Lillemor Östlin. Foto Åsa Mogren

Lillan har lämnat oss

Av Dick Sundevall 2020-06-10

En av Para§rafs fasta krönikörer, Lillemor Östlin, har avlidit vid 79 år ålder. Lillan var med redan när vi drog i gång Para§raf 2012. Under de här åtta åren har hon ibland suttit inne. Då har hon hunnit skriva fler krönikor för oss – och fler böcker. Unik är ett missbrukat ord – men Lillan var definitivt unik.

Det torde ha varit någon gång under vintern 2003 som dåvarande generaldirektören för Kriminalvården, Bertel Österdahl, ringde mig.

Vi hade haft en del kontakter genom åren. Och även om jag inte alltid fick som jag ville med olika reportage jag ville göra på fängelser, hade jag alltmer börjat respektera honom för det var alltid klara raka besked från den gamle generalen. Vilket då som nu är en bristvara inom Kriminalvården.

Nu hade han en fråga, som han ställde direkt utan krusiduller:

– Det sitter en tjej på Hinseberg och skriver på en bok, sa han. Skulle inte du kunna hjälpa henne med det?
– Njae… svarare jag.
– Men det kan nog bli intressant för det är Lillan, Lillemor Östlin.
– Aj fan! När kan jag börja.
Han skrattade:
– Ja, jag tänkte väl att du skulle vara intresserad.

Eftersom Kriminalvården, med eller utan en före detta general som högsta chef, är oerhört hierarkisk resulterade det här i att Lillan och jag kunde mejla till varandra.

Att en fånge på en riksanstalt i Sverige skulle kunna ha tillstånd att sitta och mejla löpande, utan någon mellanhand, till en journalist – sånt händer bara inte. Men nu hade alltså generaldirektören sagt ifrån om att så skulle kunna ske.

Så Lillan mejlade olika kapitel, som jag kommenterade med olika synpunkter på språket och annat. Vill dock understryka att jag inte försöker ta åt mig minsta lilla bit av den succé som boken ifråga, Hinsehäxan, blev.

Ingen kunde säga till Lillan vad hon skulle göra och inte göra. Jag hävdade till exempel att läsarna sannolikt skulle vilja veta mycket mer om hennes och justitieminister Lennart Geijers ”kärleksaffärer”. Men det tyckte inte Lillan. Hon ringde och förklarade varför:

– Du vet Dick, sa hon, han var alltid en gentleman som behandlade mig med respekt. Och då kommer jag inte, nu när han är död, att slaska i detaljer om vad vi hade för oss i sängen. Dessutom är jag lite pryd.
– Vadå pryd? Du har ju varit prostituerad.
– Man kan vara pryd ändå Dick.

Därmed gav jag mig på den punkten. Det enda väsentliga jag fick med henne på var det dramaturgiska upplägget av boken. Hon hade börjat från början med sin barndom och jag klargjorde över telefon så rått och rakt jag kunde att:

– Det är ingen jävel som är intresserad av din barndom innan dom blivit intresserade av dig. Så börja med något dramatiskt från ditt vuxenliv. Pang på när något händer, så kan du sedan tids nog hämta upp barndomen.

Så blev det. Fick min förläggare intresserad och boken blev en succé och med tiden en TV-serie i Svt.

Sedan höll vi kontakt genom åren. Träffades på förlagets årliga sammandragningar. Lillan drack aldrig alkohol men gjorde istället något eller några besök på toaletten för att knapra lite amfetamin.

– Du har väl fått ihop en hel del pengar på boken nu? frågade jag henne under en av dessa förslagsfester.
– Ja, men det har jag haft tidigare också. Men det är klart, det här är ju vita pengar, svarade hon med ett snett leende.

Jag är inte knarkliberal. Anser till exempel inte att hasch ska legaliseras, vilket var något som Lillan och jag bråkade lite om genom åren. Det slutade oftast med att hon bet ifrån med orden:

– Jag vet fan så mycket mer än dig om knark.

Så sant. Och när hon och hennes jämngamla väninnor tog lite amfetamin till kaffet där hemma hos Lillan i Skärholmen, så kunde jag inte se något större problem i det. Dels hade succén med boken resulterat i att dessa gram sannolikt tillhörde de få som hade betalats med skattade pengar – och dels resulterade det ju inte i att de där tanterna blev höga som hus och försökte råna någon bank.

Men då och då slog polisen till hemma hos Lillan. Och om en av dessa tillslag handlade en av Lillans krönikor. Det är en av redaktionens favoriter. Med ett moderligt överseende betraktar hon de upphetsade polisernas röjande i lägenheten. Återpublicerar krönikan här i sin helhet:

Badrummet är säkrat

Av Lillemor Östlin 2012-04-24

Iklädd bara nattsärken slog jag upp dörren för att mötas av pipan på ett automatvapen riktat mot mitt huvud. Jag tror han var gråklädd, mannen där utanför. Han hade någon sorts mask över ansiktet, gasmask tror jag.

Nog kan jag föreställa mig att det är besvärligt att vara ”Nova-markerad”, eller vad det kan heta numer att vara punktbevakad. Jag vet inte om jag faller under någon sådan beteckning, fast jag vet inte om det gör så stor skillnad.

Murbräcka

En kväll i februari hade jag lagt mig för att se på Aktuellt. Som vanligt somnade jag ifrån TV:n, men blev snart väckt av hårda smällar på dörren. Det lät som om någon gick loss på den med en murbräcka. Och det var precis vad man gjorde!
Iklädd bara nattsärken slog jag upp dörren för att mötas av pipan på ett automatvapen riktat mot mitt huvud. Jag tror han var gråklädd, mannen där utanför. Han hade någon sorts mask över ansiktet, gasmask tror jag, men jag hann inte se så ordentligt för jag blev raskt inknuffad i hallen och satt på en stol.
Efter den första mannen brakade det bara in en hel hop likadana. De rusade in och ”säkrade” alla rum. Det vet jag att det hette, det de gjorde, för de rapporterade det in till någon.” Vi är inne, badrummet säkrat.” Som den värsta film. Men, det var inget påhittat drama, det hände alldeles på riktigt.

Insatsstyrkan

Jag tror att det var Insatsstyrkan, men ingen hade ännu talat om vilka de var eller varför man tyckte sig vara tvungna att ta till åtgärder av det slaget. Här bor bara jag, en kärring på 70 år och en katt. En tant, som aldrig haft minsta våldstendenser, inte heller någonsin haft våldsbenägna gäster.
Det vet den patrull som kom efter. Det var Skärholmens Gatulangningsgrupp. Det var väl de som egentligen ville in i min lägenhet.
– Varför ringde ni inte på dörren?
– Hade du öppnat då?
– Ja, så klart. Jag öppnade faktiskt nu, när jag hörde er.
– Du är misstänkt för grovt narkotikabrott, vi har gjort ett beslag.
– Jaså? Men inte hos mig!
– Nej. Vi tog en kvinna i Skärholmen. Du känner henne. Hon har varit hos dig. Hon hade grejer på sig.

År efter år på fängelserna

Klart att jag känner henne. Jag känner dessvärre de flesta kvinnliga amfetaminbrukarna i Sverige. Hur skulle jag kunna göra annat? Jag har levt ihop med hundratals dömda kvinnor i år efter år på fängelserna.
Även vi, av vår sort, har behov av att träffas och umgås. Vi gör som alla andra. Träffas och dricker kaffe, medan vi skvallrar om alla som inte är där.
De flesta av mina väninnor är en bra bit över 50 år. De, som inte har lagt av helt, har varit med lika länge som jag. Varför skulle de inte ha egna kontakter? Minst lika bra som jag. De har väl inte stått och fallit med mig under sitt missbrukarliv?
Den gripna kvinnan hade inte alls sagt att det hon hade kom från mig. Men det antog polisen. Därför startade de den här uppvisningen.
Jag hade inte med saken att göra, men okej! Jag kan till en del förstå att polisen kan vara misstänksam och vill kontrollera, men det kunde väl ha gå vettigt till?

Anhållen

Som väl är i det här läget, är jag ingen oerfaren lammunge. Jag är dömd för amfetamininnehav många gånger. Dock inte för försäljning. Jo, en gång för bortåt 30 år sedan. Då var det 10 gram. Mina innehav har aldrig varit över 285 gram. Naturligtvis är de lika olagliga ändå, det vet jag. Men jag är inte känd för att sitta på kilopartier. Inte heller för att ha skjutvapen eller för att gå till attack mot polisen.
– Har du något pulver?
– Ja. I min jeansficka ligger ett par gram, som jag har för eget bruk.
Alltså var jag inte helt oskyldig. För att riktigt belägga att det här tillslaget, som det gick till, beslagtog man 10 500 kronor. Att det fanns kvitton och papper på vad det var för pengar, brydde man sig inte om. Man tog pengarna och skickade de till SKL i Linköping för analys! Vad kostar det? Vad räknade man med att få fram på skitiga pengar?
– Du får följa med till Västberga. Du är gripen.
I det läget spelar det ingen roll vad man tycker eller säger, det är åklagaren och polisen som bestämmer.
Det här var en torsdag. På natten blev jag anhållen och på söndagen var det häktningsförhandling.
– Man kan inte häkta en person enbart för att hon har ett känt namn, sa min advokat.
Det ansåg inte tingsrätten heller, jag kunde åka hem.

—————

Presentationen av Lillan under hennes krönikor såg ut så här:

Lillemor Östlin har stor erfarenhet av rättegångar, då hon är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.
Hon har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i Svt. Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009. Och 2010 kom hon ut med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord.
Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i tio år.
Hon har främst begått narkotikabrott, och har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.
Lillemor medverkar i Para§raf som fast krönikör.

—————–

Vila i frid Lillan. Minnet av dig lever kvar. Du skyllde aldrig dina olika fängelsestraff på någon annan. Vi kommer att sakna dina telefonsamtal och dina texter men din humor och dina glada skratt glömmer vi aldrig.

 


Dick Sundevall är chefredaktör och ansvarig utgivare för Magasinet Para§raf.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.