åren. Googla min vän och överraska någon annan eller dig själv med en läsupplevelse bort om det vanliga.
Så där ja, nu blir det ”turbokyckling”.
Vill vara tydlig med att detta är en metafor jag väljer att använda mig av och det är fullt möjligt att den haltar en smula ibland…
Snart sjuttio dagar utan regering och de som lovar runt och håller tunt visar återigen att snacket om att ”ta ansvar” och vara redo att ”bära tungt” är just bara snack och strategiska steg i den egna karriären. Kan inte göra en annan tolkning eftersom de som behöver en fungerande regering och ett starkt samhälle oftast är de utan marginaler och inte sällan befinner sig långt ned på tidigare nämnda samhällsstegen.
Det har skett och det sker fortfarande stora förändringar inom kriminalvårdspolitiken, visst en del säkert både nödvändigt och motiverat!
Men när politiken många gånger väljer att bortse från både sakkunniga och forskning för att ta populistiskt lättköpta poäng, då anser jag att det riskerar bli skadligt för brottsoffer som förövare. Dessutom påverkar det arbetsmiljön negativt för dem som har sina anställningar inom myndigheten och entreprenörsklicken.
Min upplevelse är att vägen utför går allt snabbare, och det gör mig livrädd på så många olika sätt. Skall nämna några lite kort för att förtydliga mig.
Riksförbundet Attention kom med en rapport under 2026 som inte var speciellt upplyftande.
I skolrapporten ”Barnen slås ut” från augusti 2026 framgår att 43% (4 av 10) av eleverna med NPF lämnar årskurs 9 utan gymnasiebehörighet.
Dessutom saknar 27% godkänt i något av kärnämnena svenska, matematik och engelska.
Och 21% får inte ett enda godkänt betyg.
Ta med er dessa siffror…
Bristande stöd och anpassningar.
Av gruppen vårdnadshavare uppger hela 60% att deras barn endast fått en liten del av nödvändigt stöd, och gruppen nöjda vårdnadshavare uppgick till 12%.
Hur det än förhåller sig så visar siffrorna med all önskvärd tydlighet att här finns att jobba med enligt mig.
När det sedan kommer till frånvaro kopplad till NPF så är inte heller de siffrorna någon upplyftande läsning.
Där drabbas 8 av 10 elever av frånvaro kopplad till sin funktionsnedsättning. Tilläggas kan att nära hälften av barnen med NPF är helt frånvarande från fritidshemmen eftersom verksamheterna inte är anpassade efter behov.
Utrycker mig en smula grovt och ber om ursäkt för det! Men att detta inte är bra är så uppenbart att det går att räkna ut med röven och en krita!
När små och stora barn utvecklar ångest, utmattningssymptom och social fobi så är vi jävligt snett ute enligt mig. För inte fan var väl enda poängen med privata utredningar och diagnosskrivningar en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som enbart skulle gynna entreprenörer med ratt av läder och stjärna i grillen? Eller har jag missat något?
I Rapporten ”Jag var inte lätt att tycka om” från projektet ”Unga med NPF i riskzon” är varningarna mycket enkla att ta till sig bara man har en krita.
Tidiga insatser och bättre samordning samt en stärkt kompetens inom NPF i förskola/skola och inte minst inom socialtjänst, tillsammans med bättre uppföljning av skolfrånvaro och ökad samverkan mellan aktörer genom exempelvis SIP som betyder följande, ”samordnad individuell plan”. Där kommer kultur, idrott och föreningsliv in, och därför rekommenderade jag boken inledningsvis.
Där radas exemplen upp om att en annan värld är både nödvändig och möjlig.
Inom kulturen idrotten och övrigt föreningsliv finns en gigantisk resurs som kan komplettera och avlasta föräldraskapet och skolan. Antar att en del av er hört ordspråket ”det krävs en hel by för att fostra ett barn”? I ett sunt och friskt samhälle tar vi hand om varandra.
Jag må vara en smula korkad, men jag är helt övertygad om att alla har en plats och alla behövs på ett eller annat sätt i ett friskt samhälle.
Vi är många som med fruktan ser på den politiska oförmågan som spelas upp framför oss idag. Kanske blir det nyval, kanske pusslas det ihop någonting till sist.
Oavsett är det viktigt att vi inte lämnar över till Gunnar Strömmer (M), Theresa Carvalho (S) eller Tobias Andersson (SD) att staka ut framtiden för vår framtid, det vill säga barnen!
Dessa tre individer är bara tre av alla dem som behöver bevisa att de förtjänar vårt förtroende. Och att de inte enbart är arvodesryttare eller följer planerna för lukrativa styrelseplatser efter en politisk karriär i en tänkt framtida privatiserad kriminalvård.
Barnen är inga turbokycklingar.
Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Glenn Zetterlind är en engagerad samhällsmedborgare tillika en före detta kommunpolitiker som lämnat i protest. Därtill är han humanist, medmänniska samt aktivist i både verkliga livet och i sociala medier. Och han har en egen podcast.
Glenn är otroligt lyckligt gift och har fantastiska barn (varav ett på anstalt). Men det som gör honom mest känd i hembygden är nog att han är kamelägare.
Glenn är en av Magasinet Paragrafs fasta krönikörer och skriver sina texter under vinjetten ”Enligt Glenn…”.



Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.