Mannen i brunnen

Av Petter Inedahl 2020-12-23

När han efter två år till sist återsåg sin bror kunde han knappt känna igen honom. Vilket med tanke på att han låg uppstyckad på ett obduktionsbord inte var särskilt konstigt.

Sent på kvällen fredagen den 3 februari 1978 får polisen i Stockholm ett samtal från en mycket orolig man. Han berättar hur hans bror, 38-årige pizzeriaägaren Hirant Selikman, varit spårlöst försvunnen sedan nästan två veckor, och hur han utan resultat sökt honom både hemma och på jobbet.

Ingen av hans vänner eller släktingar har hört av honom, och pizzerians ende anställde har dag efter dag förgäves väntat utanför den låsta lokalen men till slut resignerat och gett upp. På de klubbar Hirant Selikman regelbundet frekventerat har han inte heller visat sig, det är som om han blivit uppslukad av jorden.

Polisen tar broderns oro på allvar, och skickar en patrull till Hirant Selikmans lägenhet på Svartågatan 18 i Bagarmossen. När ingen svarar på dörrklockans signaler slår man sprintarna ur gångjärnen, befarande det värsta, men lägenheten är tom och i god ordning. För säkerhets skull spärras den av och brottsplatsundersökare tillkallas.

Undersökningen av lägenheten, en etta på första våningen, visar att ytterdörrens båda lås varit låsta, och att inga brytmärken finns. I hallen är lampan ännu tänd, men varken fönster, lås eller dörrar visar tecken på att ha blivit utsatta för åverkan.

På golvet innanför ytterdörren ligger en hel hög med post, reklam och tidningar, den äldsta är ett nummer av Dagens Nyheter daterat den 21 januari. Bortsett från att badrumsskåpet står öppet finns heller ingenting som antyder att någon skulle sökt igenom lägenheten, allting ser ordnat ut och ingenting verkar saknas.

På en hylla i garderoben står tre tomma resväskor, och både svenska och turkiska sedlar hittas, dock inga större summor. Vid telefonen ligger en plånbok, tom så när som på trettio öre, och dammsugaren står halvt utdragen ur garderoben som om Hirant Selikman varit på väg att börja städa när han istället av okänd anledning begett sig hemifrån.

Vardagsrummet är litet, men enligt tidens smak påfallande elegant möblerat med kristallkrona, soffgrupp i skinn, akvarium, bokhylla med stereo, och i hörnet en stor tv.

Inga spår av våld, inga sönderslagna möbler eller porslin, inga blodfläckar eller främmande fotspår. De enda fingeravtryck som hittas visar sig komma från Hirant Selikman själv. Dörrknackning i den extremt lyhörda trappuppgången ger vid handen att den försvunne mannen varit punktlig av sig, och brukat komma hem vid niotiden varje kväll efter att ha stängt pizzerian, men att han inte dykt upp som vanligt lördagen den 21.

För att göra det hela än mer mystiskt menar en granne som haft svårt att sova och därför legat och läst att hon hört någon inne i hans lägenhet vid kvart i fem på söndagsmorgonen, någon som rastlöst gått omkring i nästan en och en halv timme.

Ju mer hon ligger och lyssnar desto mer blir hon övertygad om att det inte är lägenhetsinnehavaren då den nattlige besökaren rör sig annorlunda och dessutom stängt dörren mycket försiktigt, en sak som inte var likt den bullrige Hirant Selikman.

I bekantskapskretsen, och troligen långt därutöver, var Hirant Selikman känd som en något skrytsam man som tyckte om att visa upp sina pengar och dessutom ofta förvarade stora summor kontanter hemma i lägenheten.

Vid ett tillfälle har han skickat en vän att hämta 15 000 kronor ur en byrålåda, runt 60 000 med dagens penningvärde, för att han inte ville avbryta det pokerspel han var inblandad i, och även andra gånger har han varit allt annat än diskret trots vännernas varningar att inte öppet vifta med stora sedelbuntar, pengar han hade för vana att packa ihop i rullar ombundna med tråd.

På svartklubbarna hade han rykte om sig som en storspelare, och en besökare berättar hur Hirant Selikman utan att blinka spelat bort 65 000 kronor, motsvarande över en kvarts miljon idag, på en enda kväll.

Också Hirant Selikmans restaurang, pizzeria Alberolga på Klackvägen 4 i Solberga, undersöks av polisen, men resultatet är lika klent som i lägenheten. Dörren visar inte heller här några tecken på inbrottsförsök, och med undantag av ett par odiskade tallrikar inne i köket ser allting välstädat ut.

I kassaapparaten ligger växelkassan på 150 kronor kvar, och inne i det lilla kontoret hittas ännu mer pengar, två buntar med 10- och 5-kronorssedlar, trettio respektive tjugo stycken. Pizzerian är liten och intim med bara några få bord.

I fönstret som vetter ut mot torget ligger två tidningar, Dagens Nyheter från den 21 januari, och Aftonbladet daterad dagen innan. På disken ligger tjugofem möglande pizzadegar ordentligt uppradade och täckta av en handduk.

Allt ger intryck av att Hirant Selikman tänkt hålla öppet som vanligt, och inte heller här finns minsta spår efter strid, även om vittnen berättar om tre mystiska besökare strax innan stängningsdags lördagen den 21 januari.

Längre kommer man inte i undersökningen. Flera illavarslande tecken finns; den nattlige besökaren, de tre mystiska gästerna och Hirant Selikmans vana att alltid omge sig med stora penningsummor i kontanter, och låter ana att elakt spel finns med i bilden, men några som helst bevis eller ledtrådar har man inte.

Han är försvunnen utan minsta spår. Som en ren formsak skickas hans signalement ut: 165 centimeter lång, kraftigt byggd, mörkt kortklippt hår och bruna ögon, troligen iklädd en halvlång gulaktig mockajacka. Något napp får man dock inte, och ärendet läggs åt sidan i brist på spaningsuppslag.

Början till mysteriets lösning kommer något oväntat när tre män grips i Göteborg för grovt narkotikabrott den 19 september 1979, även om det skulle dröja innan sambandet stod klart. Att de gripna är amatörer i branschen är uppenbart redan från början.

De är på besök från Stockholm där de stulit ett större parti heroin, men då marken börjat brännas en smula i huvudstaden där varans rättmätige ägare letar efter den, utan alltför besvärande vänskapliga känslor gentemot förövarna kan man tänka, reser de ner till Göteborg i hopp om ett hälsosammare affärsklimat.

Utan några som helst kontakter går de till synes planlöst runt på klubbar och krogar för att bjuda ut sin vara, men ingen nappar på det frestande erbjudandet. I vad man får anta är ren desperation ställer de sig då i Kungsparken där de hoppas finna mer hugade spekulanter.

Vad de istället finner är en polispatrull, och hela göteborgsresan tar en ände med förskräckelse. Under förhören namnger de åtskilliga män som skulle vara inblandade i narkotikaaffärerna i Stockholm, och till råga på allt talar de om ett mord som skulle begåtts ett par år tidigare.

Vad de vet om mordet är vagt, minst sagt, och föranleder ingen direkt åtgärd från polisens sida. Däremot är man mer intresserade av en man vars namn dyker upp gång efter annan: Mahmut.

Efter samtal med Länsnarkotikagruppen i Huddinge, där han visar sig inte alls okänd, beslutar man att hämta in honom för förhör, och han anhålls i sin frånvaro den 18 december. Vid en husrannsakan i hans lägenhet på Södra Jordbrovägen i Handen hittar man endast sju gram amfetamin, och ett tillslag på en klubb han brukat frekventera, Klubb Artemis på Jutas Backe 1, ger inget annat än en polisradio, vapenolja och rengöringsverktyg till ett gevär.

Sökandet går vidare, och på kvällen den 20 december är det till sist slut med friheten. Mahmut grips och skickas efter ett kortare förhör ner till Göteborg.

Klubbägaren Mahmut är 34 år gammal och född i Adana i södra Turkiet där pappan har en klädesaffär. Till Sverige kommer han 1970, samma år som han gifter sig, och redan året därpå börjar han arbeta på sin första spelklubb.

Förutom ett större antal obetalda parkeringsböter är enda konflikten med lagen ett gripande för olaga alkoholförsäljning i samband med att en av hans klubbar råkat ut för en polisrazzia, närmast ett olycksfall i arbetet då polisen tycks ha sett genom fingrarna med alla de mer eller mindre öppet bedrivna svartklubbar huvudstaden kunde stoltsera med vid den här tiden.

Han nekar inte helt förvånande till att ha handlat med narkotika, amfetaminet i hans lägenhet har han använt som bantningspulver berättar han, och de som namngett honom som en nyckelfigur i heroinhandeln ljuger naturligtvis.

Överläkaren på häktet i Härlanda beskriver honom som godmodig och vänlig, och apropå misstankarna om mord säger Mahmut storögt ”jag skulle aldrig slå någon”. Han gör ett propert intryck, klädd i kostym och med en diamantring för 30 000 kronor på fingret, men hur godmodig han än är kryper det dock så småningom fram fler och fler detaljer om heroinsmugglingen, och den bild Göteborgspolisen får av sin nye bekantskap skulle utan överdrift kunna beskrivas som porträttet av en ytterligt känslolös och hårdhudad man.

Det visar sig att heroinet köps i Istanbul, ett nav i verksamheten är den kända fiskrestaurangen Levande Fisk, i vars stora trädgård varorna packas om inför transporten till Sverige. Smugglingen sker hela tiden på olika sätt, kanske för att förvilla tullen, kanske för att man inte hittat någon metod som känts trygg nog.

Vid ett tillfälle fylls axelvaddarna i kurirens kavaj och överrock med heroin, vid ett annat den dubbla botten till en axelväska. Det kanske mest utstuderade är när Mahmut låter sin gravida och helt ovetande fru agera kurir för ett halvt kilo heroin.

Han köper två par skor, för säkerhets skull fyra nummer större än de hans fru använder så att hon inte ska frestas att sätta dem på sig, och sprättar försiktigt upp innersulorna, gröper ut innehållet i de stora kilklackarna och ersätter det med heroin.

Till den undrande hustrun säger han att skorna är en present till en bekants flickvän och att hon när hon kommer hem ska lägga undan dem tills han ber om dem. För säkerhets skull låter han hustrun flyga hem ensam med barnen medan han själv väntar tills han hört från henne att resan gått bra.

Den 12 mars 1980 överraskar Mahmut förhörsledaren med att utan förvarning börja tala om Hirant Selikman och hur han varit närvarande när denne blivit mördad mer än två år tidigare. Den som utfört mordet är enligt Mahmut en bekant från samma gata som han själv bor på i Handen, en man vid namn Bekir som tillsammans med sin flickvän Marie gjort sig av med Hirant Selikman därför att denne förolämpat honom.

Redan några timmar efter bekännandet, klockan fyra på morgonen den 13 mars, grips både Bekir och Marie i sina respektive bostäder och skickas även de ner till Göteborg. Att också mordärendet kom att förläggas till Göteborg har flera orsaker.

Stockholmspolisen är överbelamrad med jobb, och häktena fullsatta i hela regionen där man tvingats skicka häktade så långt bort som Karlstad, Falun och Örebro, men även säkerhetsskäl och kostnader anförs i det hemligstämplade PM som skickas ut några dagar efter Bekirs och Maries gripanden. Var skon verkligen klämde är inte lätt att säga.

Bekir är född 1952 i småstaden Kulu några mil söder om Ankara, och är vid gripandet alltså 27 år gammal, en i raden av åtta syskon. Efter skolan får han arbete på morbroderns kaffefirma i huvudstaden, men beger sig till Sverige redan som 17-åring 1969. I början av 1972 får han ett brev av sin pappa som berättar att sonen blivit inkallad till militärtjänstgöring, och kommer att bli efterlyst och åtalad om han inte anmäler sig hos myndigheterna.

I samband med detta begår Bekir sitt första brott i vad man snarast kan kalla ungdomlig desperation. Han är i det närmaste pank, och resan hem kostar pengar, en bekvämlighetsvara han räknar med att även i övrigt ha användning för i Turkiet, varför han går in på Postbanken med sitt checkhäfte och lyckas ta ut pengar trots att kontot är tomt.

Uppmuntrad av framgången gör han om bedriften på ett stort antal postkontor, bara små belopp i taget för att inte väcka misstankar eller uppseende, och lyckas få ut sammanlagt 14 874 kronor och 45 öre, ungefär 100 000 kronor idag, en sak som ju inte kastar ett helt föredömligt sken över bankens rutiner.

Två år senare är han tillbaka i Stockholm där bland det första han gör är att självmant gå till polisen och anmäla sig för de tidigare bravaderna med checkhäftet, vilket resulterar i en dom på skyddstillsyn och dagsböter för grovt bedrägeri. 1975 träffar han Marie, en 19-åring från Malmö, och de två blir ett par.

Att han redan i december samma år gifter sig med en annan kvinna verkar inte ha påverkat förhållandet nämnvärt, utan Marie och Bekir skulle hålla ihop ända tills de grips misstänkta för mordet på Hirant Selikman 1980.

Bekir börjar arbeta på spelklubbar i början av 1976 och blir snart bekant med landsmannen Mahmut med vilken han öppnar egen klubb i oktober 1977, ett affärsföretag som senare skulle yngla av sig. 1978 driver han och kompanjonen en spelklubb på Drottninggatan 77, och dessutom en spritklubb på Vegagatan 9 några kvarter därifrån.

Att Bekir själv är storkonsument av de spel han erbjuder gästerna är ingen hemlighet och hans skulder är också i proportion därtill, den framgångsrika yttre fasaden till trots. Även vad gäller kärlekslivet verkar hans prioriteringar vara delade, liksom tiden han ömsom tillbringar med familjen på Södra Jordbrovägen i Handen och flickvännen på Granängsringen i Bollmora.

Kanske beror det på umgänget på svartklubbarna, men av den ångerfulle postbedragaren har med tiden blivit vad flera utomstående betecknar som en kallhamrad gangster.

Marie är efter anhållandet till en början mycket tystlåten, men berättar efterhand om ett liv som tillsammans med Bekir blivit alltmer miserabelt. Det är han som ordnat hennes lägenhet som han självfallet har nycklar till och kommer och går i som om den vore hans egen. Gör hon någonting han inte tycker om, som till exempel att verka ha för roligt med sina väninnor, reagerar han snabbt och våldsamt.

Misshandel blir till sist någonting vardagligt, allt från örfilar till knytnävsslag i ansiktet, och det faktum att han, liksom Mahmut, ofta går beväpnad och dessutom ryktas ha skjutit en man i foten gör att hon blir alltmer rädd för pojkvännen.

Hans stora spelskulder gör att han ständigt är i behov av pengar, och sommaren och hösten 1976 har han tvingat henne att prostituera sig, bland annat i baren på Hotell Sheraton i Stockholm, ett etablissemang som knappast verkar ha varit av det finare slaget. Ett samlag kostade 300 kronor.

Sommaren 1979 är hon nere i Turkiet tillsammans med Bekir när han en dag kommer tillbaka med ett vigselbevis där flickvännen står som hustru till en av hans vänner. Till sin överraskning finner hon att det är äkta och att hon nu är gift med en man hon aldrig träffat.

Att varken hon eller brudgummen varit på plats under den högtidliga ceremonin har uppenbarligen inte varit något hinder, och på direkt fråga svarar Bekir att det visserligen inte heller i Turkiet är förenligt med lagen att viga två personer som inte är närvarande, men att det hela går att ordna om man bara har rätt papper, varpå han gör en gest som antyder att de rätta pappren i det här fallet varit sedlar.

Att han gift bort sin flickvän är en säkerhetsåtgärd för att göra det lättare för en barndomskamrat att få inresetillstånd i Sverige, och det nyblivna äkta paret skulle efter lyckligt avslutad resa knappast umgås och än mindre bo tillsammans.

Mahmut menar att Bekir ensam begått mordet på Hirant Selikman, men att han själv blivit ofrivilligt vittne till det hela och att han av lojalitet och rädsla för repressalier inte vågat ingripa. Märkligt nog berättar Bekir exakt samma historia, endast med den skillnaden att rollerna nu är omkastade.

De går bägge med på att, var för sig, visa var de gjort av kroppen av den försvunna pizzeriaägaren, och vid en vallning den 22 mars 1980 pekar de efter en del irrfärder ut en dagvattenbrunn på Broby gårds ägor intill länsväg 760, idag länsväg 219, ungefär åtta kilometer sydost om Vagnhärad, och hela sju mil från den uppgivna mordplatsen i Tyresö.

Brunnen ligger fyra meter från vägkanten, ungefär 300 meter fågelvägen från närmaste hus som dock är halvt dolt bakom träden. Marken är till stora delar täckt av snö som endast delvis börjat smälta bort, och himlen grå och mulen.

Ovanpå det betongrör som brunnen är konstruerad av ligger ett 67 kilo tungt lock i samma material. Själva brunnen är fyra meter djup men bara nittio centimeter bred. Botten är fylld av slam och dy där en sko sticker upp. I skon sitter en fot.

Att arbetet nere i den kalla och klaustrofobiskt trånga och mörka brunnen flera meter under markytan, och som enda sällskap en man som varit död i över två år, knappast var något drömjobb ens för en van brottsplatsundersökare säger sig självt.

För att suga upp slammet tillkallades en bil från brandkåren i Vagnhärad, men att få upp liket visade sig dock vara allt annat än lätt, trots flera försök går man bet. Den plötsliga aktiviteten har inte undgått de kringboende. Brandbilar och polisbilar och en svärm av främmande lockar nyfikna till sig även på en sparsamt bebodd plats.

En av åskådarna visar sig vara den bonde som äger marken och som kommer med oväntad hjälp när han kopplar en sax till sin traktor och med hjälp av den lyckas dra upp den döda kroppen ur den sugande lervällingen.

Den sax man använde för att få upp Hirant Selikmans lik var en så kallad släpsax som långsamt vinschades upp tillsammans med sin fångst. Den enorma lerklumpen, för det var vad det mest av allt liknade, lades i en presenning och anlände till rättsläkarstationen i Solna strax innan sju på kvällen.

Man gjorde även den reflexionen att vattenståndet i brunnen varit onormalt högt, vilket visar sig bero på att den dödes mockajacka täppt till avrinningsröret. Brunnen var, som tidigare nämnts, en så kallad dagvattenbrunn avsedd att ta hand om avrinningsvatten från den närbelägna åkern, men som markens ägare påpekat låg dricksvattentäkten inte alltför långt därifrån.

Man kan ju ställa sig frågan om gårdens vatten haft en annorlunda smak under de gångna två åren.

På rättsläkarstationen i Solna börjar man långsamt arbeta sig in i den stora lerklump som en gång varit Hirant Selikman. I fickan på mockajackan hittas ett SL-kort, ett så kallat 70-kort, med Hirant Selikmans namn och foto ännu fullt tydliga, dessutom en kam och en enkrona.

Ruttnande tygrester täcker kroppen, bland annat två handdukar, en grön frottéhandduk och en blåvitrutig kökshandduk, och dessutom massor av tidningspapper. En tvättlina av blågrön plast är virad kring liket som också ger intryck av att ha varit bakbundet, och runt halsen går ett snöre av halvt upplösta naturfibrer.

Den döde är klädd i kritstrecksrandiga byxor, och en skjorta där ett 20 millimeter långt knivhugg syns i bröstet. Kroppen ser knappt mänsklig ut, stadd i kraftig upplösning, huden har ramlat av och fingrarna är bortruttnade.

Hela vänsterfoten är lös, men ligger ännu kvar inne i strumpan. Trots likets tillstånd finns tillräckligt mycket av handflatorna kvar för att man ska lyckas ta avtryck som bekräftar att den döde verkligen är den försvunne pizzeriaägaren.

Obduktionen visar att den döde fått ett knivhugg som gått rätt genom femte revbenet, in i vänstra hjärtkammaren och ut på andra sidan genom lungan. Tungbenet är brutet, ett säkert tecken på strypning, men vilken av de bägge skadorna som varit den absoluta dödsorsaken visar sig omöjligt att fastställa.

Överkäksbenet är även det brutet och munnen full av utslagna och avbrutna tänder, allt pekande på att Hirant Selikman misshandlats svårt strax innan han dött.

Stämningen blir en smula spänd när Hirant Selikmans bror plötsligt ringer och kräver att få se de upplösta och sönderskurna, numera knappt mänskliga kvarlevorna, och trots att man avråder honom dyker han upp, tittar bistert på vad som är kvar av brodern innan han efter en avskedssup på kontoret ger sig av.

Vad han tänkte kan bara gissas. Mahmut och Bekir skyller mordet på varandra, Marie menar att hon är helt oskyldig och inte ens varit närvarande. Så småningom kan en något så när sammanhängande bild av vad som egentligen hände på kvällen och natten den 21 januari 1978 pusslas ihop.

Hirant Selikman har under lång tid varit en flitigt återkommande gäst på de spelklubbar Mahmut och Bekir drivit. Han spelar stort och förlorar ofta varför de tolererat honom trots hans vredesutbrott och ofta upprepade hot.

Vid ett tillfälle lär han ha visat upp en skarp patron och talat om för klubbägarna att den hade deras namn på sig, och vid ett annat har han slängt tärningarna i ansiktet på Mahmut och inför ögonen på övriga gäster skrikit: ”Jag ska knulla dig, din mamma, din fru och dina barn”, ett uttalande man kan anta inte ökade de vänskapliga känslorna dem emellan.

Strax efter nyår 1978 har Mahmut fått nog, Hirant Selikman har gått för långt och ska få sig en läxa. Exakt vad som planerats går vittnesmålen isär om, men rör sig hela tiden inom ramen för vad som ryms i uttryck som synnerligen grov misshandel eller mord.

Redan någon vecka innan den ödesdigra 21 januari har man gjort ett försök att komma åt Hirant Selikman. Strax före åtta på kvällen anländer trion Mahmut, Bekir och Marie till den lilla pizzerian på Klackvägen vid torget i Solberga.

Det är bara minuter kvar till stängningsdags och Marie, som offret inte känner, ringer från en telefonkiosk och beställer pizzor, hela tio stycken, för att ge de gäster som eventuellt befinner sig i restaurangen tid att försvinna. Mahmut och Bekir väntar i bilen tills de ser Marie komma ut med en trave pizzakartonger, och hon får order att ta sig därifrån på egen hand.

Med pizzorna kan hon göra vad hon vill, och några glatt förvånade passagerare på 142:ans buss finner sig därför inom kort med nybakade pizzor i händerna.

De kvarvarande kumpanerna erbjuder Hirant Selikman skjuts in till stan, och väntar kamratligt medan han stänger för natten och sedan tar plats i Mahmuts bil, en ljusblå Volvo 264 DL med registreringsnummer JHG 293.

I handskfacket ligger en spansk 9 millimeters Astrapistol, ett märke legendariskt sedan inbördeskriget på 1930-talet, och planen är att köra Hirant Selikman ut i skogen för att lära honom veta hut på ett sätt han inte kan missförstå om han mot förmodan skulle överleva.

Under förevändning att de måste möta en släkting ute vid Arlanda svänger de norrut, och Hirant Selikman visar för första gången under resan tecken på nervositet då han drar sig till minnes att inget plan från Turkiet anländer idag, en detalj Mahmut och Bekir glömt att kontrollera.

Efter en stunds diskussion där de bägge klubbägarna gett varandra menande och uppfordrande blickar, men ingen verkat vilja ta det avgörande steget vänder man tillbaka till Stockholm och Hirant Selikman släpps av utan en aning om hur nära avgrunden han varit.

Att Hirant Selikman är grov i munnen och har kort stubin är allmänt omvittnat, ett omdöme som för övrigt även gäller hans bägge bröder, men han är också sorglös och hans vrede säkerligen inte av det långsinta slaget, för hur ska man annars förklara att han gladeligen accepterar skjuts av män han upprepade gånger både hotat och förolämpat inför publik.

Mahmut och Bekir är dock av annat skrot och korn, och lördagen den 21 januari gör man ett nytt försök att komma Hirant Selikman in på livet, ett som till upplägget snarast är en förbättrad kopia på det tidigare.

Då risken finns att det tilltänkta offret vid det här laget blivit en smula tveksam till färder i Mahmuts Volvo delar sällskapet upp sig. Hos Esso i Handen hyr man en röd VW Golf där Marie och Bekir tar plats. På något avstånd följer Mahmut i sin egen bil, men stannar för säkerhets skull runt hörnet så att den inte ska synas genom pizzerians fönster.

Bekir och flickvännen går in och beställer varsin pizza, de äter i lugn och ro medan sista kunden avlägsnar sig, och berättar under tiden om en fest Marie ska ha hemma hos sig, en fest där det kommer att finnas gott om både flickor och sprit.

Hirant Selikman nappar direkt, och sedan han gjort allting klart för morgondagen hoppar han in i hyrbilen och färden går till Maries lägenhet, en trea på tredje våningen på Granängsringen 56B i Tyresöstadsdelen Bollmora.

Att ingen mer än de själva ännu anlänt till den utlovade festen bekymrar uppenbarligen inte Hirant Selikman. Han tar för sig av whiskyn, och Bekir viskar till Marie att åka hem till sina föräldrar och stanna där resten av natten och sedan inte återkomma förrän han säger åt henne att kusten är klar.

Någon förklaring ger han inte, och hon ställer heller inga frågor. Tyst och lydigt sätter hon på sig ytterkläderna och försvinner ut. På vägen släpper hon in Mahmut som anlänt senare och inte haft nyckel till porten. I handen har han en plastpåse där hon förutom en flaska whisky skymtar ett blått rep och en pistol.

Uppe i lägenheten tar ”festen” ny fart sedan Mahmut och mer whisky anlänt. Att de utlovade flickorna lyser med sin frånvaro botas med rejäla klunkar sprit, och den ende gästen blir alltmer berusad. Mahmut, som druckit mycket sparsamt, går ut på toaletten och när han återkommer har han pistolen instoppad innanför byxlinningen och en Morakniv i handen.

Utan förvarning slår han den överraskade Hirant Selikman i ansiktet med knivskaftet så hårt han kan. Slaget tar rätt i munnen, och blodet strömmar ner för hakan. Med pistolmynningen pressad mot sitt huvud får den alltmer vimmelkantige och blödande pizzeriaägaren ta emot slag efter slag tills han glider ner ur soffan.

Det krasar när tänderna slås sönder, och ingen yttrar ett ord under den råa misshandeln, de enda ljuden är de dova slagen och Hirant Selikmans väsande andhämtning där han ligger på rygg på den tjocka mattan. I köket hittar Bekir ett snöre de binder Hirants händer bakom ryggen med, den del som blir över viras hårt runt hans hals.

De drar upp honom i sittande ställning och förklarar att han får en sista chans att köpa sitt liv, men svaret kommer flämtande och gurglande att hans pengar finns i Schweiz och att han nu inte kan komma åt dem.

Mahmut drar åt snöret runt offrets hals, och strax därefter tar han kniven och ger den nu helt stilla Hirant Selikman ett hugg rätt i hjärtat. En stund står de och betraktar scenen innan de söker igenom den dödes fickor som plundras på innehåll. Bytet blir 5 000 kronor, klocka, halsband, lägenhetsnycklar och en guldpläterad Dunhill cigarettändare.

För säkerhets skull tar man även hans ID-kort så att det ska bli svårare att identifiera liket om någon oförmodat skulle upptäcka det. Märkligt nog verkar allting ha planerats i detalj utom vad man ska göra av den döda kroppen, och efter att ha diskuterat det hela utan att komma till något definitivt resultat beslutar man att det bästa är att helt enkelt sova på saken, men att innan dess göra ett besök i Hirant Selikmans lägenhet för att ta hand om de stora sedelbuntar man misstänker att han har liggande.

Ingen av dem tittar på klockan, men Mahmut uppskattar senare tiden till någonstans mellan tre och fem på morgonen. Av Hirant Selikmans väntade förmögenhet finner man dock ingenting, och efter att ha sökt igenom lägenheten så tyst de kunnat, för säkerhets skull har de tagit av sig skorna, låser de och åker därifrån, det magra bytet blir en guldring och en klocka.

Lägenhetsnycklarna slängs ut genom bilfönstret från Centralbron och försvinner i vattnet intill restaurang Adam och Marie på Strömsborg. ”Han är en skit och hans död spelar ingen roll”, kommenterar Mahmut nattens händelser innan de skiljs åt, var och en av de ömma fäderna hem till sin familj.

Att Hirant Selikmans kropp måste bort från Maries lägenhet står naturligtvis klart redan från början, och dagen därpå tillbringas vandrande runt längs stränderna på Djurgården för att finna en lämplig plats att dumpa liket, men årstiden till trots är mycket folk i rörelse, och varken Lilla Värtan, Strömmen eller Saltsjön känns lämpliga som slutförvaringsort åt en död pizzeriaägare.

Även andra alternativ diskuteras, men de visar sig vid närmare eftertanke alla ha sina nackdelar. Att bränna kroppen skulle orsaka rök vilket kunde locka till sig nyfikna även om det skedde långt ute i skogen, och att låna en köttkvarn av en bekant inom restaurangbranschen faller på att ingen av dem vet om den skulle kunna mala ben, för att inte tala om var de sedan skulle göra av bortåt nittio kilo mänsklig köttfärs.

Två dagar efter mordet glider Mahmuts blå Volvo fram till porten på Granängsringen 56B. Uppe i lägenheten har Hirant Selikman börjat lukta konstigt, enligt vad Mahmut skulle berätta efteråt. Man gör sitt bästa för att tvätta bort blodfläckarna från golvet och soffan, och surrar ihop liket med den grönblå tvättlina Mahmut tidigare haft med sig.

Kroppen läggs i ett påslakan som stoppas fullt med gamla tidningar för att få bort byltets otrevligt skvallrande mänskliga konturer, och det hela rullas in i den tjocka handknutna matta som täcker golvet varefter paketet på grund av likstelheten med någon svårighet stuvas in i bilens baklucka.

Färden med liket går söderut, förbi Södertälje och vidare mot Nyköping där man vänder om. Exakt var de ska dumpa kroppen vet de inte, men planen är att lägga den i ett dräneringsrör eller en avloppstrumma ute på landsbygden där antalet besökare är få och risken att den döde upptäcks minimal.

Vid Tystberga viker de av ner mot Studsvik och kör därefter på måfå mot nordost i riktning Vagnhärad. Strax innan avtagsvägen till Broby gård ser de ett betongrör sticka upp ur marken alldeles invid vägbanan, en drömplats för det bistra arbetet. De stannar bilen, och lyfter med gemensamma krafter av det tunga locket.

Brunnen är djup och platsen enslig, men innan de hinner få ner sin skvallrande börda kommer en bil. Med andan i halsen hukar de i diket, men föraren kör förbi utan att ägna dem någon uppmärksamhet. Hirant Selikman försvinner med huvudet före ner i brunnen.

När Marie återser sin lägenhet på kvällen två dagar efter den märkliga festen noterar hon vissa förändringar. Det är isande kallt eftersom fönstret står öppet, som om någon velat vädra ut, hon vet inte riktigt vad.

Mattan i vardagsrummet är borta, liksom både badrumshandduken och kökshandduken. Smutsiga fotspår syns på golvet som dock märkligt nog är ytterst välskrubbat på vissa ställen, speciellt invid soffan. På väggen finner hon några brunaktiga fläckar som vägrar gå bort trots upprepade tag med en blöt trasa.

Att Bekir, som på kvällen kommer på besök, glatt berättar att festen varit kul och att han sålt mattan till Hirant Selikman hjälper inte, hon får ändå en otäck känsla av att någonting hemskt har hänt, men vågar inte fråga.

När polisen sent omsider får veta vad som blivit av Hirant Selikman genomför man en undersökning av mordlägenheten, men utan stort hopp då ju över två år gått sedan händelsen. Alla möbler visar sig blivit utbytta, och hela lägenheten ger ett minst sagt sparsmakat intryck, som om ingen egentligen bodde där.

Bokhyllan gapar tom, och soffbordet är kliniskt rent, det är helt uppenbart att lägenhetsinnehavaren inte tillbringar mycket tid hemma. På en vägg i vardagsrummet finner man de omtalade bruna stänken, misstänkt lika intorkat blod, och ett test med leukomalakitgrönt ger också reaktion för blod.

Även i taket hittas blodstänk, och Statens Kriminaltekniska Laboratorium, SKL, kan efter undersökning bekräfta att det rör sig om människoblod, men däremot misslyckas man med att fastställa blodgruppen.

DNA-tester var ett okänt begrepp 1980. Mirakulöst nog lyckas polisen spåra Maries tidigare soffgrupp till Högdalen där den undersöks utan resultat. Kanske var det de två timmar Bekir och Mahmut berättade att de tillbringat med att tvätta den ren dagarna efter mordet som gett resultat, kanske var det helt enkelt tidens tand.

De bägge klubbägarnas bekännelser rör inte bara mord och heroinsmuggling, utan skulle även bringa klarhet i en serie attentat som förövats i centrala Stockholm sensommaren och hösten 1978.

Onsdagen den 13 september är det fortfarande fullt med folk inne på spelklubben på Wallingatan 30 på Norrmalm trots att klockan hunnit bli tre på natten. Lokalen har ursprungligen bestått av två rum som genom att riva mellanväggen förvandlats till ett, men inte ens det besvärande stort.

I ett hörn vid dörren ut mot gatan står ett flipperspel, längst in vid det enda fönstret en bardisk. Kring borden befinner sig strax över tjugo personer, både spelare och åskådare, absorberade av kort-, domino- eller tärningsspel.

Cigarettröken ligger tät, och timmen till trots visar spelet inga tecken på att mattas av. Den ene av klubbens ägare sitter och betraktar turerna kring spelborden. Ytterdörren står på glänt för att få in lite frisk luft i den dåligt ventilerade lokalen.

Hans ögon glider över gästerna när han flyger upp från stolen med en fart som får den att falla baklänges. Stora eldslågor slår upp mitt i dörröppningen med en dov smäll, och de som sitter närmast slänger sig instinktivt åt sidan.

Eldhavet ökar från sekund till sekund, och på bara en halv minut har det helt snärjt in rummets yttre del, och strax därefter slocknar lamporna när lågorna når elskåpet. Panik utbryter när alla samtidigt försöker nå fönstret mot innergården, den enda utväg som återstår.

I skenet från elden som kommer allt närmre snubblar man över omkullvälta möbler, och hettan sveder ryggarna på dem som haft oturen att hamna sist. Hostande och harklande hoppar gästerna ut ur spelklubben som snart är helt övertänd.

En passerande taxichaufför larmar polis och brandkår via växeln, och kvart över tre anländer bilar från Kungsholmens brandstation. Tio meter höga lågor slickar fasaden, och brandmännen från Kungsholmen får snart sällskap av kollegor från Östermalm, och dessutom polis.

De boende evakueras så snabbt det går, och får tillbringa de oroliga morgontimmarna den 13 september insvepta i filtar på trottoaren. Tre brännskadade från klubben förs till Sabbatsbergs sjukhus några kvarter därifrån.

Vittnesförhören ger inte mycket. Ingen av de spelande har sett någonting mer än att det plötsligt börjat brinna och att elden spridit sig med förfärande hastighet. Klubbägarna pekar ut två konkurrenter, Mahmut och Bekir, som ytterst misstänkta i affären, men ingen har sett dem i samband med branden och själva nekar de till att ha haft någonting som helst med den att göra.

Skadorna på huset uppgår till 305 267 kronor och 87 öre i dåtida penningvärde, betydligt över miljonen idag, men förundersökningen läggs ner sedan man lakoniskt konstaterat att det inte gått att styrka vem eller vilka som legat bakom attentatet.

Enda påtagliga resultatet av polisutredningen är att en av de brännskadade på Sabbatsbergs sjukhus visar sig vara efterlyst och därför grips.

Mordbranden kunde mycket lätt ha kostat klubbens minst 20 gäster livet, för att inte tala om de boende i huset som alla klarade sig med blotta förskräckelsen. Otrevligt nog är det inte heller första gången den brinner i fastigheten Wallingatan 30.

En knapp månad tidigare, torsdagen den 17 augusti, och nästan på minuten samma tid, 03:15, passerar två väktare från Nordisk Bevakning när de ser hur meterhöga lågor och ett moln av svart rök väller ut genom porten.

Med hjälp av sand från byggarbetsplatsen på andra sidan gatan lyckas man släcka elden som tursamt nog ännu inte hunnit få fäste i några trädetaljer. Brandhärden är en stor pöl brännbar vätska, troligen bensin, som hällts ut på golvet i trapphuset, och intill ligger en röd plasthink med misstänkt lukt.

Väktarna larmar polis som anländer några minuter därpå, och så gör även tre brandbilar från Kungsholmens brandstation. För säkerhets skull bryter man upp dörren till en före detta butikslokal där Röda Korset håller hus, och i de rökfyllda rummen hittar man brända trasor och förkolnade tidningsrester strax innanför dörren till trapphuset. Det troliga scenariot är att någon tänt eld på bensin som hällts ut på golvet och att den brinnande vätskan sedan runnit in under dörren.

Snudd på två år senare är Mahmut och Bekir mer talföra än de varit vid förhören i september 1978. De berättar hur affärerna gått sämre och sämre sedan en konkurrerande spelklubb öppnat på Wallingatan 30, bara ett kvarter från deras egna klubb på Drottninggatan 77, och hur konkurrenten, som till råga på allt bryter mot klubbarnas tysta överenskommelse om att inte lägga sig för nära varandra, inte velat lyssna till goda och välmenta råd.

Efter ett fåfängt försök att köpa in sig i den nya klubben beslutar man att ta i med hårdhandskarna. I början av augusti kontaktar man en ”affärsbekant”, en av de män som senare skulle gripas med det stulna heroinet i Göteborg, som går med på att agera problemlösare.

Man fyller bensin i en vanlig konsumkasse som sedan för säkerhets skull stoppas in i en annan och sedan ytterligare en, och skjutsar honom till Wallingatan där han slinker ut med sin börda.

Trots att klockan är närmre två på natten är det folk i rörelse, fler än han känner sig bekväm med, och i sista minuten häller han ut bensinen på gatan och återvänder med oförrättat ärende. Men skam den som ger sig.

Den 17 augusti har man bestämt sig för ett nytt attentat, och för säkerhets skull engagerat en ny medhjälpare, en finlandssvensk narkoman känd under namnet Micke, som är av hårdare virke än sin föregångare. En stor plasthink fylls med bensin och placeras mellan Mickes fötter, den är överfull och skvimpar betydligt och lukten i bilen måste varit bedövande.

Vid hörnan Wallingatan-Upplandsgatan hoppar han ur och springer fram till porten som visar sig olåst varför han drar upp den och häller ut innehållet på golvet. Kallblodigt väntar han tills han sett att bensinen runnit in under dörren till en av bottenvåningens butikslokaler innan han tänder på och springer därifrån.

Det är lätt att vara efterklok, men kanske hade det gått bättre för attentatsmännen om de inte engagerat en narkoman för jobbet. Knappt har lågorna slagit upp förrän det går upp för kumpanen i bilen att Micke satt eld i fel port.

Det är inte i spelklubben det brinner, utan i trappuppgången som leder till lägenheterna. Den konkurrerande klubben har visserligen lokaler i samma fastighet men ingången ligger i andra änden av huset vägg i vägg med grannhuset nummer 28.

Redan dagen därpå är det dags för nästa försök. Bekir tar själv hand om spakarna och slänger en molotovcocktail mot den förhatliga klubben. Glasflaskan studsar mot dörren och landar på asfalten utan att gå sönder och attentatsmannen ger sig snopen och svärande därifrån.

Dunsen har lockat ut ett par av klubbens besökare och de stirrar en stund klentroget på Coca-Colaflaskan med den brinnande trasan i innan de helt sonika kväver den genom att lägga en filt över. Händelsen polisanmäls aldrig då man inte vill dra onödig uppmärksamhet åt den trots allt olagliga spelverksamheten.

Mahmut och Bekir ger inte upp. Tre dagar senare är de där igen, och planen densamma med undantag för tiden som ändrats till strax innan nio på morgonen så att klubben ska vara tom och ingen av gästerna kunna släcka elden i förtid. Medan Mahmut väntar i bilen springer Bekir in på Wallingatan, slänger sin molotovcocktail, som den här gången verkligen exploderar och börjar brinna.

Utan att vänta på fortsättningen springer han tillbaka till bilen som försvinner upp för Upplandsgatan bort från det farliga grannskapet. Hade han stannat några minuter hade han fått se hur den brinnande bensinen svärtade fasaden för att sedan slockna av sig självt. En byggarbetare i huset mittemot har sett alltihop, och berättar senare hur en man i grön träningsoverall och spetsiga skor kommit springande med en brandbomb.

Den polispatrull som tillkallats kan bara konstatera att det brunnit men att ingen skada uppstått. Mindre uthålliga attentatsmän än Mahmut och Bekir hade nog gett upp vid det här laget, men de bägge frustrerade klubbägarna försöker för femte gången.

En knapp månad efter det sista misslyckade attentatet hoppar Bekir ur bilen med en plastkasse full med bensin. Dörren till spelklubben står på glänt, och han slänger in bensinkassen med en brinnande tändsticksask efter. Resultatet blir över all förväntan och i vad som närmast kan liknas vid en explosion slår stora lågor ut och skrik hörs inifrån lokalen.

Så snabbt han kan springer han upp till Tegnérlunden där kompanjonen väntar med sin bil. Som redan konstaterats var det snarast ett mirakel att ingen dog eller blev allvarligt skadad i den förödande branden.

Den 18 augusti 1980, på tvåårsdagen av den tredje misslyckade brandattacken mot spelklubben på Wallingatan, dömer tingsrätten i Göteborg Mahmut till livstids fängelse för bland annat mord och grovt narkotikabrott.

Bekir får även han ett hårt straff, tolv års fängelse för medhjälp till mord, misshandel och grov mordbrand. Återigen: bland annat. Endast Marie frikänns helt.

När hovrätten några månader senare tar upp ärendet mildras domen mot Bekir till tio års fängelse, medan Mahmut, som hela tiden setts som den huvudsakliga initiativtagaren till de olika brotten, får sin tidigare dom fastställd. En begäran om prövningstillstånd i Högsta domstolen avslås i december 1980. Det lilla som fanns kvar av Hirant Selikman vilar då sedan länge i graven.

——

Texten är hämtad ur boken Brottsplatsundersökaren, Carlsson Bokförlag 2019, där också en längre och utförligare version hittas. Författare är Petter Inedahl.


   Petter Inedahl är författare och journalist och har medverkat i Paragraf sedan starten. Han älskar historia, och att gräva i vårt mörka, okända och obehagliga förflutna, vilket också går igen i hans böcker. Han ligger bakom podcasten Hemsökta platser och hans hemsida heter passande nog Skarn, ett gammalt svenskt ord för smuts, skit och orenlighet.
Några av Petter böcker är Glömda mord och andra försvunna brott, Brottsplatsundersökaren och Spöklikt.
De och andra av hans böcker finns att ta del av här.
Två av dem finns som ljudbok, länken hittar du här.
Podcasten Hemsökta platser når du här.
Du hittar Petters sajt här: Skarn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.