Dödsdömd i Thailand

Han ska just passera den sista säkerhetskontrollen på flygplatsen i Bangkok. Metalldetektorn slår emot kanten på det ena paketet som är lindat runt kroppen. Tröjan dras upp, paketen med heroin blottas och DEA-agenten utbrister ”You just made my day!”

 

Johan Jensen döms till döden, vägrar skriva under domen och tillbringar nästan sex år på det ökända fängelset Bang Kwang.

– Än idag kan jag höra rasslet av kedjorna som vi tvingades släpa på. Känna lukten och höra ljudet. Detta ständiga ljud av röster och kedjor. Det var aldrig tyst. Men det blev faktiskt värre när jag flyttades över till den svenska kriminalvården.

Oväntad bakgrund

Vi träffas i Gamla Stan på en av Johans favoritplatser – Brända tomten. Vi slår oss ner på en bänk under den stora lönnen och jag väntar nyfiket på att få ta del av hans berättelse om hur det var att tillbringa nästan sex år på fängelset Bang Kwang i Thailand. Ett fängelse med över 7 000 fångar, räknas som ett av de värsta i världen och kallas i vardagligt tal för Bangkok Hilton.

Helst av allt vill jag börja intervjun med att genast ställa tusen frågor om tiden i fängelset och händelserna runt det. Istället pratar vi om allt mellan himmel och jord. Johan berättar om sin tid som balettdansör, citerar Ferlin direkt ur minnet, sjunger ett par verser från vackra visor och helt plötsligt inser jag att det gått nästan två timmar.  Det är lätt att trivas i Johans sällskap. Han gestikulerar vilt när han pratar och de blåa ögonen utstrålar en enorm värme.

För att förstå hur han kunde hamna där på Bangkoks flygplats med 700 gram heroin lindat runt kroppen inser jag att vi måste backa bandet och gå tillbaka ett par steg i hans liv. För det är väl knappast så att man vaknar en morgon och kommer på idén att försöka smuggla ut narkotika från ett land där kurirer riskerar dödsstraff? Vilket jag även påpekar för honom. Istället för att mötas av en arg blick skrattar han till och börjar berätta sin historia.

Livskris

Johan och hans systrar växte upp i Gävle och han kom för första gången i kontakt med droger på en ”partynivå” vid 16 års ålder. Han pratar varmt om sin mor, men säger samtidigt:

– Jag minns inte pappa med kärlek.

Utan att närmare beskriva det förstår jag att han hade en tuff barndom med en far som misshandlade honom både fysiskt och psykiskt. När hans mamma går bort drabbas Johan av en livskris.

– Livet går överstyr och jag gjorde ”strutsen”. Ville inte känna. Jag skötte mitt jobb men det blev en del droger, allt för att dämpa smärtan och sorgen inom mig. Senare ett par vändor på behandlingshem för att komma bort från missbruket. Sen var det väl lite småbrott också, inbrott och liknande.

Han försöker inte på något sätt bortförklara eller ursäkta det som senare ska komma. Men det hjälper mig att förstå hur det kunde ske.

/wp-content/uploads/content/inifran/Johan Jensen 382.JPG

Johan Jensen    Foto: Åsa Mogren

Blunda med det friska ögat

Kort därefter döms Johan till sitt första fängelsestraff för grovt häleri. Där lär han känna den man som senare skulle komma att föreslå det här med att agera kurir.  Efter muck blir Johan bjuden på en resa av sin nyvunne vän. De tillbringar sex veckor i Thailand och ett par dagar före hemresan får han ett erbjudande om snabba pengar genom att smuggla med sig narkotika till Sverige. Han tackar först nej, men ändrar sig sen. Inom en period på dryga månaden gör han två resor, där han innan avfärd till Sverige svalt heroin.

– Alla människor har ett friskt och ett sjukt öga, bildligt talat alltså. Jag valde då att blunda med mitt friska öga.

Efter de två resorna börjar han tveka. Kände att det inte var ok och bestämmer sig för att den tredje resan ska bli den sista.

Jag avbryter Johan och frågar honom hur det går till när man väljer att frakta narkotika inuti sin kropp. Han beskriver noggrant om förberedelserna som görs under ett par dagars tid och hur narkotikan förpackas i avklippta kirurghandskar. I detta blir vi avbrutna av en liten hund som glatt springer fram mot oss. Johan tystnar mitt i en mening och den nu lite mer allvarsamma uppsynen spricker upp i ett stort leende när han böjer sig ner för att klappa och gulla med den lilla hunden. Innan vi fortsätter har Johan hunnit berätta om sin tid som fodervärd åt grannens hund.

Jag ville dö

När Johan grips på flygplatsen har han två paket inlindade på magen med totalt 700 gram heroin. Han kommer fram till den sista säkerhetskontrollen som är trasig. Istället används en manuell maskin som personalen sveper kroppen med.

– Men den ger väl inte utslag för narkotika? frågar jag förvånat.

– Nej, nej, utan handdetektorn slår emot kanten på det ena paketet. Då kände jag hur rullgardinen gick ner. Samtidigt hör jag hur DEA-agenten utbrister ”You just made my day!” Mitt huvud blev helt tomt.

Johan förs till ett rum där han bojas fast vid en bänk.

– I det här läget ville jag bara dö. Jag hade två kartor Valium i fickan som jag funderade på att stoppa i mig. Men jag visste inte om det skulle räcka.

/wp-content/uploads/content/portratt/dodsdomd/ipad-art-wide-bangkok-20jail-420x0.jpg

Helvetet på jorden

Efter en stund kom provsvaret tillbaka. Det bekräftade att paketen som han burit innehöll heroin. Han blir då förd till polisstationen. Där får han lämna ifrån sig alla ägodelar, av vilka han senare endast fick tillbaka mobiltelefonen och ett silverarmband. Sedan går färden vidare mot häktet Bombat, där han tillbringar drygt 3 månader.

– Det var helvetet på jorden. Vi trängdes över 70 man i cell, som från början antagligen var byggd för 20 personer. Det allra värsta var att du blev ett objekt, du var bara lort, du hade inget som helst människovärde.

På häktet tvingas han att raka av håret. Kättingar och bojor hamras fast runt anklarna. Detta gällde alla fångar som kommer till häktet.

– Jag blev anvisad till min plats i den redan överfulla cellen. Som ny ligger du i rännan som går i mitten av cellen och har upphöjningar på sidorna. Den sidan du lägger dig på, där sover du också resten av natten. Det var så trångt att man inte kunde vända sig, än mindre sova på rygg.

Järnringarna som höll ihop fotkedjan skavde in i benet, vilket ledde till ett stort och inflammerat köttsår. Han drar upp byxbenet och visar mig ärret som finns kvar på insidan av vaden.

Efter att ha köat en tid fick han komma till häktets sjukvårdsavdelning. Samma redskap, peanger, skalpeller och liknande, användes till alla fångar. De sköljdes av i en bytta med vätska mellan de olika patienterna.

Rättegången

Efter ett par månader var det dags för rättegång.

– Det hela var en parodi, ett spel för galleriet. Förhandlingen hölls på thai och så även dokumenten som jag skulle skriva under efter att domen föll. Jag antar att det var domen. Men jag vägrade skriva under.

Johan döms till döden. Om du erkänner brottet du är anklagad för omvandlas dödsstraffet automatiskt till livstids fängelse, vilket innebär 100 år. Som utländsk medborgare måste du avtjäna minst åtta år i Thailand, innan du kan ansöka om förflyttning till hemlandet. Har du ett tidsbestämt straff är det minst fyra år som gäller.

”Då grät jag”

Han förs tillbaka till häktet och in i en cell där fotbojorna tas av.

– Jag trodde att jag nu skulle slippa kedjorna. Istället byts de ut till en kraftigare variant. Som en fet ankarkätting med sju länkar och en vikt på 13 kg. Därefter kedjades jag fast i golvet. Då grät jag för första gången.

Efter tre dagar, fastkedjad på cellgolvet, förflyttas han till det ökända fängelset Bang Kwang där han ska avtjäna sitt straff. Den tunga kedjan byts ut mot en lättare variant som han bar konstant de första sex månaderna.

– Nu undrar du säkert hur man byter byxor när man är bojad. Det är knepigt, men det går, säger han innan jag hinner ställa frågan.

Ankomsten till Bang Kwang

– Tänk dig mellandagsrean på Åhléns, men skitigt och stinkande. Och framförallt grått, grått och grått, säger Johan när han beskriver sitt första intryck av Bang Kwang.

Cellen var ett kalt rum, högt i tak med platt betonggolv. Ett hål i golvet i ena ändan fungerade som toalett. 26 fångar trängdes på den lilla ytan.

– Här hade jag gett upp. Såg ingen som helst möjlighet att jag skulle klara av att leva under dessa omständigheter under minst åtta år, säger Johan med allvarlig min. Jag kan än idag höra rasslet av kedjorna som släpar i marken.

/wp-content/uploads/content/portratt/dodsdomd/itv011.jpg

Identiska dagar

– Väckning klockan 07. Vi rullar ihop våra egenhändigt ihopsydda filtar som vi sovit på och lämnar cellen. Totalt var vi 1 600 intagna i mitt cellblock. Så vart du än befann dig var det fullt med folk. Dagarna spenderades ute på gården, för min del i ett ”house”.

Ett ”house” är ett utrymme på ett par kvadratmeter som de som hade råd kunde köpa sig. Alltså muta vakterna som stoppade pengarna rakt i egen ficka. Johan hade gått ihop med fyra andra fångar för att ha råd det lilla skjulet. Totalt fanns ett femtiotal sådana ”houses” i cellblocket.

– Det var som ett litet pentry, fast utan köksutrustning. Om jag la mig diagonalt på marken kunde jag ligga raklång, säger han när jag ber om närmare beskrivning. Alla fem av oss fick givetvis inte plats där inne samtidigt, men vi turades om.

”Det här är leda som sitter på kropp”

Dagarna spenderas med att träna och läsa böcker som skänkts av kyrkan eller besökare. ”Gymet” bestod av stänger och betongklumpar som fångarna själva hade tillverkat. Ett par riktiga viktplattor fanns också, även de skänkta av kyrkan. Ibland fanns möjlighet att få spela TV-spel.

/wp-content/uploads/content/portratt/dodsdomd/Johan Jensen, foto pa foton, Nina, bathuset 120.JPG

– Det var en ändlös räcka av dagar utan innehåll. Vi saknade ju helt en vettig sysselsättning. Det här är leda som sitter på min kropp, säger han och visar mig en stor tatuering som täcker övre delen av vänsterarmen och fortsätter långt över axeln.

Även på högerarmen finns en stor tatuering som knackades dit under fängelsetiden. Det var en medfånge som gjorde dem, tatueringsverktygen bestod av gitarrsträngar och en bilantenn som hade filats till.

”Det var inte mat, det var sopor!”

En gång om dagen fick varje intagen en liten plastpåse med kokt ris. Vissa dagar även kycklingbrosk eller fiskben som komplement till riset.

– Vi västerlänningar fick ”foreigner rice”. Det var lite finare vitt ris som var tvättat och därför inte innehöll lika mycket grus och stenar. Thailändarna åt otvättat ris, och det syntes tydligt på deras tänder, eller ja, saknaden av tänder kanske man ska säga. För övrigt är det synd att kalla det för mat överhuvudtaget, det var sopor vi serverades!

Därför lagade de som hade råd egen mat. Det fanns två ”coffee shops”, alltså kiosker där fångarna kunde handla varor som kaffe, cigaretter och vissa typer av matvaror som exempelvis kött. Riset som delades ut, såldes vidare till andra fångar eller byttes mot tjänster, som tvätt av de privata kläder de ”tilläts” använda, efter att först ha mutat vakterna.

Inlåsning i cellen skedde klockan 15.30. De dagar det var avrättningar blev de inlåsta tidigare, redan klockan 14.00.

– Vi hörde aldrig avrättningarna men vi visste ju att det var så, när vi blev inlåsta tidigare än vanligt.

Korrumperade vakter

Allt på Bang Kwang styrdes av pengar. Det tog drygt ett år innan Johan förstod hur hela mutsystemet funkade. Han räknade ut att det krävdes minimum 7000 – 8000 baht (1500-1800 kronor) i månaden för att gå runt, mutor inräknat. Hans inkomst bestod av ett lån från Svenska Staten på 600 kronor i månaden. Det pågick även mycket spel innanför murarna, både bland fångar och vakter.

– Hade en vakt förlorat mycket pengar på spel gick det ut över oss. Då tog dom våra ägodelar, allt vi hade, för att sen erbjuda oss att köpa tillbaka det. Så var det, inget vi kunde göra något åt.

-Blev det aldrig bråk eller slagsmål på grund av detta?

– Nej, väldigt sällan, även om det många gånger var svårt att hålla ilskan inom sig. Det var helt enkelt inte värt det. Slagsmål bestraffades hårt och det hade aldrig gått att göra något utan att någon såg det. Det var ju folk precis överallt, hela tiden. Minns det där jag sa om mellandagsrean.

Besökare

En gång om året anordnades kontaktbesök. Det innebar att besökarna fick lov att komma in och sitta tillsammans med de intagna för en kort stund. Vid dessa besök kom även ambassadpersonal, ofta med gåvor och godsaker.

-Vid alla andra besök satt fångar och besökare vitt skilda åt, det var omöjligt att försöka föra en vettig diskussion. Tänk dig ett par hundra personer som skriker och gapar, allt för att försöka överrösta varandra.

Fängelsesjukhuset

– Jag var riktigt dålig en gång. Kunde inte behålla någonting i kroppen. Det talades om att lägga in mig på fängelsesjukhuset. När jag fick se hur det såg ut där, blev jag frisk väldigt fort, om man säger så.

Han beskriver sjukhuset som att kliva tillbaka hundra år tiden. Åtminstone såg sängarna och de otvättade lakanen ut att härstamma från den tiden. Det var stora fläckar av var och blod på lakanen som någon gång i tiden antagligen varit vita.

– Hygien, det existerade inte alls! Ofiltrerat vatten pumpades in från floden utanför. Det var skitigt och stinkande, men det var ändå en lyx att kunna svalka av sig emellanåt. Och då pratar vi om tunnor med vatten. Några duschar fanns inte överhuvudtaget på anstalten.

/wp-content/uploads/content/portratt/dodsdomd/Johan Jensen, foto pa foton, Nina, bathuset 114.JPG

Johan har sparat sin gamla fångtröja.      Foto: Åsa Mogren   

Grisfarmen

I tidningar och TV målas det ofta upp en bild av livet i fängelse med allt vad det innebär. Därför var jag tvungen att ställa frågan om hur det var med sexuella övergrepp på Bang Kwang.

– Det var väldigt ovanligt. Av den enkla anledningen att det faktiskt fanns frivilliga och så fanns ju ”grisfarmen”.

– Grisfarmen? frågar jag undrande.

– Ja, det fanns grisar, och dit kunde fångarna gå och… Ja, du fattar nog. Vidrigt, helt enkelt, säger Johan med avsmak.

De intagna kunde alltså betala för att ha sex med grisar. En sugga kostade 100 baht (ca 20 kronor), en galt 50 baht och de pengarna gick givetvis också till plitarna.

Smärtsamma minnen

Johan plockar fram en bunt med fotografier som vi går igenom, samtidigt som han berättar om de olika personerna han kom att lära känna under dessa år. Det syns tydligt på honom att det är svårt att prata om den här tiden. Många minnen som dyker upp när han allvarsamt berättar om de olika livsödena han mötte på Bang Kwang.

– Många av dom är fortfarande kvar. Jag är inte där längre, men dom är det, säger han nästan viskande. Det är en sorg förknippad med vilsenhet, jag är ju här nu, där allt ska vara så tryggt och bra. Smärtan finns kvar men jag hoppas innerligt att det någon gång läker….

/wp-content/uploads/content/portratt/dodsdomd/Johan Jensen, foto pa foton, Nina, bathuset 001.JPG

När den första bilden på Johan, här till höger, dyker upp framför mig, känner jag knappt igenom honom. Visserligen är det över tio år sen fotot togs, men det jag först och främst reagerar på är den tomma blicken på mannen som tittar in i kameran. Inte alls den blick jag möter här och nu.

Överklagan

Den överklagan som gjordes när Johan fick sin dom gick igenom efter 1,5 år. Han fick nu sitt livstidsstraff sänkt till 40 år. Ungefär samtidigt började det gå upp för honom att han kanske kunde klara det här.

– Jag minns att jag läste ett minnesvärt citat från Oscar Wilde. ”Inled en kärleksrelation med dig själv, så har du en relation som håller livet ut”. Sakta, sakta började jag bearbeta mig själv och insåg att det fanns en framtid trots allt.

Överflyttning

Efter fyra års fångenskap börjar arbetet med att söka tillstånd att förflyttas till Sverige för att fortsätta avtjäna straffet. Det skulle ta ytterligare 1,5 år innan ansökan går igenom. Ett par dagar innan den planerade avresan till Sverige får Johan nyheten om att ansökan hade godkänts.

– Själva resan och dagarna innan är fortfarande väldigt luddiga i mitt minne. Man skulle tro att det var ren glädje jag kände då. Men så var det inte. Visst var jag tacksam för att få komma hem. Men jag kände samtidigt en enorm sorg för de som blev kvar där. Det var med blandade känslor jag lämnade Thailand

I Sverige väntade det längsta tidsbestämda straffet du kan dömas till, alltså 18 år. Johan visste att det innebar ytterligare sju års fångenskap. (Du avtjänar 2/3 av det tilldömda straffet).

Han flygs hem tillsammans med två män från Kriminalvårdens transporttjänst. De landar på Arlanda där en fångtransport väntar vid landningsbanan.

– Jag sätter mig i bilen och väntar på att vi ska få vårt bagage. Det var så tyst att jag kunde höra hur nackhåren strök mot kragen när jag vred på huvudet för att titta ut. Det var obeskrivligt. Jag hade inte upplevt tystnad på nästan sex år! Än idag får jag rysningar när jag tänker på det.

”Du är fullt frisk”

Färden går vidare mot Kronobergshäktet. Där väntar en fullständig hälsokontroll.

– När jag får höra orden ”du är fullt frisk” var det som att en tung ryggsäck lyftes av mig och jag svävade fram. Efter allt jag gått igenom var det helt fantastiska ord att höra.

Den första tiden i häktet sov Johan på golvet. Han hade svårt att sova i sängen, den var för mjuk. Omställningen var stor, med egen cell, en säng och tillgång till dusch.

– Det bästa med att komma hem var, utan tvekan, tystnaden.

Anstalterna

Efter ett par månader blir han placerad på anstalten Kumla, där han tillbringar två år. Därefter Österåker i ytterligare två år. Tillberga var tänkt som den sista anstalten, men efter dryga året får han knall därifrån.

– På Tillberga satt det många sexbrottslingar. Jag gjorde om Kate Perrys låt ”I kissed a girl and I liked it” till ”I kissed a child and I liked it”. Det retade upp pedofilerna som klagade till plitarna. Jag fixade helt enkelt inte att sitta på samma ställe som det där snusket!

Det blir ett par veckor på Sahlberga häkte innan den nya anstaltsplaceringen blir klar. Färden går till Svartsjö som är en öppen anstalt där han sedan tillbringar de sista sex månaderna. Dagarna spenderas i skogen där han skötte om anstaltens kossor.

– Kossorna räddade mig. Efter Tillberga var jag så arg! Det fanns så mycket vrede i mig, både mot snusket och mot plitarna där. Eller ja, mot hela den så kallade kriminalvården.

/wp-content/uploads/content/inifran/Johan Jensen, foto pa foton, Nina, bathuset 172.JPG

Para§rafs Nina Silventoinen med Johan Jensen som avtjänat ett mångårigt fängelsestaff i Thailand Foto: Åsa Mogren

Värre i Sverige

För första gången under våra timmar tillsammans blixtrar det till i hans ögon. Jag frågar förundrat:

– Men var du inte glad över att slippa Thailand?

– Jag vet att det låter konstigt, men det fanns så många tillfällen som jag faktiskt längtade tillbaka. På många sätt var fångenskapen i Sverige värre! Visst, de yttre omständigheterna här var bättre, men på Bang Kwang fick man åtminstone behålla sin själ.

Jag tittar oförstående på honom och han försöker sätta ord på sina känslor.

– Det enda som betyder något är andra människor. Där gick det att skapa en illusion om kontroll. Hur konstigt det än låter så är klyftan, beroendepositionen, mellan fånge och plit större här. I Thailand kunde du säga de magiska orden ”jag ska prata med ambassaden”. Vad gör du här? JO-anmäler, till ingen som helst nytta. Det är svårt att förklara men det var tveklöst värre i Sverige.

Jag funderar länge på dessa ord. Efter allt som han gått igenom under åren i Thailand. Eländet. Misären. Bristen på – ja, det mesta. Och ändå är den svenska kriminalvården, i hans tycke, tveklöst värre. Jag blir avbruten i mina funderingar av Johan som utbrister:

– Och det där med korrumperade plitar, dom finns här också ska du veta. Under min första vecka på Kumla, blir jag erbjuden att köpa en mobiltelefon för 40 000 kronor. Av en plit!

Truls Bernhold och Gruvberget

Efter mycket funderade kommer Johan till slut på två bra saker med Kriminalvården.

– Det ena var fängelseprästen Truls Bernhold på Kumla. Där, i klostret, fanns en känsla av självbestämmande och frihet. All heder åt den mannen. Tack för att du fanns där!

Det andra var anstalten Gruvberget i Hälsingland, som var en kurs-by för långtidsdömda. Så ofta det var möjligt ansökte han om de 10 dagar långa sommar- och vintervistelserna som erbjöds.

Efter muck 2010 bor Johan på ett familjehem i Gävle i ett års tid. Han har ett eget litet hus på gården och trivs bra. Än idag har han kontakt med den familjen. Familjehemsplaceringen ordnade han själv för att slippa ha mer än nödvändig kontakt med Kriminalvården.

/wp-content/uploads/content/inifran/Johan Jensen 348.JPG

Johan ser framtiden an med tillförsikt.      Foto: Åsa Mogren

Hur ser livet ut idag?

– Jag har en egen lägenhet, föreläser en del på skolor. Vill jobba med kids och använda mina erfarenheter till något bra. Idag kan jag skilja på saker och ting. Jag har ett mycket bättre förhållande till mig själv. Bättre självkänsla. Jag har lämnat allt elände bakom mig. Det friska ögat blundar inte längre, säger han med ett skratt.

Jag är väldigt tagen av hans historia, och jag har fortfarande svårt att släppa det där med att det var värre i ett svenskt fängelse, jämfört med tiden i Thailand. Som om Johan kunde läsa mina tankar, avslutar han med att säga:

– Om någon i Sverige muckar som en bättre människa, än han var innan han åkte in, så är det inte på grund av Kriminalvården, utan trots dom!

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.