Smygrasismen

Det är inte den öppna rasismen som är problemet, utan smygrasismen – antingen den riktar in sig mot judar, muslimer eller romer.

En framträdande sd-politiker uttryckte sig nyligen så här om nazismen:

– Jag ser det som kärlekens, naturens och djurens ideologi, där man lever i synergi.

Det är den utmärkta tidningen och sajten Expo som avslöjat det hela. Det är naturligtvis ett totalt korkat uttalande, men samtidigt modigt. Andra smyger och utger sig för att till exempel vara någon form av rättsorganisationer. Medan det mesta de gör handlar om att hetsa mot muslimer.

Visst finns de

Visst finns det såväl judar, som muslimer och romer som är skitstövlar. Liksom väldigt blåögda svenska lintottar som man inte för sitt liv vill ha att göra med. Men att peka ut en hel grupp, det visar bara att organisationen eller personen ifråga inte är kapabel till den minsta lilla form av analys.

Det är som om jag skulle påstå att alla skåningar är rasister, bara för att det tycks finnas fler av den sorten i just Skåne. (Men nog vore det befriande om någon skånsk antirasist då och då kunde göra sin röst hörd.)

Jag känner muslimer från lite olika länder som idag bor och arbetar i Sverige. En enda av dessa ber fem gånger om dagen. Jag känner massor av svenskar som ser sig som kristna men ingen av dem vill på något sätt bli förknippad med Livets Ord eller den kristna församlingen i Knutby.

Det finns många judar i Sverige som tar klart avstånd från staten Israels ockupationspolitik och muslimer som bestämt hävdar att terrorism i alla dess former går emot det mest grundläggande i islam.

Valloner eller tattare?

På min pappas sida påstås det att vi härstammar från valloner. Fan vet, kanske är det istället lite tattarblod som resulterade i min pappas svarta hår och mörkbruna ögon. Han såg ut som en av de där mörkhåriga och brunögda skumma typerna i svensk 40- och 50-talsfilm, som förförde ljushåriga herrgårdsfröknar. Underförstått föreställde de nog tattare eller romer.

När jag läste godnattsagor för yngsta dottern ändrade jag ibland utseendet på en del små flickor i sagorna. Även om Ronja Rövardotter var en favorit, så retade jag mig på att god och söt nästan alltid innebar att de hade blåa ögon och ljust lockigt hår. Så för min mörkhåriga dotter med sina vackert bruna ögon, fick de söta små tjejerna ibland bli just mörkhåriga med bruna ögon – för att få lite omväxling.

I övrigt undrar jag hur jobbigt det är att vara sverigedemokrat i dessa tider:

Kan de glädja sig åt att Loreen vann? Och kan de glädja sig åt att svenska landslaget har en av världens bästa fotobollsspelare som lagkapten, i form av en viss Zlatan? Kan de över huvud taget glädja sig åt någonting?

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.