Branden dödade mig

För knappt 20 år sedan inträffade ett av Sveriges största upplopp här på Tidaholmsanstalten. Det var en het sommar. Än varmare blev det när anstalten sattes i brand.

Mycket har förändrats sedan upploppet då mycket av anstalten brann ner och nya fastigheter fick byggas, bland annat har säkerheten blivit rigorös och toleransen för utspel från fångar har blivit noll. Men en eldsvåda är oftast inte avsiktligt anlagd, de allra flesta bränder är olyckor, både härinne och ute i det fria. I anstaltsmiljön, där många bor tillsammans och inte kan ta sig ut på egen hand, är eldsvådor en särskilt stor fara som kan ta många liv. Förra året fick jag uppleva just hur farligt det kan vara med en brand i fängelse. Jag brann inne!

Kvävs av röken

Nu låter det förstås mer dramatiskt än vad det var, men jag fångade åtminstone din uppmärksamhet. Det inträffade var i själva verket en övning där det ropades ut i högtalarna på min paviljong att det brann och att byggnaden omedelbart måste utrymmas. Jag tog mig då till närmaste nödutgång, vilket är det enda fönster som kan öppnas på min avdelning. Där stod jag, längst ner i korridoren, och väntade. Och väntade. Och väntade. Det var nästan så jag kände hur den fiktiva röken sakta började kväva mig.

Till sist kom en vakt ner och sa till mig att byggnaden måste utrymmas (att bestämma sig för att strosa in i en rökfylld korridor kanske inte var det bästa han kunde göra under omständigheterna). Jag upplyste honom då om att jag hade tagit mig till närmaste nödutgång när brandlarmet gått och att jag förväntade mig att släppas ut den vägen. Eftersom det var drygt 40 meter ner genom korridoren så var det mest sannolika att branden skulle ha uppstått någonstans mellan den plats där jag befann mig och huvudutgången. Jag tyckte det skulle vara aningen dumdristigt av mig att springa genom elden och den rökfyllda korridoren. Vakten lämnade mig och jag fortsatte mitt väntande.

Redan död

Efter ytterligare någon minut kom en annan vakt springande utanför fönstret för att öppna nödutgången åt mig. Till saken hör att just denna vakt är ganska kort och att låset sitter cirka två meter upp. Det var alltså fysiskt omöjligt för henne att få in nyckeln. Inte heller fanns det något att stå på, så hon tvingades tillkalla en annan vakt som var längre. Under tiden funderade jag på hur mycket rök jag vid det här skulle ha hunnit andas in i det fall det verkligen hade brunnit. Väntandet blev plötsligt obehagligt.

Den vakt som hade kommit till undsättning lyckades nu få upp nödutgången. Jag klättrade upp på fönsterbrädan och hoppade ut i friska luften. Men om det hade varit en verklig brand så hade jag redan varit död. 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.