Anhörig till mördare

Läste om en nybildad anhörigorganisation som bildats av närstående till våldsmän. Bra initiativ. Lärde mig för många år sedan vad det kan innebära att vara förälder till en som blivit mördad. Och till en som har mördat.

Jag var ung och ny i det här jobbet och hade intervjuat en mamma vars son blivit nedstucken och dödad i Stockholm tunnelbana. Gärningsmannen var en annan ung kille. De hade börjat bråka en sen kväll och en kniv kom fram. Unga grabbar förstår sällan hur dödligt vapen även en liten kniv kan vara, när den träffar helt fel.

Började prata med mamman i pauserna till rättegången och det resulterade efter några dagar i att jag intervjuade henne, i hennes hem.

Där fanns massor av inramade foton av hennes son som bara blev 16 år gammal. Hans rum stod orört. Det hade varit hennes enda barn och hon var sedan många år tillbaka skild från pappan.

Sex år senare

Jag skrev ut intervjun och hon fick läsa den innan den blev publicerad. Hon ville korrigera några citat och kom på lite som hon hade glömt. Jag justerade och la till.

Sex år senare ringer hon en dag. Hon berättar att hon ångrar att hon gav den där intervjun, där hon bland annat hade ifrågasatt vad den andra killens föräldrar var för människor. För ett år sedan hade hon blivit kontaktad av den killens föräldrar. De hade träffats och pratat. Många gånger.

– Du förstår Dick, det där har hjälpt mig så väldigt mycket. Och jag har insett en sak.

– Vadå?

– Det är värre att ha ett barn som har dödat, än ett som har blivit dödat.

Samtalet fick mig att inse att vi journalister ska låta anhöriga som förlorat någon på det här sättet, vara ifred den första tiden. Vi ska inte klampa in i sorgeprocessen. 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.