Torpeden

Min favorit var en Colt-45:a, berättar han.
Han har suttit inne för vad polisen beskriver som ett beställningsmord:
– Två skott i skallen. En hel- och en halvmantlad kula. Så agerar bara en professionell hitman.
Men de misstänker att han har utfört ytterligare 4-5 beställningsmord – minst.

– Det snackas så mycket, säger han själv. Jag sover bra på nätterna. Somnar i vettig tid och vaknar runt sju, säger han skrattande. Den nattrytm man kommit in i på kåkarna.

Han sitter lugnt och pratar om det, utan att tyckas vara speciellt berörd av att vi talar om milt uttryckt allvarliga frågor.

– När du var igång som värst, såg du inte skräckslagna ögon och blodiga ansikten framför dig, när du släckte lampan och skulle somna? Kom inte demonerna då? 

– Nej, faktiskt inte. Hade det hänt något den dagen så kändes det snarare bra. Jag hade gjort mitt jobb.

– Ett gott dagsverke i form av en misshandel eller två ger en god natts sömn alltså?

– Ja, det där låter ju jävligt rått, och konstigt… men så var det. Du vet, det hade ju i så fall varit han eller jag. Det handlar ju om kriminella killar. Det var ju inga oskyldiga vanliga svensson. Och nu var han kanske på sjukhus medan jag gick och la mig oskadd i min säng. Då fanns det liksom ingen anledning att ha dåligt samvete.

– Det finns ett turkiskt ordspråk som lyder: Bättre att hans mamma gråter än att min mamma gråter.

– Precis. Så är det ju. Och min demon, om du vill kalla det så, är när mamma blivit ledsen för något jag gjort.

– Men när du satt inne då? Dom nätterna kunde väl vara tuffa?

– Det är ju ofta sånt jävla liv på avdelningen så det enda jag då längtade efter var att bli inlåst på kvällen. Då la jag mig på rygg och njöt av att vara ifred och försökte analysera vem jag var. För många är det ju tvärtom, dom tycker att inlåsningen är det jävliga för då kommer tankarna dom förträngt under dagen.

Avrättad

När mannen går ut från lägenheten i Hässelby strand i västra Stockholm, har han sju och en halv minut kvar att leva.

Det är den 18 juni 1998 och klockan är 21.53. Innan han sätter sig i bilen tittar han som vanligt under den för att se om någon placerat en dynamitladdning där. Han har gjort sig av med sin BMW 750, då han ledsnade på att alltid bli stoppad av polisen så snart han åkte någonstans i den. Istället kör han nu en begagnad smårisig Toyota Starlet, som inte är skriven på honom. Då han inte räknar med att bli stoppad av polisen har han en revolver liggande under golvmattan i baksätet. Han kan nå den snabbt då den ligger snett bakom honom i den lilla bilen.

Han avser att köra in till Kungsträdgården, för att träffa en person där. Men mannen han har gjort upp med att träffa är inte där. Och inte heller är han på väg dit.

Två bilar ligger bakom

Han passerar Hässelby gård och därefter Vällingbyrondellen klockan 21.58. När han närmar sig nästa rondell, Råckstarondellen, accelererar de två bilar som följt efter honom men som han troligen inte lagt märke till. De kör ut i vänsterfilen och närmar sig. Cirka 20 meter innan rondellen brakar det loss. Från den första bilen skjuter någon 30 skott med en k-pist mot honom. Men skytten är ovan eller nervös så k-pisten stegrar sig. Flera kulor slår in i den lilla Toyotan men han träffas bara av en, som snuddar höger öra. Några kulor som gått genom bilfönstren går in i lägenheter hundra meter bort. Två skott passerar genom ett vardagsrum där en man sitter och tittar på tv. De går mellan honom och tv-apparaten, men varken han eller någon annan i huset skadas.

Den beskjutne mannen bromsar och svänger in mot vägkanten samtidigt som han troligen försöker nå pistolen i baksätet. Då hinner den andra bilen upp honom och från den skjuter någon flera skott med en pistol. Ett av dessa går genom den tunna bilplåten och vobblar genom hans båda lungor och hjärtat.

Ett varghuvud

Den första som kommer till platsen direkt efter skotten, är en kvinnlig väktare. Strax efter henne kommer en brandbil som är på väg till en brandstation. Väktaren berättar efteråt att mannen var blodig och satt med huvudet lutat bakåt. Men han andas – om än väldigt tungt. När hon tar tag i huvudet och för det framåt, hör hon vad hon uppfattar som hans sista tunga andetag. Därefter kan hon inte känna någon puls.

Tillsammans med brandmännen lyfter hon ut honom och lägger honom på gatan, för att göra konstgjord andning. De fortsätter med sina upplivningsförsök när polis och ambulans anländer. Men mannen på gatan är och förblir död.

Under arbetet med att försöka få igång hjärtat har ärmen på hans tröja glidit upp och blottat en stor tatuering. Den föreställer ett aggressivt varghuvud med taggtråd runt. Det är ett för polisen välkänt märke: Brödraskapets emblem.

När två män från länskriminalen anländer till mordplatsen kan de snabbt identifiera den mördade som grundaren och presidenten för Brödraskapet, Danny ”The hood” Fitzpatrick.

När de står där och Fitzpatrick fortfarande inte har lyfts in i den väntande ambulansen, kommer en man på motorcykel körande inifrån Stockholm. Han är klädd i skinnväst och kör långsamt två varv runt i Råckstarondellen, medan han hela tiden tittar bort mot mordplatsen. På skinnvästens rygg ser de som står runt liket, Hells Angels välkända emblem.

/wp-content/uploads/content/under-ytan/Torpeden/Danny-fitzpatrick.jpg

Brödraskapets president, Danny Fitzpatrick

God forgives but we don´t

Dagen därpå kommer några från Brödraskapet att sätta upp en slags minneslapp på en belysningsstolpe bredvid mordplatsen. Den avslutas med en mening som Brödraskapet haft som ett motto för sitt brödraskap: God forgives but we don´t.

Lappen togs efter några dagar ned av en kriminalinspektör på länskriminalen i Stockholm. Han behöll den som ett privat minne.

Den man Fitzpatrick trodde att han var på väg för att träffa när han blev mördad, hade han lärt känna på Kumlafängelset. Fitzpatrick satt där för ett grovt rån och den andre för mord. Danny Fitzpatrick var därtill misstänkt, och en tid anhållen, för mordet på en polis i samband med ett rån i Högdalen i södra Stockholm.

Den andre mannen var av länskriminalen i Stockholm misstänkt för ett antal beställningsmord. Men han hade bara blivit dömd för ett av dessa.

Men för mordet på Danny Fitzpatrick skulle han bli såväl anhållen som häktad och åtalad. Åklagaren yrkade på livstids fängelse. Men han blev frikänd.

Han var en välkänd torped och indrivare i Stockholm. Känd under en period som ”Sheriffen”:

– Nu är det dags att betala, annars får Sheriffen komma och hämta stålarna, kunde någon få höra som hade skulder till fel personer.

Ett annat öknamn var ”The cleaner”. Hans namn var och är Johan Darwich.

/wp-content/uploads/content/under-ytan/Torpeden/Johan4.JPG

Johan Darwich                                                                                                       Foto Dick Sundevall

Hade inte missat

Dagen efter mordet på Danny Fitzpatrick träffar jag Johan Darwich. Han har då fortfarande inte blivit anhållen. Då jag vet att han varit med i Brödraskapet men lämnat i så kallad ”bad standing”, efter att han slagit ner en av deras ledande medlemmar på Kumla, och därefter fått ett hotbrev från gängets hitman, frågade jag honom om han var inblandad i det här mordet.

– Tror du att jag hade missat om jag skjutit 30 skott med en kpist, svarade han skrattande. Men jag blir nog misstänkt för det.

– Varför det?

– För att jag lämnade i bad standing.

– Men det är väl många som hade något otalt med Fitzpatrick?

– Ja, men jag har ju gjort det som andra bara snackar om att dom ska göra.

Ställer alltid upp

Det finns många sätt för en människa att få bekräftelse: I den traditionella kvinnorollen innebar det ett städat och fint pyntat hem och att laga god mat etc. Andra får det genom sitt jobb, idrottsprestationer eller sina framgångsrika studier. För Johan tycks det ha handlat, och handlar, om två saker: Handlingskraft och att ställa upp för sin familj och sina vänner när de behöver hjälp. Inte en helt ovanlig roll för män av hans och min generation, oavsett om de är kurder från Syrien, som Johan, eller resultatet av många generationer svenskar.

– Han ställer upp.

– Han finns där när man behöver honom.

– Man kan alltid lita på honom.

Uttrycken för uppskattning är självklara och att få höra att det är vad som sägs om en, utgör en enorm bekräftelse.

Motsatsen är lika tydlig:

– Det är mycket snack och lite verkstad.

– Den där fjollan! Han snackar bara.

– Inte fan finns han där när man behöver honom.

Vid mogen ålder har jag insett att jag själv omedvetet bedömer andra män efter den skalan. Och därmed inte tar in några nya män i mitt liv om jag inte känner och tror mig veta att de finns där när jag behöver dem – fullt ut.

 

/wp-content/uploads/content/under-ytan/Torpeden/P1010103.JPG

Johan Darwich på platsen vid Flaten i Södra Stockholm där han mördade en person. Vilket är det enda mord han är dömd för. 

Var hammaren

För Johan har det här ”regelverket” inneburit en hel del problem genom åren. När kriminella kompisar ringt och behövt hans hjälp så har det oftast handlat om att skydda någon, vara med på ett möte där allt kan hända, eller om att hota eller nita någon.

– Och ofta handlade det inte alls om att någon var skyldig någon kompis pengar som skulle drivas in, utan det kunde vara något skit om vad som helst. Av svartsjuka eller att någon agerat fel mot någons syrra eller liknade, förklarar Johan. Jag var alltid där och backade upp vänner. Det handlade sällan om något jag själv hade orsakat. Ibland hade jag nästan inte tid att ställa till med något eget jävelskap, säger han skrattande. Jag var en hammare som var den som skulle banka ner alla spikar… i betong.

– Men du kunde väl säga ifrån? Säga att, du får ta hand om din skit själv.

– Nej, jag kan ju inte säga nej. Fungerar inte så. Eller, jag kunde det inte då. När folk har ringt mig nu efter muck och vill ha med mig på något skit, så säger jag ifrån som fan. Dom vet att jag har lagt av och det ska dom fan respektera.

– Du var väl 18–19 år när amfetaminet kom in i bilden?

– Ja, för att hålla mig vaken. Jag jobbade ju på nätterna i dörrarna till svartklubbar. Så först var det därför men jag började gilla den drogen. Jag blev ju mer aktiv och kände mig mer skärpt.

– Men nojorna då, när du tände av?

– Ja, paranoian räddade nog faktiskt livet på mig flera gånger. Som jag höll på så kan det vara bra att vara lite nojig ibland.

Som så ofta får jag ett totalt annat svar än jag förväntat mig. Hade naturligtvis väntat mig att han skulle säga att nojorna varit väldigt jobbiga. Att det så ofta blir så här när vi pratar beror troligen på att han aldrig svarar med det han tror är för tillfälligt lämpligt.

– Även en paranoid kan vara förföljd alltså? säger jag.

– Precis, skrattar Johan. Jag var ju aldrig någon heltidsamfetaminist. Men när jag skulle jobba till 8–9 på morgonen på någon svartklubb så tog jag. Ska nog vara jävligt glad att jag aldrig blev fast på amfetaminet.

Överlevde beskjutning

En morgon när Johan kör hem från jobbet på en svartklubb, kör en bil upp vid sidan om honom. Han befinner sig då på Ältavägen mellan Stockholm och Tyresö där han bodde. Någon i bilen som kör upp på sidan om honom börjar skjuta. Det yr glassplitter runt Johan när han ställer sig på bromsen. Men det enda han träffas av är glas.

– Jävla amatörer, säger Johan. Dom flesta kulorna fastnade i plåtarna i dörren. Hade dom använt helmantlat hade kulorna gått igenom dörren. Och då hade dom klippt mig.

– Vet du vilka dom var?

– Nej, inte en aning.

– Det säger en hel del om hur du levde vid den tiden. Vet du inte än idag vilka det var?

– Nej, det var väl några som var förbannade på mig.

– Ja, tydligen.

– Det var skithögar. Hade någon beställt jobbet och det hade varit killar som kan sånt här, hade dom ju klippt mig enkelt.

/wp-content/uploads/content/under-ytan/Torpeden/Pekar.JPG

Johan Darwich på plats där han blev beskjuten, visar Dick Sundevall var kulorna slog in i bilen.
Foto Louise Malmberg

Avsågat hagelgevär

– Hur mycket indrivningar och torpedjobb var det fråga om?

– Ja, det där är ju svårt att avgöra, vad som är jobb och vad som inte är det. Mycket var ju något jag gjorde för vänner. Man är som ett fotbollslag, alla måste samarbeta och hjälpa varandra. En del var dörrvakter, andra sålde tjack för att få in pengar och jag och några andra sålde vapen. Och var det våld på gång så var vi allihop på tå.

Han berättar om ett konkret fall: En kille är skyldig pengar för knark och han har dessutom misshandlat några som Johan känner. Nu ska pengarna in. Så Johan ringer personen ifråga som då går med på att träffas, men bara på någon plats där det finns gott om folk. Så de ses på en krog.

– Det var lugnt, jag bjöd honom på en öl och klargjorde att nu var det jag som skulle driva in dom där pengarna men att han fick en vecka på sig, berättar Johan.

När veckan hade gått och ingen hört något från mannen ifråga, ringde Johan till honom.

– Jag sa att nu har du två dagar på dig att fixa det här, annars kommer jag hem till dig.

Efter tre dagar ringer Johan och klargör att han nu kommer och att han ska ha pengarna med sig när han går därifrån. När Johan bankar på dörren och skriker att killen ska öppna, hör han ett klickande ljud och känner samtidigt något kallt i nacken:

– Så jag snurrar runt och då har den där jäveln smugit sig upp bakom mig från källartrappan. Och du vet, där står han med ett avsågat hagelgevär riktat mot mitt ansikte och är påtänd som fan. Jag hann tänka, ”va löjligt att dö i den här jävla trappan”. Men när han trycker av så klickar geväret. Och han börjar gorma om att han glömt att ladda. Så han bryter upp geväret och börjar ta fram patroner ur fickan. Jag bara står där och tittar på den där galningen och frågar vad fan han tror att han håller på med. Och du vet, dom där känslorna som kom… glad för att man lever och samtidigt, den jäveln försökte döda mig. Det bara snurrade i skallen på mig, så jag sköt honom i knäskålen och gick därifrån.

Smetas upp i väggen

Några veckor senare sitter Johan på trappan som leder ner till Sergels torg och får då syn på den här killen som kommer hoppande på kryckor.

– När han får syn på mig så vinkar han glatt och ropar åt mig att komma ner till honom. Så jag gick ner. Han är då glad och ser mer fräsch ut än på länge. För det blir man ju efter en tid på sjukhus, när skitdrogerna gått ur kroppen och man fått lite näringslösning med dropp och så där.

– Men var han inte förbannad på dig?

– Nej för fan, säger Johan. Tvärtom. Han menade att jag hade ju bara gjort mitt jobb och att han var glad att han levde. Och han snackade om att han betalat en del av skulden och att dom snart skulle få resten. Samtidigt tänkte jag på vad som kunde ha hänt, om han hade tryckt av med bägge piporna på det där avståndet och med 12 kaliber så hade han halshuggit mig. Hade han träffat huvudet så hade väl en stor del av det smetas upp i väggen. Det där har jag faktiskt tänkt på ibland, många år efteråt. För hade han dödat mig där så hade det ju fått stora följder. Mina bröder hade ju jagat honom tills de fått honom… och kanske tagit hans bröder också.

– Det har väl alltid varit en gardering för dig, att folk vet att du och dina bröder backar upp varandra.

– Ja, och tar någon dom så kommer syrrorna. Men ingen av dom har ju levt ett kriminellt liv.

Ser de där syskonen framför mig. Har träffat dem några gånger. De flesta av bröderna är inte personer som man ska bråka med. Och inte systrarna heller.

– När hände det här?

– Nja, det vill jag inte svara på. Du vet, det kan räknas som mordförsök att jag sköt honom i benet. Åklagarna försöker ju få sånt där till mordförsök. Och det är inte preskriberat. Men hade jag försökt mörda honom så hade han ju varit död nu.

Döda någon är inte svårt

– Det måste ju ha varit ett problem för dig, med det rykte som började växa fram runt dig. Att du utfört ett antal beställningsmord. Jag menar, därmed kunde en del tro att du skulle döda dom när du ringt och sagt att ”nu kommer jag”.

– Ja, va fan. Men det var ju också en fördel, för oftast fick dom ju då fram pengar snabbt. Men det snackas så mycket. En del som dom påstår att jag fimpat vet jag inte ens om dom lever eller är döda. Jag har i varje fall inte läst att dom skulle ha mördats.

– Om det inte varit något spektakulärt på allmän plats så blir det ju ofta bara en liten notis: En man har hittats död. Han var känd av polisen.

– Och är det då en grovt kriminell person så lägger väl polisen inte ner så mycket jobb på det, säger Johan.

– Dom måste ju först och främst hitta liket…

– Ja, döda någon är ju inte svårt. Men att sedan göra sig av med liket är inte så enkelt.

– Som med Zeke.

– Vadå?

– Zeke, Brödraskapets hitman. Han försvann ju åtta dagar efter att han muckat från Kumla och mig veterligen pågår det ingen mordutredning.

– Ja, den där jäveln. Han skrev ju ett hotbrev till mig när jag satt häktad och hade restriktioner.

– Ja, och då säger man på stan att sånt där har aldrig Johan Darwich tagit utan att agera. Och därför tror man att det var du som tog bort honom och har grävt ner honom någonstans. Du och några andra. För det sista man hört av honom var att han sa till sin tjej att han skulle gå ut och träffa några som skulle komma och hämta upp honom.

– Dom säger det ja. Men det var många som fick hotbrev från den där tokfan. Allvarliga hotbrev. Och han skulle ha gjort allt för att slippa träffa mig.

 

Flera hundra vapen

– Det här med att du sålde vapen. Hur var det upplagt?

– Dom som hade gjort något inbrott i ett vapenförråd eller köpt mycket från andra länder visste ju var dom skulle hitta mig. Och eftersom jag aldrig blåste någon och ingen vågade blåsa mig så kunde jag ju handla på kredit. Men dom bästa affärerna gjorde jag ju när jag hade kontanter att hosta upp. Vid ett tillfälle kom det ett gäng med flera hundra vapen till mig. Det var allt från Magnum 308 till finska jaktgevär. Allt sprillans nytt. Därmed blev det inget tjafs om priset när man sålde, för alla såg ju att det var helt nya grejer.

– Var det då som polisen gjorde husrannsakan hos dig och hittade en hel klädkammare med olika vapen. En på länskim berättade för mig att det var väldigt prydligt sorterat. Har för mig att han sa att dom hittade handgranater också.

– Ja, dom där grejerna skulle bara vara där några dagar. Men jag hade hunnit få iväg en stor del, i stort sätt alla pistoler och automatvapen. Så det var mest jaktvapen dom fick tag på. Och det är svårsålt. Jag hade faktiskt funderat på att ge bort dom där.

– Varför sålde du vapen men inte knark?

– Det blir så mycket skit runt knark. Och minsta lilla håla har ju en narkotikarotel men inte ens Stockholm har en vapenrotel. I varje fall hade dom det inte då.

– Kom det aldrig fram att du höll på med alla dom där vapenaffärerna?

– Nej, jag sålde ju bara till folk jag kände.

– Personer som inte pratar i polisförhör?

– Precis.

/wp-content/uploads/content/under-ytan/Torpeden/Pistoler.JPG

Pistolerna från vänster: Colt 1911 (kan användas för kaliber 45ACP), Beretta 92FS, Tokarev och längst till höger en FN High Power. De två revolvrarna är 357 Magnum.                                  Foto Dick Sundevall

Går genom väggar

– Vilket skjutvapen föredrog du personligen?

– Jag har alltid gillat Colt:45:an. En granne hemma i Syrien var gränspolis och han brukade sitta ute på gården och göra rent sitt vapen och jag stod ofta och tittade på när jag var liten. Och det var just en Colt:45. Man kan nog fan säga att jag blev förälskad i den där pistolen. Folk som inte är vana vid vapen tror ju att det är en revolver för att den heter Colt, men det är en pistol. Kulorna går igenom väggar om man har rätt ammunition, och det är 45ACP. Magnum är egentligen bara skit jämfört med 45:an. Och en revolver som Magnum kan man bara ha nedstucken bak i brallorna för magasinet putar ut för mycket om man har den på sidan. Men jag har ju haft Magnum också till och från.

– Du har fått kasta en hel del pistoler och revolvrar har jag förstått. När du sett att polisen varit på väg att stoppa din bil.

– Ja, vissa diken har jag nog gödslat med pistoler. Flera fina tjeckiska och mycket annat.

– Det är väl viktigt att dom fungerar som dom ska, att dom är pålitliga…

– Ja, absolut. Colten måste man göra ren efter varje gång man använt den. I och med att det är mycket kraft så måste man ju hålla efter den och olja in den ordentligt.

”Kommer att ta dig”

– Du sa att du sköt den där killen i knät. Hur många knän, ben, armbågar och liknande gick det åt under åren du for fram?

– Ja, det har ju ibland handlat om att någon har bråkat när man vaktat utanför en svartklubb och jag har sagt, ”du går för långt, jag kommer att ta dig. Nu jobbar jag men jag kommer att ta dig”. Och då har jag sökt upp honom någon natt och satt en kula benet som en markering.

– Hoten får väl inte bara vara tomt snack?

– Nej, precis. Men det har ju inte alltid varit relaterat till att någon betalt mig för det. Det är väldigt få gånger jag har behövt skjuta en människa för att han ska betala någonting. Men det är en hård bransch. Säljer man vapen så måste alla veta att man är beredd att gå hela vägen. Det gäller inför både dom som säljer och dom som köper. Visar man svaghet kan man bli rånad.

– Har du något konkret exempel?

– Ja, det var en kille som jag verkligen ville markera stort mot. Och den snubben hade larmat sin kåk som bara den. Så jag fick hjälp av en man som kunde larm. Så han fixade larmet och stack och jag gick upp till den här killens sovrum där han låg och snarkade tryggt. Jag tänder lamporna och går fram och ger honom en ordentlig örfil, så han vaknar. När han vaknar stirrar han in i min pistolmynning och jag säger, ”tja, kommer du ihåg mig”. Och sedan förklarade jag för honom att han kunde larma hur mycket som helst och att jag ändå skulle ta honom när jag ville.

– Hur reagerade han?

– Han nickade till allt jag sa. Jag tror fan att han hann med att nicka tusen gånger och ändå sa jag inte så mycket.

– Men du gjorde inget mer?

– Nej. Och efter det där har jag aldrig sett honom mer. Han kanske flyttade från stan.

– Men han lever, eller?

– Det vet jag inte, säger Johan. Men jag har i varje fall inte fimpat honom. Han fattade nog vad jag menade, stanna kvar och ligg lågt eller lämna stan.

Hederlig och nykter

Under det senaste fängelsestraffet bestämde sig Johan för att lägga av med såväl knarket som kriminaliteten. Det har gått sex år sedan dess – och det har fungerat. Mycket beroende på att hans mamma, bröder och systrar har stöttat honom.

– Jag är nog det mest älskade svarta fåret i det här landet, säger Johan.

Men som han uttrycker det, så vaktar han hela tiden på ”den svarta vargen” inom sig.

– Det är den vita vargen som hela tiden måste matas, säger han.

Och han undviker platser och situationer där det kan uppstå våldsamma situationer:

– Du kanske kan prata dig ur en sån situation Dick, medan jag reflexmässigt nitar någon. Och även om det då är självförsvar så är det ingen idé för mig att komma dragande med nödvärnsrätten. Inte med mitt register.

Det har nu gått 17 år sedan vi träffades första gången. På Kumlafängelset. Jag hade väntat mig att möta en iskall hitman. Istället träffade jag en person som reste sig upp från en stol, kom fram med framsträckt hand för att hälsa och log. Och leendet fanns även i de glittrande ögonen.

En nära vän idag

Några år senare, efter ett antal möten, ringde han en dag. Han hade permission och sa:

– Du sa någon gång när vi träffades på kåken att vi kunde ses på utsidan av murarna någon gång. Menade du det?

– Ja, jag går inte omkring på olika kåkar och säger sånt om jag inte menar det. Och det är bara ett fåtal jag sagt det där till.

Därmed kom han hem till mig. Lilltjejen var då drygt två år och som ungar i den åldern nosade hon likt hundar in nya människor hon mötte. Efter ett tag bestämde hon sig och kravlade upp i soffan där Johan satt, och satte sig i hans knä. Han la en arm om henne och fortsatte att prata som om det vore det mest naturliga i världen.

– Nu skulle grabbarna på kåken se dig, sa jag. Du ser inte så tuff ut nu.

– Det är alltid så här med ungar. Jag har ju massor av syskonbarn. Men dom vet ju inte vad jag har gjort…

Senare får jag det bekräftat av en av hans systrar:

– När vi har stora släktmiddagar och någon av dom mindre barnen inte kommer till ro, så lämnar vi ungen till Johan. I hans famn somnar dom alltid tryggt.

Såg det med egna ögon när jag var inbjuden till hans yngsta brors bröllop. Syskonbarnen flockades runt Johan.

En mördare och torped, som är barnkär och får det besvarat av barn som gillar honom. Och en person som jag gillar högt och rent. Som idag är en av mina nära vänner.

Romantiserar jag?

Nej, ingen människa är bara en person. Livet och människor är mer komplicerat än så. Den franska parlamentsledamoten, advokaten och författaren Jacques Vergès, beskriver det så här:

”Det finns i hjärtat hos den kriminelle en hemlig trädgård, ett slags skimrande paradis. Och i hjärtat hos den hederlige medborgaren döljs rum fyllda av krälande reptiler. Om man inte vill förstå att den mänskliga naturen ser ut så, lär man sig aldrig något om människan eller historien.”

 

Artikeln utgör utdrag från några kapitel ur Dick Sundevalls bok: Torpeden – en bok om Johan Darwich.

 

 

Enhanced by Zemanta
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.