Dick Sundevall

Kamikazepiloter på cykel

Vad är det med Stockholmscyklisterna? De far fram som om de har någon form av diplomatpass. Och om något stör dem i deras väg får de raseriutbrott.

När man för fram någon form av fordon, så får man ibland bromsa. Det gäller om man kommer med en barnvagn, cyklar, kör motorcykel, bil, buss eller vad det än må vara. Man får helt enkelt anpassa sin framfart efter vad andra människor gör. Vi brukar benämna sånt med ett vanligt ord – hänsyn.

Raseriutbrott

Men Stockholmscyklister tycks ta det som ett personligt påhopp om de måste bromsa. De blir djupt kränkta och får inte sällan raseriutbrott. Och ju fler växlar de har på cykeln desto värre tycks deras aggressioner vara mot allt och alla som färdas på gator och torg.

Kan det bero på efterverkningar av det där Stockholmspartiet som fanns i stadshuset under några år, och som i princip ville göra cykelbanor av hela Stockholms län? Alltså det där partiet som Stockholmarna fick nog av efter några år och kastade ut ur stadshuset – genom allmänna demokratiska val.

Vad fan som helst

Under många år cyklade jag till och från jobbet i Stockholm och förvånades över vilken hänsyn de flesta bilister tog till cyklister. Men när jag pratade med taxiförare och andra som körde mycket i Stockholm, insåg jag att det var frågan om något annat. Som en taxiförare uttryckte det:

– Man måste räkna med att cyklister när som helst kan göra precis vad fan som helst.

Kriminologer brukar hävda att den mest brottsbenägna gruppen i vårt samhälle är svenskar som bor i invandrartäta områden. Men de har sannolikt fel. En Stockholmscyklist bryter säkerligen i snitt mot 10-20 lagar och regler varje dag. De cyklar allt som oftast mot rött ljus, mot stopplikt, mot enkelriktat och på trottoarer och gångbanor och så vidare.

OBS: Det här gäller naturligtvis inte för alla som cyklar i Stockholm – utan bara för den överväldigande majoriteten.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.