Rånarnas nya måltavla

Rånarna har bara bytt måltavla. När säkerhetsgraden höjs på banker och värdetransporter riktas vapnen istället mot guld-, ur- och juvelerarbutiker. Det är de som får betala priset för polisens storsatsningar mot bankrån, ett pris som många gånger är högt.

Klockan är kvart över elva på förmiddagen mitt i Globengallerians shoppingkomplex i Stockholm. Urmakaren Svante Nilsson är på väg ut ur sin butik när två killar med mc-hjälmar dyker upp. I restaurangen på andra sidan inomhusgatan sitter fullt med folk och äter. De hamnar på första parkett vid en föreställning de förhoppningsvis aldrig tidigare behövt se. Den ene av de hjälmprydda killarna har en yxa, och börjar hugga sönder montrarna i klockbutiken. Hans kumpan drar fram en pistol, och skriker åt de sex personerna i butiken, Svante Nilsson, hans tre anställda och två kunder.

– Lägg er ner. Ligg still eller jag blåser huvudet av dig, vrålar han.

Rånarnas hotelser blandas med det skärande ljudet av krossat glas innan de försvinner lika hastigt som de kommit. Det hela är över på mindre än en minut. För rånarna.

Rånen ökar

Antalet rån mot butiker i klassen guldsmeder, juvelerare och urhandlare har enligt statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå, legat mer eller mindre konstant under 2000-talet. Någonstans runt femton, tjugo rån om året, men 2008 mer än dubblades de jämfört med tidigare. Sedan dess har ökningen varit ännu kraftigare, och bara under januari 2012 begicks fler guldrån än under hela 2004.

– Det har ökat rejält. Det är svårt att säga vad det beror på, men med största sannolikhet är det så att man haft en överflyttning från mer traditionella rånobjekt, säger Per Geijer, säkerhetschef på Svensk Handel.

I takt med att bankerna höjt sin säkerhetsgrad och mer eller mindre slutat med kontanthantering har de yrkeskriminella vänt siktet mot lättare byten. Butiker, och helst de med lite dyrare varor.

– Det här är mer organiserat och planerat än andra butiksrån. Man är oftast fler gärningsmän, och rånen lyckas också i mycket högre grad, berättar Per Geijer.

Rånad nio gånger

För butiksägare som Svante Nilsson är detta inte några nyheter. Hans företag har rånats nio gånger, själv har han varit med om sex rån. I ett av fallen blev han tagen som gisslan och skenavrättad när rånaren inte fick sina pengar snabbt nog, en händelse som lämnat djupa ärr i hans minne. Om den genomsnittlige rånaren bara behöver ett par minuter behöver de drabbade desto längre tid på sig innan de anser det vara över. För en del är det aldrig över.

/wp-content/uploads/content/reportage/Ranarnas nya/Guld2.JPG

 Svante Nilsson i sin butik som blivit rånad ett otal gånger.  Foto: Petter Inedahl

– Upplevelsen av att ligga på golvet med en pistol riktad mot dig och höra det här glaskrossljudet, det känns inte som 55 sekunder, det är snarare timmar. Hjärnan hinner jobba en hel del under den här tiden. Alla jag känner som varit med om det här säger samma sak om det där ljudet, det där glaskrossljudet. Det sitter kvar djupt. Det räcker med att du är på en restaurang och någon tappar ett ölglas i golvet så är man tillbaka på brottsplatsen igen, berättar Svante Nilsson.

Mardrömsscenario

Vid alla butiksrån förekommer hot eller våld, ofta i kombination. Om rånarna själva menar att hoten är en taktik för att skrämma de utsatta till att göra som de blir tillsagda, och att våldet oftast används för att understryka detta förändrar det dock inte faktum för den som råkar ut för det.

– Det som är mardrömsscenariot som ägare, det är att få någon anställd skadad. Fysiskt skadad. Nästa gång kan det vara någon som flippar ur och drar en yxa eller hammare i huvudet på någon. Jag lever med det här 24 timmar om dygnet. Första semesterdagen varje år tänker man att hoppas det inte händer någonting nu när jag är borta. Det räcker med att man är ledig i två dagar så börjar man undra. Det är otäckt, säger Svante Nilsson.

Skjut honom i benet

Att hoten inte heller är tomma ord visar statistik från Brå. Vid 17 procent av butiksrånen förekommer fysiskt våld, men benägenheten att använda våld är troligen ännu större, en sak Svante Nilsson dessutom har från vad man skulle kalla ”säker källa”.

– Vid en av rättegångarna fick den åtalade frågan om vad han skulle gjort om jag hade gjort motstånd. ”Då hade jag skjutit honom lite i benet”, svarade han. Det där låg jag och funderade på ganska mycket. Vad innebär det att bli skjuten lite grann i benet? Skjuter man av benet då? Får man protes? Kan man fortsätta gå normalt eller kommer man att ha ont hela livet? De funderingarna sätter sig i skallen ganska mycket, berättar han.

Rädslan sitter i

De flesta människor kopplar av jobbet när de går hem för dagen, men för en hel del av de anställda i guld- och urbutiker, och i ännu högre grad för dess ägare, finns rädslan för våld och överfall kvar dygnet runt.

– Det värsta är att man riskerar att bli rånad inte bara på jobbet, utan även hemma när man sätter nyckeln i dörren, berättar Anders Fors, ordförande i Guldsmedsmästarnas Riksförbund.

Svante Nilsson fyller i:

– Har det stannat någon bil utanför dörren där jag bor, eller har det varit någon i garaget blir man genast misstänksam. Man blir lite av ett kontrollfreak, menar han.

En förödande upplevelse

Vad som många gånger tar betydligt hårdare på krafterna än den relativt snabba rånsituationen är den psykiska reaktionen efteråt. Även för en människa som menar sig vara stadig och säker kan det bli en förödande upplevelse att stirra in i mynningen på ett laddat vapen eller höra ljudet av hanen som spänns i nacken.

– Det finns mycket följder på ett rån. En person som varit med om ett rån känner sig inte längre trygg på sin arbetsplats. Det yttrar sig i sömnsvårigheter och att man drömmer mycket om det här. Man får stress i kroppen och blir darrhänt. Man hoppar till om någon springer förbi butiken eller om det kommer någon med mc-hjälm. Det kan räcka med att någon höjer rösten åt vissa tjejer som jobbat hos oss så har de börjat grina och brutit ihop. En tjej gick aldrig mer in i butiken efter att hon blivit rånad. Hennes kille fick komma och hämta hennes saker. Vi har haft fem personer genom åren som slutat på grund av rån, berättar Svante Nilsson.

Rutiner för rån

De har skaffat sig rutiner för hur de hanterar den upprörda och omskakande situationen efter ett rån. Alla anställda, både de som var med om själva rånet och de som varit lediga, skickas till psykologen. Fem möten är obligatoriskt, varav det första alltid är gemensamt.

– Min bild av psykologer var att det var ett Kalle Anka-yrke. Att det var folk som utbildat sig för att kunna behandla sina egna problem. Jag har en annan inställning idag. Jag tror att nittio procent kan man bearbeta själv, men för de sista tio procenten behöver man en psykolog. Det är professionellt folk, och utan dem hade jag nog inte jobbat idag. Det som är utmärkande för de trauman som kommer efteråt är att man inte sitter och funderar på det som hänt, utan på vad som kunde hänt. Om jag hade blivit skjuten. Det enda rådet jag kan ge till folk som är drabbade är att fokusera på det som är roligt och bra istället för på alla bekymmer, för då kommer man att bli knäpp, säger Svante Nilsson.

Det blir för tufft

Trots detta tar det tid att komma tillbaka till jobbet efter ett rån. För några endast ett par dagar, för andra många veckor. Det finns gott om exempel på guldsmeder och urmakare som helt enkelt lagt ner verksamheten efter att ha blivit rånade.

– Det är många som har tröttnat. De orkar inte med. De stänger igen istället, berättar Svante Nilsson.

Patrik Karlsson på guldsmeden F&S Jewellery håller med.

– Många som blivit rånade slutar efter det. Det blir för tufft. På nittiotalet pratade man om hur farligt det var att jobba på en bank, nu är ju det ett skrivbordsjobb och har ingenting med pengar att göra. Då hamnar rånen hos oss, säger han.

Det drabbar ingen fattig?

En vanlig myt bland rånarna själva, och kanske även ett sätt att lätta det egna samvetet är att ett butiksrån ju ändå inte drabbar någon fattig. Alla butiker är försäkrade, och om du rånar dem går de bara till försäkringsbolaget och hämtar ut pengar för att täcka upp förlusten. Svante Nilsson ser närmast förbluffad ut vid påståendet.

– Det där är ett så ihåligt resonemang så att det inte är klokt. Om det försvinner klockor för en miljon eller två så får du alltid skjuta till trettio procent själv i form av förlorad försäljning bland annat. Vi har förlorat mellan 3- 400 000 på varje rån. Försäkringspremierna går upp ordentligt efter en sån smäll, om man nu får ha försäkringsbolaget kvar.

/wp-content/uploads/content/reportage/Ranarnas nya/Guld3.JPG

 Svante Nilsson med en del av polisanmälningarna.  Foto Petter Inedahl

Försäkringsbolagen sviker

Och detta är den bistra verkligheten för guldsmeder och urmakare. Ett försäkringsbolag är en vinstdrivande verksamhet, och som sådan släpper du snabbt de kunder som börjar kosta mer än de smakar.

– Efter tredje rånet sa Länsförsäkringar att vi inte längre var lönsamma för att vi var en riskbransch, så det kom en uppsägning på försäkringen bara rakt upp och ner. Första tanken var då att ringa någon annan, men de ser ju varandras skadehistorik så det gick inte bättre någon annanstans. När jag pratade med fastighetsägaren om problemet svarade de med att skicka mig ett brev där det stod att jag hade sextio dagar på mig att hitta ett nytt försäkringsbolag annars skulle mitt hyreskontrakt vara ogiltigt, berättar Svante Nilsson.

Patrik Karlssons historia är närapå en kopia av den ovan berättade.

– I slutet på förra året kom vad jag trodde var en faktura från försäkringsbolaget Globen försäkringar, återförsäljare åt Lloyds. När jag öppnade brevet stod det att det var för stor risk och att de hade ändrat inriktning och inte längre ville försäkra guldbutiker. De var helt öppna med det, så jag började ringa runt, men det blev nej överallt och då började ju paniken komma, berättar han.

Vad ska man göra?

För att tillfälligt komma tillrätta med problemet försökte han hyra ett bankfack i företagets namn för att där förvara de allra dyrbaraste varorna, men även banken slog bakut när det gick upp för dem att de skulle fungera som värdedepå för en guldsmed. Patrik Karlsson nekades att hyra bankfacket, och var så tilbaka på ruta ett igen. Det är lätt att förstå honom när han beskriver situationen som hopplös.

– Jag får ingen försäkring, inte ha ett bankfack. Du får inte vara beväpnad, så vad ska jag göra, frågar han uppgivet.

Han menar att en utväg skulle vara att skapa ett statligt försäkringsbolag som kunde drivas utifrån andra premisser än kortsiktiga vinstintressen, men än så länge finns inga rapporterade planer på någonting sådant.

En annan guldsmed, som bett att få vara anonym, berättar helt öppet att han under en period när han nekades försäkring hyrde in privata vakter att stå i butiken. Var dessa vakter kom ifrån vill han inte tala om, men det är uppenbart att det rörde sig om något betydligt ljusskyggare än till exempel Securitas eller Svensk Bevakningstjänst. Frågan är vad som hade hänt om hans butik blivit utsatt för ett rån när dessa extra speciella vakter hade hand om säkerheten där. Om det resulterat i blodbad och eldstrid a la vilda västern?

Ökad säkerhet

Idag har både Patrik Karlsson och Svante Nilsson försäkring via ett utländskt bolag. De gick ihop med kollegor i samma situation och blev därmed tillräckligt många för att vara intressanta för en utländsk firma, en krass nödvändighet sedan inget försäkringsbolag i Sverige velat ta i dem ens med tång.

– Det blir till slut en sådan kalkyl att ett rån om året har man råd med istället för försäkringen. De höjer premien hela tiden, och försäkringsbolag är ju som de är så man ska inte tro att man får ut mer än en bråkdel av vad man hade hoppats på, säger den anonyme guldsmeden.

Situationen får naturligtvis samma följder för guld- och ur-branschen som den tidigare haft på bankerna, med ökande säkerhetsmedvetenhet. Det byggs slussar, där kunderna inte släpps rätt in i butiken, utan måste passera en extra dörr. Väggarna får plåtförstärkning, taken vibrationslarm, skyltfönster görs av specialglas, och övervakningskamerorna blir fler. Personalen får personlarm, och i butikslokalerna installeras både rök- och dna-larm. Säkerhetsåtgärderna blir fler och mer avancerade, och därför per automatik också dyrare. Det spås allmänt att detta kommer att leda till att många små guldsmeder och urmakare tvingas slå igen.

– Vi har lagt ner rätt ansenliga pengar på att ha en säker verksamhet, berättar Patrik Karlsson.

– Säkerhetskraven har ökat enormt. Bara säkerhetsinvesteringarna för oss har legat på en miljon skulle jag tippa. Det är en tuffare och tuffare verklighet. Allting handlar om att förebygga brott, och vi resonerar krasst också. Problemet flyttas ju runt vartefter att butikerna säkras upp. Vi vet ju att det kommer att bli rån i branschen, men hellre att de rånar en granne än mig. Så är det ju, menar Svante Nilsson.

Fler problem än rån

Fokus handlar oftast på rån när man talar om brott mot butiker med exklusiva varor, men kriminaliteten slutar inte där. Stölder och bedrägerier är minst lika stora problem, och problem som oftast hamnar i skymundan av mer dramatiska händelser.

– Det är kontokortsbedrägerier och kunder som har falska sedlar. Det finns alla sådana grejer runtomkring, så det är inte bara rånen man är utsatt för, berättar Svante Nilsson.

– Vi hade ett gäng bedragare som identifierades via övervakningskameror. De slog till i tre av våra butiker, men bedrägeri är lågprioriterat så ingenting gjordes. Det polisen prioriterar är rån, inte stöld eller bedrägeri som är ett minst lika stort problem även om det aldrig skrivs om det i tidningarna, säger Anders Fors.

Polisen har alltid hjälpt

Utan att gå in för djupt i den eviga diskussionen om polisens arbetsmetoder är det ändå lätt att konstatera att det finns minst sagt skilda åsikter om hur de sköter sitt arbete. För Svante Nilsson är det hela dock solklart.

– Polisen har alltid bara hjälpt mig, säger han. De har tagit hand om personalen på ett väldigt professionellt sätt. De kan sitt jobb och de vet hur de ska stötta en. Det har hänt att de kramat tjejer som mått dåligt efter ett rån, och suttit och hållit handen för att inte lämna någon ensam. Frågorna de ställer är relevanta och de lägger ner ofantliga jobb på förundersökningarna, jobb som vi aldrig får se egentligen. Sedan spricker allt ändå när det kommer till rättegång.

Ett rån ökar risken för nya rån

Brå:s statistik är inte uppmuntrande när det gäller rån mot den här typen av butiker. En kartläggning gjord 2008, när guld- och urmakarrånen började skena iväg, visar att i en butik som blivit rånad ökar risken med åtta procent att ett nytt rån kommer att ske inom ett år.

– Det är väl så att när de hittat en butik där de lyckats råna den och komma undan så blir det lite som att plocka svamp i skogen. Man hittar sitt favoritställe där man får korgen full och då springer man naturligtvis tillbaks, säger Svante Nilsson.

Han vet att han kommer att bli rånad igen. Inte när, inte hur, men både statistik och erfarenhet talar samma bistra språk.

– Det är inte frågan om det kommer att hända igen, utan när. För varje dag som går utan att man blir rånad så vet man att det är närmare till nästa gång, säger han. 

 

Vad säger rånarna själva?

Dick Sundevalls intervju med en av dem: De gräver guld.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.