Hederliga gamla tjuvar

Tidigt på morgonen den 5 december 1957 vaknade Olle Johansson av en duns som fick huset att skaka. Han tände lampan och kastade en blick på klockan. Den var strax innan fyra, och han svor över sophämtarna som inte kunde vara tysta, och som verkade komma tidigare och tidigare för var dag. Vad han inte visste var att den dova knallen i själva verket kom från en dynamitexplosion.

Finns det någonting sådant som en hederlig tjuv? Tja, förmodligen skulle svaren bli delade om du ställde frågan, men det sena 1950-talet var en tid i mångt och mycket olik vår egen. Det här var innan Rohypnolens och steroidernas dagar, och antalet narkomaner var fortfarande relativt litet i ett Sverige där många kriminella såg sin sysselsättning som ett yrkesval inte olikt något annat yrke, och följaktligen också var stolta över sina färdigheter. En inställning som snabbt skulle bli urmodig när yrkeskriminalitet istället blev synonymt med jakt på pengar till knark.

Kofot och dynamit

Den 4 december 1957 hade varit en lugn natt, och i ett vintermörkt Stockholm var det bara klockan som antydde att gryningen var i antågande. Radiobil 23 befann sig på rutinpatrullering på Södermalm när en Malmöregistrerad Fiat kommer farande över Hornsgatspuckeln i fel körriktning. Med en suck över bondläppar och dumskallar sattes fart, och på Brännkyrkagatan fann man bilen som just parkerat utanför porten till nummer 14C. I bilen satt fem män som alla blev påtagligt nervösa vid anblicken av uniformerade konstaplar, och när den ene polismannen efter honnör böjde sig fram för att be om körkortet blev anledningen till nervositeten drastiskt uppenbar. På golvet mellan sätena låg en sextiofem centimeter lång kofot, och där bredvid en pappkartong full av pengar. Mellan dessa båda talande föremål fanns en skrynklig påse där ena änden av en dynamitstav och trådarna till en detonator stack upp.

Fräcka Fredrik

De fem männen i bilen var Tage Wahlström, Tore Rogver, Knut Karlsson, Chester Andersson och Stig Fredriksson, ett löst sammansatt gäng yrkesförbrytare av den gamla goda stammen. De var alla i trettiofemårsåldern och hade figurerat i polissammanhang så många gånger att straffregistrets tryckta blanketter inte räckte till för att beskriva deras tidigare förehavanden. Sina första domar hade de fått redan i 15-årsåldern, och hade det inte varit för en viss fallenhet för alkohol hade man med fog kunnat kalla dem proffs ut i fingerspetsarna. Trots mängder av inbrott, stölder och dynamitkupper hade dock ingen av dem dömts för våldsbrott och de hade heller aldrig uppträtt beväpnade. Ligans huvudmän var Stig Fredriksson som gick under namnet Fräcka Fredrik, och den kortväxte och dynamitälskande Chester Andersson.

Var försiktig

Fräcka Fredrik jobbade om dagarna som radiomontör och var därmed den ende i gänget som faktiskt hade ett ”civilt” arbete. Med en bostadssituation som i det dåtida Stockholm var tio resor värre än den idag bodde han trots detta inneboende hos en bekant, Greta Hedberg, tre trappor upp på Surbrunnsgatan 27, där förutom lägenhetsinnehavaren och Fredriksson ytterligare två personer levde. Fredriksson sov på soffan i vardagsrummet, medan de tre övriga, som alla var kvinnor, delade det enda sovrummet. En av dessa var 23-åriga Lilja Willman, nyinflyttad från Finland. Att det snabbt gick upp för den ursprungligen aningslösa landsortsbon Lilja att hennes rumskamrater inte levde några vanliga Svenssonliv är inte att undra på. Det var viskade samtal som hastigt avbröts, okända besökare vid alla tider på dygnet, och mystiskt tjocka kuvert och tygpåsar med klirrande innehåll som bytte ägare. I den lilla tvåan var det trångt, och när Lilja Willman oavsiktligt råkade sparka till en kartong under bordet fick hon rådet: ”Var försiktig. Sparka inte på det där.” Utan att våga fråga bestämmer hon sig för att titta efter så fort hon blir ensam i lägenheten, och vad hon ser gör henne inte lugnare. Under ett lager smörpapper ligger någonting hon väl känner till då hennes pappa är gruvarbetare: Dynamit.

Dags att gå till jobbet

Kanske var det tur för sinnesfriden hos husets övriga hyresgäster att de inte var närmare bekanta med vad som brukade förvaras hemma hos Greta Hedberg, för dynamitpaketet var ingen engångsföreteelse. Lägenheten på Surbrunnsgatan fungerade som ett slags sambandscentral för ligan, och här skissades planer, jämkades alibin och delades byten. Onsdagen den 4 december 1957 var just en sådan dag. Strax efter elva på kvällen ringer det på dörren, och Chester Andersson tillsammans med Tage Wahlström och Knut Karlsson kommer in. Fräcka Fredrik har sovit under eftermiddagen för att vara i form, och hela gänget, med undantag för Tore Rogver som är kvällens chaufför och blivit sänd i förväg att hämta bilen, går in i köket och bättrar på arbetsmoralen med några groggar. Greta Hedberg räcker dem dynamitpaketet, och när männen lämnar lägenheten skrockar hon belåtet till Lilja Willman: ”Nu ska Fredrik gå till jobbet”.

Ett kassaskåp fyllt till bristningsgränsen

”Jobbet” är denna kväll Stockholms Äggaktiebolags kontor på Österlånggatan 41. Valet av veckodag är ingen slump, torsdagar är nämligen lönedag på Äggaktiebolaget, och kassaskåpet därför fyllt till bristningsgränsen, ett gammalt JF Backman-skåp man lätt kan studera genom fönstret åt gatan, vilket både Chester Andersson och Fräcka Fredrik gjort. För att inte väcka uppmärksamhet vid sin nattliga vandring delar de fyra männen på sig. Den förutbestämda mötesplatsen är Järntorget hundrafemtio meter från Äggaktiebolaget, och Tore Rogver och bilen är under tiden på väg mot S:t Göran-statyn strax ovanför Österlånggatan för att stå redo för snabb avfärd. Rogver är den ende stockholmaren i gänget, men eftersom han flyttat ner till Limhamn är han paradoxalt nog ändå den som minst känner till trafikförhållandena i huvudstaden, och dessutom har han blivit av med körkortet, två faktorer som senare skulle visa sig ödesdigra.

/wp-content/uploads/content/historiskt/hederliga-gamla-tjuvar/bild-2.JPG

Hörnet Österlånggatan och Johannesgränd. Bakom fönstren i bottenvåningen fanns Stockholms Äggaktiebolags kontor, och tre trappor upp låg Olle Johansson och svor över oväsendet när tre dynamitladdningar exploderade. Foto: Petter Inedahl

Idealisk inbrottsplats

Stockholms Äggaktiebolags lokaler ligger i bottenvåningen i hörnet mot Johannesgränd, och den illa upplysta stadsdelen är ur inbrottssynpunkt idealisk med mörka prång och smala krokiga gränder. För att göra saken än bättre är Österlånggatan 43, fastigheten på andra sidan Johannesgränd, riven och tillfälligt ersatt med en parkeringsplats, vilket minskar antalet nyfikna grannar drastiskt. Klockan är strax efter tre, och nattvakten har några minuter tidigare varit och känt på låset och nästa runda är inte förrän halv sex på morgonen.  Det är gott om tid när dynamitarderna bryter ut en dörrspegel ur porten och därifrån tar sig upp på den högre liggande innergården. Efter att ha lossat ett fönster klättrar man in i Äggaktiebolagets tomma lunchrum.

I ficklampors sken

Fem par handskförsedda händer jobbar snabbt, och i det flackande skenet från ficklampor skruvas nyckelhålsbeslaget bort från kassaskåpet. Det är Chester Andersson och Fräcka Fredrik som utför det mest kvalificerade arbetet, och med en blyertspenna petas dynamiten in genom nyckelhålet, varefter modellera knådas över alltsammans så att den bildar en inre fördämning, en så kallad bulldosa. Bulldosan är öppen i mitten för att lämna plats åt en tändkapsel, och sedan knådas öppningen igen och poltrådarna skarvas ihop och dras ut genom fönstret. För att dämpa knallen och minska splitterverkan lägger man kontorets mattor över kassaskåpet, och även ett täcke som först blötts i toaletten. Vattnet gör täcket tyngre, vilket gör att den dämpar bättre och dessutom minskar dammet från explosionen. Alla lämnar lokalen, och hukande under fönstret i Johannesgränd detonerar Chester Andersson laddningen genom att kortsluta ett ficklampsbatteri.

/wp-content/uploads/content/historiskt/hederliga-gamla-tjuvar/bild-1.JPG

Glycerinaktiebolaget Gyttorp. Dynamitpapper som hittades på golvet hos Stockholms Äggaktiebolag efter kassaskåpssprängningen. 

Motstånd i dödsögonblicket

Det gamla kassaskåpet är av en modell som inte tillverkats på årtionden, men gör trots det motstånd även i dödsögonblicket. Sprängningen kastar delar av låsmekanismen rakt genom väggen till rummet bredvid, men dörren kilas fast så att det krävs ytterligare en laddning för att öppna den, och inte ens då är det fritt fram att plocka på sig. Inredningen består nämligen av låsta skåp som ingen av de medhavda dyrkarna biter på, låsen är helt enkelt för gamla. Inte ens med mejsel eller kofot går det att få upp dem, och det står snabbt klart att det behövs en tredje sprängning. En viss rastlöshet börjar nu göra sig märkbar. Man har redan varit alltför länge på platsen och fört betydligt mer oväsen än vad som är nyttigt. För att helt vara på den säkra sidan går man därifrån och avvaktar en halvtimme, men allt är lugnt och stilla. Klockan är närmare fyra på morgonen när den sista laddningen sprängs, och tre våningar upp i huset vaknar Olle Johansson och svär över sophämtarna. Någon lyckodag är det inte för våra vänner. Tre sprängningar för att få upp vad som förmodligen är Stockholms äldsta kassaskåp, och bytet? 120 kronor och 45 öre, mindre än 1 500 kronor i dagens penningvärde.

På håret

Det är ett något besviket gäng som sätter sig i bilen och kör söderut. Varför avlöningspengarna inte var där kan ingen svara på, och inte blir det muntrare av att Tore Rogver kör mot enkelriktat så att de blir stoppade av polisen. Trots det hade allting ändå kunnat sluta lyckligt om han inte saknat körkort. Även senare var det på håret att de klarat sig undan. När de förs från Maria polisstation till kriminalen på Kungsholmen vet inte vakthavande konstapeln varför de är där, och reagerar inte när Fräcka Fredrik och Chester Andersson borstar av sina kläder och noggrant torkar skorna för att sopa bort alla spår av sprängningarna, och hade inte en av poliserna som körde dem dit av en händelse vänt sig om och fått se det är det möjligt att alla tekniska bevis försvunnit. De döms allihop mot sitt nekande. Fräcka Fredrik och Tore Rogver till två år, de övriga till mellan femton och arton månader. Stockholms Äggaktiebolag flyttade kort därefter till modernare lokaler i Slakthusområdet, och ligans högkvarter på Surbrunnsgatan 27 revs några år senare. Det var inte den sista kassaskåpskuppen, varken för våra vänner eller i brottshistorien, men vindarna höll sakta men säkert på att vända, och gamla tiders yrkestjuvar skulle snart vara ett svunnet kapitel.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.