Sveriges farligaste man

Niclas sitter inlåst i en egen bunkerliknande del av den rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Han får inte längre träffa andra intagna. Maten slussas in till honom på samma sätt som man matar lejonen på djurparker, genom ett system av dörrar så att han inte kan komma åt den som lämnar maten. Och Säpo håller hela tiden koll på var han är och hur han är inlåst.

Får ta av mig skorna, bältet och allt annat som kan ge utslag när jag ska passera bågen vid ingången. Precis som på Kumlafängelset. Detsamma gäller för all personal som ska in här.
På en rättspsykiatrisk specialklinik som den här i Växjö är man inlåst på obestämd, obegränsad tid. Om någon får spelet på ett häkte eller fängelse så kan man föra över honom eller henne till ett rättspsyke. Men från ett rättspsyke skickas inte någon vidare. Här kan man tvångsinjicera patienterna. Söva ner dem. Eller lägga dem i spännbälte. Det här är slutstationen.
– Det låter kanske konstigt, säger Niclas, men jag skulle önska att dom flyttade mig till Kumla.
Ja, det låter onekligen konstigt. Som svensk kan man längta till många ställen inom och utom landet – men själva idén med Kumlafängelset är att man inte ska längta dit.
Vi sitter och fikar och pratar i ett rum som har mörktonade fönster ut mot korridoren. Där ute sitter det hela tiden två vårdare som tittar på oss genom glasrutorna.
– Plitar är vad dom är, säger Niclas. Och dom hatar mig.
– Varför det?
– För att jag nitat några av dom. Slagit av något käkben och så där. Så nu får jag inte träna längre. Facket har krävt det.

Ariska brödraskapet

Vi har fått kontakt genom att han ringde mig för några månader sedan. Jag hade nämnt honom helt kort i en bok jag skrev om den före detta torpeden Johan Darwich. Beskrev där en händelse som sannolikt blev avgörande för att Niclas med tiden helt tog avstånd från sina nazistiska idéer. Han ringde för att tacka:
– Det är den enda gången jag läst något om mig utan att jag fått en massa skit, sa han.
Det tog ett tag innan jag förstod att den där vänliga rösten i telefonen tillhörde Niclas Löfdahl.
Den Niclas Löfdahl som startade Ariska Brödraskapet. Som var så mycket nazist man kunde vara. Och som skickade en brevbomb till justitieminister Laila Freivalds.

/wp-content/uploads/content/under-ytan/sveriges-farligaste-man/DSC00408_2.JPG

Svensk mästare i styrkelyft

Ytterligare ett antal telefonsamtal från Niclas resulterade i att jag nu sitter här mitt emot honom och fikar. Hans historia och hur han behandlas här på rättspsyket har gjort mig intresserad – och undrande.
En gång i tiden blev Niclas svensk juniormästare i styrkelyft. Han ser precis ut så – som en styrkelyftare. Som en kraftig stubbe.
– Varför nitar du folk till höger och vänster? frågar jag.
– Jag har väl ett jävla humör. Du vet, det kommer hit barnknullare, säger han med stort allvar. Och när jag får reda på det så smäller det. Jag trädde en sån där tjock-tv över skallen på en.
– Har du själv blivit utsatt för sexuella övergrepp?
– Ja, när jag var 10-11 år. Av ett jävla äckel till styvfarsa. Du vet… när jag slår på en sån där så mår jag bra. En armbåge i ögat och så där sitter fint. Går det av ett näsben eller ett käkben så mår jag ännu bättre. Blir lugn av det.

Sveriges farligaste

Om man utgår ifrån hur han behandlas här på rättspsyket och att Säpo hör av sig med jämna mellanrum för att kontrollera att han är ordentligt inlåst, så är han rimligen den person som myndighetssverige betraktar som den farligaste av alla.

/wp-content/uploads/content/under-ytan/sveriges-farligaste-man-2/Nickegarden.JPG

Borde jag alltså vara orolig när jag sitter här och pratar med honom? Rädd? Om han ville skulle han troligen inte ha några problem att döda mig innan vakterna hinner in i rummet. Och när de kom hit till rummet med honom så var de fyra vakter runt omkring honom.

Nej, jag känner ingen som helst oro. Värre har jag mött genom åren – betydligt värre. Tvärtom är det givande att sitta och prata med honom i några timmar. Och bit för bit försöka förstå. Han har självdistans och kan mitt i eländet skratta åt hur han överreagerat i olika situationer.

Visst märker jag hur förbannad han är över det läge han har hamnat i men den ilskan riktas inte mot mig.

Slår aldrig kvinnor

– När du har slagit ner någon skötare, vad har det handlat om?
– Att dom kört med mig för hårt. Då kan det smälla på sekunden. Jag har ju aldrig slagit någon av kvinnorna som jobbar här men när det kommer nya unga kaxiga killar och försöker pusha mig då…

Det handlar inte om att det svartnar i huvudet när han slår ner någon. Tvärtom så är han helt medveten om vad som sker.
– Det handlar väl också till en del om det där med att jag aldrig förlorat en ren fight, när det inte varit några knivar eller liknande med. Så det är väl det här jag är bra på, förklarar han.
Förstår det, tänker jag. Han är ju byggd som en bullterrier. Naturligtvis inte medvetet framavlad för strid som vissa hundraser, men likafullt perfekt byggd för just det ändamålet. Byggd och funtad för att kunna bli en krigshjälte.

16 år av förflyttningar mellan fängelser och rättspsyken

1995: Under sensommaren, när Niclas Löfdahl är 21 år, döms han för grov misshandel, dopingbrott och lite blandat till 3 år och 9 månaders fängelse. Han placeras på Tidaholmsfängelset.

Efter en dryg månad förs han över till Hällbyanstalten, där han blir ordförande för förtroenderådet.
Men det blev ett jävla röj där, berättar Niclas, så i oktober samma år blev jag förflyttad till Österåkerkåken.

1996: Under de sju månader Niclas är på Österåker bildar han Ariska Brödraskapet.
Det gick ganska bra där, säger han, men efter sju månader blev det förflyttning till en hårdare kåk, efter en del slagsmål.
Det blir Tidaholm igen från och med våren -96. Där träffar han Johan Darwich som satt inne för vad polis och åklagare beskrev som ett beställningsmord. Deras bekantskap leder till en vänskap som står sig än idag.
Men när Niclas slår sönder sin cell blir det aktuellt med förflyttning igen. Han vill då till Malmöfängelset, vilket förvånar såväl personal som intagna då Malmöanstalten anses vara den ”absolut värsta skitkåken”. Något som Niclas blir övertygad om efter att ha slagit till några vakter och blivit placerad naken i en isoleringscell i över en månad utan filt eller täcke.
När jag kom upp från det där hålet försökte jag rymma men då det inte lyckades tände jag eld på cellen för att komma därifrån, säger Niclas. Men det fanns inte någon ventilation, så jag höll på att stryka med.

Men förflyttning blev det, till Sidsjöns rättspsyke i Sundsvall, för utredning. Läkaren skrev i utlåtandet att ”Löfdahl blir psykotisk i anstalt”.
I november förs han över till Karsuddens rättspsyke. Under en permission skickar han en ”brevbomb” till dåvarande justitieministern Laila Freivalds.
Men tändhatten var trasig och det fanns inget batteri med, så den kunde ju aldrig explodera, berättar Niclas. Men att det var ett tungt hot kan jag ju inte förneka. Det var en jävligt dum grej det där.

1997: I augusti grips han för ”brevbomben”. Sitter häktad på Kronobergshäktet och hamnar senare på Huddinge rättspsyke.

1998: Niclas döms för grovt olaga hot till rättspsykiatrisk vård. Han placeras på den psykiatriska enheten Eken utanför Örebro men rymmer efter några veckor.

Han söker upp Johan Darwich som gömmer honom hos olika vänner. Samtliga som tar hand om Niclas är invandrare, vilket blir början till slutet för hans nazistiska idéer.
 Niclas inställer sig själv efter en tid och placeras på Säters rättspsyke, där han blir kvar i tio år.

Det var bra där. Man blev som en familj med personalen, berättar Niclas. Och jag fick vettig vård. Men det körde ihop sig där också.
Det som ”körde ihop sig” var att Niclas skallade chefsöverläkaren och även slog ner en annan läkare. Så det blev förflyttning igen.

2008: Han förs över till S:t Sigfrids rättspsyke i Växjö.
Den första tiden får han varje vecka gå ut på stan tillsammans med några vårdare. Han får även åka och tävla i styrkelyft vid ett tillfälle. Han vinner.
Men efter att ha misshandlat några ”barnknullare” grovt och slagit till några i personalen, är det slut med det. Men han får då fortfarande vara på en avdelning med andra patienter.
Men sedan hösten 2010 är det slut även med det, efter ytterligare slagsmål. Sedan dess är han placerad i vad han benämner ”min bunker”, eller i ett avskilt rum.
Men – enligt chefsöverläkaren har han inte blivit sjukare under de här tre åren.

2011: Den 30 mars kommer folk från socialstyrelsen att besöka sjukhuset för att inspektera och ta ställning till behandlingen av Niclas Löfdahl.
Det har då gått 16 år sedan han greps. Två läkare tillbringar några timmar i enrum, utan vårdare, med Niclas för att höra om hur han ser på vad som händer med honom.
I den rapport som senare kommer från inspektionen framförs en omfattande kritik mot den hårda isolering som Niclas utsatts för.

Har aldrig muckat

Har han en av de tyngsta psykiska diagnoserna, som paranoid schizofren eller liknande? Nej, han har en antisocial personlighetsstörning med vissa paranoida drag, säger han.
Under samtalets gång kommer det fram att han slussats runt på olika rättspsyken och fängelser. Han åkte in när han var 21 år gammal och nu är han 37.
– Jag har aldrig muckat under dom här 16 åren, berättar Niclas. Har haft permissioner men aldrig muckat.
– Och idag tycks du sitta värre än någonsin?
– Ja, så är det. Värre än så här kan det inte bli.
Hans ”bunker” där han befunnit sig en längre tid består av två små rum på 4-5 kvm vardera. Ett sovrum och ett ”vardagsrum” där det är en träbänk fastskruvad i väggen. Ett bord fastskruvat i golvet och en tv.
– Dom kunde hela tiden se mig och det finns två ingångar till bunkern så att dom kunde komma inrusande från två håll, berättar Niclas. Nu har jag flyttats till ett annat avskilt rum. Men det är likadant här, dom kan se mig hela tiden.
Det för tankarna till filmen När lammen tystnar, och Hannibal Lector bakom det okrossbara glaset.

Mjälten sprack

Hur började då den här resan för honom?
– Det var nog i andra klass, säger Niclas. För då slog jag till en kille så att mjälten sprack. Och då blev det ju liv. Och sedan har det rullat på. När jag var 13 var det en kille som hade golat ner oss för ett inbrott. Honom skar jag i halsen.
– Dog han?
– Nej, jag skar inte på det sättet. Men då blev det ungdomshem.

Medlem i Brödraskapet

Därefter var det lugnt i några år. Men när familjen flyttade till Göteborg, när Niclas var 17 år, hamnade han i skinnskallegäng. Och sedan fortsatte det på den vägen i några år med nazistsympatier och våldsbrott.
– Och sedan kom jag med i Brödraskapet när jag satt på Tidaholmsanstalten. Det hade varit ett väldigt liv i några veckor med fighter mest hela tiden, så jag gick från hangaround till fullvärdig medlem på rekordtid.
– För om det handlar om att slåss så är du med?
– Ja, jag gillar ju att misshandla. Det låter sjukt som fan att säga det, men nu vet jag vad det handlar om. En känsla av vanmakt som jag burit på sedan jag var i tioårsåldern och morsan gifte sig med det där äcklet. Och den där känslan av vanmakt försvinner när jag mosat ner någon, eller flera stycken…
– Handlar det om att ångesten försvinner för en stund?


– Ja. Och när man sitter inne, på kåken eller psyket, så är det ju också vanmakten av att sitta inlåst där.
– Det har hunnit bli 78 stycken nedslagna under de här åren du suttit inne, enligt dom journaler jag gått igenom. Stämmer det?
– Dom har nog bara räknat dom som fått bäras ut och då stämmer det nog. Men det är ju sedan jag åkte in, så utslaget på 16 år blir det ju inte så mycket.
Jag tittar på honom och flinar.
–Jaja, men räkna själv då, säger han och skrattar. Det blir väl bara en i kvartalet ungefär.

Jag tänkte strypa honom

– Det var en som bråkade varenda morgon, berättar Niclas. En patient alltså. Han gapade och skrek varenda morgon så till slut gick jag in och slog ner honom. Och sen tänkte jag att jag tar och stryper honom så det blir lugnt. Men då kom ju personalen och slet ut mig.
– Vad är det som händer i skallen på dig då? Som triggar dig så mycket att du tänker strypa en kille?
– Äh, det var väl det att jag sa till honom så många gånger att vara tyst, så att jag till slut fick nog. Som jag sagt, det blir inte svart för mig och jag hör inga röster och sånt där. Utan jag kan vara helt lugn och så får jag den där känslan så att jag blir aggressiv. Den där vanmakten…
Ett tag hade Niclas 15 mediciner och fick då en vilopuls på 110. Då kom det in en syster några gånger per dygn och kollade hans puls.

Får allt bekräftat

På telefon har Niclas sagt att Säpo har koll på honom. Det låter ju onekligen som en svår paranoia, eftersom det är 15 år sedan han skickade den där så kallade brevbomben. Men när jag frågar chefsöverläkaren Magnus Broberg, så bekräftar han att det är så:
– Ja, säkerhetspolisen ringde mig senast nu under valrörelsen för att försäkra sig för om att Niclas var ordentligt inlåst och inte kunde komma ut.
Broberg har alltså facket på sig från ena sidan och Säpo från den andra som lägger sig i vården av Niclas:
– Ja så är det, säger han. Över huvud taget är det många olika intressenter som tycks vara intresserade av det mesta, utom en sak; hur patienten mår.
Magnus Broberg bekräftar det mesta som Niclas framfört till mig och han är inte alls tillfreds med den nuvarande situationen för Niclas. Broberg har därför begärt att Socialstyrelsens tillsynsenhet ska komma hit. Och då bland annat prata med Niclas.

Socialstyrelsens omfattande kritik

När Socialstyrelsens folk kommer till sjukhuset förs Niclas fram till dem med sex skötare runt sig. De är fler än vanligt då han vägrat ta alla mediciner på morgonen, eftersom han ville vara klar i skallen när han mötte läkarna från Socialstyrelsen.
Efter att de talat med Niclas en stund, vill läkarna från Socialstyrelsen prata med honom i enrum – utan personal närvarande. Därefter har de möte med sjukhusledningen. På det mötet påstås bland annat att all personal är rädd för Niclas, vilket inte är sant. Han har ett utmärkt samarbete med en del av personalen. De han lärt känna och vet att han kan lita på.
En tid senare kom Socialstyrelsens rapport som innehöll omfattande kritik över de långa tider Niclas hade varit helt isolerad. Det här resulterar i att det börjar byggas en ny specialbunker som skulle rymma tre patienter.

/wp-content/uploads/content/under-ytan/sveriges-farligaste-man/DSC00420_2.JPG

Hitler och Stalin

Under ett av våra många telefonsamtal frågar jag Niclas om han vet vilka de andra blir som ska sitta i den där bunkern?
– Det är väl sådana som jag, säger han. Sådana som är intresserade av heminredning.
– Va?
– Ja, som blir förbannade på allt skit med isolering och sånt ibland, och sliter loss bänkarna som är fastskruvade i väggarna och sliter upp bordet som är fastskruvat i golvet och lite annat i den vägen. För därmed blir det ju en ny inredning.
Hans humor håller honom uppe, tänker jag.
Under ett annat telefonsamtal säger han plötsligt:
– Det där med Hitler har jag ju släppt för länge sedan som du vet. Men du, Stalin, han fick väl en hel del uträttat?
Jag blir tyst. Hinner tänka: Ja nog fick han en hel del uträttat men…
Då kommer asgarvet från Niclas. När han lugnat ner sig, säger han:
– På det här stället får man försöka roa sig själv med sin tankar.

 

/wp-content/uploads/content/under-ytan/sveriges-farligaste-man/P1000250 - version 2.JPG

Är han farlig eller görs han farlig?

Det är något underligt med hela den här historien. Är Niclas Löfdahl farlig, eller blir han farlig av hur han behandlas i fängelser och på rättspsyken?
Han har lämnat rasismen och nazisterna bakom sig för gott:
– Det sista dom där försökte få mig att göra var att skjuta Gudrun Schyman när hon skulle hålla valmöte i Nacka, berättar han. Dom körde till och med dit mig och gav mig en avsågad hagelbössa. Men jag vägrade. Och det var för 13 år sedan.
Vissa dagar och nätter kommer det in en syster, en ensam kvinna, till Niclas bunker för att kolla hans puls. Och ingenting händer. Hon har uppenbarligen ingenting att oroa sig för, eftersom hon får gå in där ensam.
– Personligen tror jag att Niclas skulle kunna klara sig bra om han bodde i en liten stuga i skogen och vi hade lite tillsyn över att han tar sina mediciner, säger chefsöverläkaren Magnus Broberg. Men det skulle åklagaren och förvaltningsrätterna aldrig gå med på.

 

Sveriges farligaste man del 2, finns att läsa här.

 

Prenumerera på Para§rafs Nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.