Två soldater

Då en av författarna till den recenserade boken är fast krönikör på Para§raf har vi denna gång bett en utomstående stå för läsandet och omdömet. Ingrid Nilsson har läst boken Två soldater av Roslund[&]Hellsröm.

Av Ingrid Nilsson

I ”Två soldater” visar Roslund och Hellström varför just de räknas bland Sveriges främsta kriminalromansförfattare. Att fylla knappt 700 sidor med renodlad, rå spänning är en bedrift som ytterst få klarar av, men för denna författarduo är det inga problem.

Detta är en berättelse om två barndomsvänner, Leon Jensen och Gabriel Milton, som har växt upp i utanförskap i den fiktiva förorten Råby. De har under uppväxtens svetsats samman och blivit som bröder. Allteftersom åren passerar begår de allt grövre brott och i de sena tonåren skapar de Ghetto Soldiers, det kriminella gäng som är tänkt att ta dem till toppen av polisen lista över farliga brottslingar. Ett gäng där ovillkorlig kärlek och lojalitet till sina bröder (de andra fullvärdiga gängmedlemmarna) är den viktigaste regeln och brott mot den straffas med döden.

Precis som i Roslund och Hellströms alla tidigare romaner så är kriminalkommissarie Ewert Grens tillbaka och blir den som leder jakten på Leon, Gabriel och deras medbrottslingar när de …, ja vill du veta vad de gör får du läsa boken.

Detta är en mörk och tung berättelse, man blir arg samtidigt som sorgen är ständigt närvarande. Sorgen över alla de brottsoffer som Leon och Gabriel lämnar efter sig, men även sorgen över vetskapen att många verkliga ungdomar utvecklas precis som dem i dagens Sverige. Leon och Gabriel är så vilsna, så hatiska, så respektlösa – de lever ett liv där deras enda möjlighet att känna tillhörighet är genom kriminella grupperingar. Och inom den egna gruppen är det bara kallblodigt våld som ger respekt. De vill bli samhällets främsta fiende, och att det i verkligheten finns sådana ungdomar är inget annat än ledsamt.

”Två soldater” är en fiktiv skildring som samtidigt visar en verklig del av Sverige. Författarna själva brukar i intervjuer säga att deras mål är att det ska vara hälften sanning och hälften fiktion. Här anser jag att viss kritik är berättigad. Beskrivningen av anstaltsvistelsen, hur besökarna behandlas, hur vakterna är – det är inget jag känner igen. Jag har själv varit besökare till flera anstalter, dessutom har jag bekanta som berättar hur det är att sitta på ett högsäkerhetsfängelse, och de beskrivningar som görs av Roslund och Hellström stämmer dåligt överens.

Demoniserandet av de intagna är det andra som jag opponerar mig mot. Roslund och Hellström har framhållit hur de vill ge en realistisk bild samtidigt som de underhåller. Detta må stämma i viss mån, men när det gäller beskrivningen av intagna i fängelse så målar de upp en bild som är helt främmande för mig. Jag är som sagt bekant med personer som sitter inne och vet därigenom ganska väl hur livet i anstalt ter sig. Och även om en fängelsevistelse är hård och ofta deprimerande, så är det inte så mörkt och livsfarligt som författarduon påstår.

Men om jag bortser från deras skildring av anstaltslivet och demoniserandet av fångarna så har jag ändå kvar en stilistiskt och dramaturgiskt nästan fulländad bladvändare. Roslund och Hellström är två av vår tids absolut främsta kriminalromansförfattare, även om man jämför internationellt. Och om det är ren och skär spänningsunderhållning med ett par nypor samhällskritik man letar efter, så är det få som kan överträffa dem.

Författare: Anders Roslund och Börge Hellström
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: 2012

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.