Att ångra sitt brott

Mina brott är något jag ångrar och hur mycket jag än vill så är de inget jag kan göra ogjort. Frågan som många ställer sig, inklusive jag själv, är om jag förtjänar en andra chans?

Jag har fått flera av de kommentarer som skrivits om min blogg upplästa via telefon, även den e-post som har sänts till redaktionen har jag fått ta del av. Flera av dem är hatiska, och alla dessa fientliga åsikter kommer från personer som inte känner mig, men som ändå verkar ha en högst personlig illvilja riktad min väg. Därför vill jag nu passa på och berätta lite om mitt brott samt hur jag ser på de frågor och tankar som väcks hos en del av mina bloggläsare.

Förtjänar inte alla en andra chans?

Jag har full förståelse för alla upprörda känslor kring mitt brott. Mina gärningar är oförsvarliga, men jag är inte samma person idag som jag var då, för snart 13 år sedan. En av kommentarerna på min blogg var en fråga som undrade hur jag ställer mig till mitt brott idag. Mitt svar är: Jag skäms! Inga ursäkter, inga snyfthistorier. Jag gjorde fel, jag skäms över mina gärningar och den person jag var då. Men åter igen, jag är inte samma person idag. Mina gärningar är oacceptabla, men jag som människa är så mycket mer än mitt brott.

Arbeta och betala skatt

Jag har själv i diskussioner med min psykolog ofta pratat om sådana som jag förtjänar en andra chans och inte ens för mig är svaret alltid självklart. Om jag sätter mig in i brottsoffrens situation så blir mitt svar nej – en andra chans förtjänas inte. Hade jag velat att en person som begått mina brott mot någon jag älskar skulle friges, troligen inte. Men om jag tänker mig in i vad som på något sätt är en objektiv grund av vilket som är det minst dåliga alternativet – alltså om jag ska friges eller inte – så blir svaret ja, en andra chans förtjänas. Varför? undrar ni säkert. Jo, därför att i det fria kan jag bidra till samhället genom att arbeta, betala skatt och jobba så hårt jag kan i ett evigt och ouppnåeligt försök att göra rätt för mig. Jo, därför att jag har förändrats och uppfattningen ”en gång kriminell, alltid kriminell” är lika irrationell som om man skulle säga ”en gång outbildad, alltid outbildad”, människor förändras och utvecklas – även jag.

Inte farlig

Men denna andra chans förutsätter att ett viktigt kriterium är uppfyllt och det är att jag inte anses som farlig. Enligt flera experter som jag träffar på regelbunden basis så är jag inte längre det. Dessutom kommer en noggrann bedömning ske när jag en dag i framtiden kommer att ansöka om att få mitt straff tidsbestämt. Men framförallt vet jag med mig själv att jag är förändrad. I mitt hjärta vet jag att jag inte är farlig längre. Jag förstår om många av er som läser detta inte tror mig, men det är sant och jag tror riskexpertisen i framtiden kommer att nå samma slutsats. För jag erkänner, den person jag var för 13 år sedan var inte en person som skulle släppas ut, men den jag är idag förtjänar en andra chans.

Tycker inte synd om mig själv

Vill även vara väldigt tydlig med en sak, jag tycker inte på något sätt synd om mig själv. Jag sitter i fängelse på grund av de val jag har gjort. Det är ingen annans fel än mitt eget och mina blogginlägg är inte menade som ett sätt att väcka sympatier, utan de är mitt sätt att berätta om hur det är att sitta i fängelse och förhoppningsvis förmedla att livet i anstalt inte på något sätt är lätt, vilket det inte heller ska vara. Men den allmänna åsikten om att det daltas med oss fångar stämmer INTE. Jag avtjänar ett straff och det just vad det är, ett straff. Mina grundläggande behov tillfredställs, men det är absolut inget daltande. Något ni alla kommer att förstå om ni fortsätter att läsa mina inlägg.

Hata gärna mina brott, men hata inte mig

En del tycker även att det är fel att jag skriver böcker, men det som många inte känner till är att jag använder mina inkomster till att betala av mina skulder. Är det inte positivt att jag gör rätt för mig ekonomiskt och samtidigt skapar mig en laglig grund att stå på inför framtiden? En av Kvällspostens skribenter, Bengt Eriksson, sammanfattade det väl när min och min medförfattares bok recenserades: ”Straff utdöms av domstolar. Allmänheten ska inte ge extra straff i form av yrkesförbud. Att Ricard A R Nilsson och Pierre D Larancuent ägnar sig åt att författa är förstås ett bättre yrkesval inför framtiden”.

Alla förändras i takt med att livserfarenheten ökar. Ingen är oföränderlig. Jag har förändrats mer än jag kan förklara och även om det är svårt för många av er att förstå eller ens tro på mina påståenden, så vill jag lämna alla er som tycker illa om mig utan att känna mig eller som inte personligen har drabbats av mina gärningar med en önskan: Hata gärna mina brott, men hata inte mig.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.