Blåsningen

Att interner på svenska fängelser försöker smuggla in mobiltelefoner är ingen nyhet. Hur många känner däremot till att anledningen inte alltid är att planera ny brottslighet med kumpaner på utsidan, inte heller för att kunna ringa obehindrat till sina nära och kära. Intagna som Para§raf har talat med berättar om den något förvånande anledningen. Kriminalvården tar ut ockerpriser av de intagna, det är helt enkelt för dyrt att ringa inifrån ett fängelse.

Alla närstående till människor som sitter i fängelse har nog precis som vi, som dagligen jobbar med intagna, stött på problemet. Om en intagen mot all förmodan skulle få tillstånd att ringa till en mobiltelefon kan man nästan höra på rösten hur stressade de är över att pengarna försvinner. Man kan känna igen deras stress om man själv är tilläckligt gammal för att ha varit med på den tiden då mobiltelefonen gjorde sitt intåg. Minutpriser på flera kronor var något man fick stå ut med på 90-talet.

Ockerpriser

Att bibehålla ett positivt socialt nätverk är en av de starkaste återfallsförebyggande åtgärderna. Alltså borde Kriminalvården verka för att det ska vara enkelt och billigt för de intagna att ha en bra kontakt med familj och goda vänner. Självklart med förbehållet att det ska gå att kontrollera telefontrafiken. Men när det gäller prissättningen gör Kriminalvården precis tvärtom och tar ut avgifter som i flera fall är fyra gånger så höga som utanför murarna. Vi kan göra en enkel jämförelse. Kriminalvården har ett avtal med Telia som leverantör av telefoni. Om du som privatperson ute i det fria tecknar ett avtal med Telia betalar du 0.69kr/min för samtal till mobiltelefon och 0.00kr/min till det fasta nätet. Kriminalvårdens priser är 2.30kr/min till mobiltelefon och 0.35kr/min till det fasta nätet. Genom sina höga telefonpriser så motverkar alltså Kriminalvården sig själv.

Halva nettoinkomsten

En intagen som deltar i anvisad sysselsättning har vanligtvis 677 kr netto i ersättning från Kriminalvården varannan vecka (alltså 1354 kr/månad). Denna ersättning ska räcka till att betala telefonkort, frimärken, eventuella tandläkarbesök, vissa hygienartiklar, mat åt besökare samt någon liten godisbit eller dylikt. Man får även nyttja maximalt 1600 kr per månad av egna pengar som kan föras över från utsidan, men en absolut majoritet av de intagna måste klara sig på den ersättning de får från Kriminalvården.
Allt fler människor väljer numera bort fast telefoni och har endast mobiltelefon. Utvecklingen har gått mot att fler och fler barn har egen mobiltelefon. Att som intagen tala med sitt barn i tio minuter varje kväll kostar alltså halva nettoinkomsten.

INTIK-systemet

Intagna på svenska fängelser ringer via det så kallade INTIK-systemet (Intagnas Telefoni i Kriminalvården). Från början när systemet infördes i slutet av 1990-talet var tanken att man skulle ha kontroll över vilka nummer intagna fick ringa. Kostnaden för införandet av INTIK-systemet skulle återfås genom INTIK-systemet, alltså från de intagna. När alla kostnader hade betalats så var det sagt att priset per minut skulle sänkas till en rimligare nivå och att intäkterna för INTIK–systemet inte skulle överstiga kostnaderna. Nu är systemet 15 år gammalt och i många fall förlegat. Systemet har inte alls hängt med i teknikutvecklingen. Detta innebär bland annat att intagna på anstalter av säkerhetsklass A och B alltid nekas tillstånd till IP-baserade telefonabonnemang. Detta beror på att Kriminalvården menar att INTIK-telefonsystemet inte kan hantera IP-abonnemang (ibland kallat bredbandstelefoni), vilket innebär att abonnenten kan vidarekoppla telefonen. Intagna på A- och B-klass får därför endast telefontillstånd att ringa anhöriga som har ett ”vanligt” analogt telefonabonnemang. Detta innebär att många fattiga familjer inte har råd att skaffa ett abonnemang som den intagne kan ringa eftersom IP-abonnemang är det billigaste alternativet.

Ingen jävel över bron

Hur kan det kosta så mycket att ringa inifrån ett fängelse? Para§raf kontaktar Kriminalvården för att försöka ta reda på det. Och försöka visar sig vara rätt ord. Kriminalvården har en policy som går ut på att vilka frågor man än vill ställa till en ansvarig för en speciell verksamhet ska gå genom presstalesmän. Om pressfolkets uppgift är att hindra en tidning från att tala med rätt person med specifika kunskaper i ämnet, har de anställt rätt personer. De presstalesmän vi har haft att göra med släpper ingen jävel över bron.

Dåliga eller bra affärsmän

Pressekreterare Torkel Omnell lovar att hjälpa oss bringa klarhet i våra frågor och kanske, kanske få fram en ansvarig för områdena som våra frågor gäller. Han svarar via mail så här om INTIK-systemet. Kriminalvården har undersökt möjligheterna att ersätta INTIK-systemet, men ännu inte funnit något system som klarar säkerheten fullt ut samtidigt som det är användarvänligt och kostnadseffektivt för Kriminalvården och användarna. Kostnadseffektivt för användarna? De intagna? Vår grundfråga är egentligen enkel. Är Kriminalvårdens ekonomichefer så dåliga att de tecknar ett långt avtal med fasta dyra telefonipriser eller så bra att de tecknat ett avtal som är billigt för Kriminalvården men dyrt för de intagna. Något som i så fall skulle generera vinster för Kriminalvården. Vi får av Torkel Omnell veta att avtalet med gällande priser tecknades under 2007 och gäller tom 2013-03-31. Torkel Omnell berättar att Kriminalvården fortlöpande ser över intäkter och kostnader för att se om det finns utrymme att sänka kostnaderna. Fram till dags datum har priserna inte sänkts en enda gång sedan 2007. Hur mycket det kostade att installera INTIK-systemet har vi ännu ej fått svar på, men rimligen borde det antika systemet vara betalt för längesen.

Inkompetens?

Hur Tony Berthling som tecknade avtalet 2007 tänkte och resonerade är svårt att veta. De flesta privatpersoner vill helst inte teckna avtal för mobiltelefoni som löper över mer än ett år. Detta för att alla vet att priserna för telefoni sjunkit konstant de senaste 15 åren. Men Berthling klappade till med ett riktigt långt avtal, det är ju ändå inte han som betalar. För de flesta telebolag borde en kund i Kriminalvårdens storlek vara en drömkund. Bolagen skulle antagligen gå ganska lågt i prissättningen för att få en sån stor kund, troligen skulle det gå att omförhandla ett befintligt avtal för att bolaget vill fortsätta ha Kriminalvården som kund. Men omförhandling är inget som ligger för Kriminalvården. Istället fortsätter man att överdebitera de intagna. Och här och där på anstalterna muttras det om att ”någon jävel måste ju ha blivit mutad, för så här dåligt avtal kan man ju inte teckna annars”.

Publicerad