I vikariernas våld

På sommaren invaderas anstalterna av vikarier som efter en två veckors snabbutbildning ska sköta mycket av ruljansen medan ordinarie personal är på semester. Det går inte alltid smärtfritt.

Eftersom sommarvikarierna oftast bara är här under ett par månader så brukar jag inte lära mig deras namn. Istället döper jag dem till v1 (vikare nr 1), v2 (vikarie nr 2) och så vidare, enligt den ordning som de tjänstgör på avdelningen där jag är placerad. Förra året kom jag upp till v16, alltså 16 stycken, i skrivande stund är jag uppe i v22, men listan verkar öka för varje dag som går.

Numreringen gör jag inte för att vara taskig, utan för att jag personligen har lättare att komma ihåg så pass många personer genom att just ge dem ett nummer som jag sedan i min hjärna förknippar med något i deras karaktärsdrag. Exempelvis påminner v3 om en viss svensk C-kändis, C är tredje siffran i alfabetet, därav v3. Nu kanske detta låter som jobbigare än att lära sig namnen, men det är det faktiskt inte – läs några minnesförbättringsböcker så förstår ni vad jag menar. Det roliga i sammanhanget är att flera av vikarierna lär sig sina nummer och när jag ibland blandar ihop dem och kallar någon vid ett felaktigt nummer så rättar de mig.

Klarade inte av att öppna en dörr

Den två veckors utbildning som sommarvikarierna genomgår innan de får sin nyckelknippa och blåa uniform är inte särskilt omfattande, vilket jag förstår eftersom de är här högst tillfälligt. Men ibland undrar jag om inte vissa saker skulle gås igenom lite noggrannare.

I fängelse är en av huvuduppgifterna att öppna och låsa dörrar. Idag skulle två stycken vikarier, v9 samt v20, visitera en cell. Och de stod i flera minuter och försökte låsa upp cellen. Först testade v20 (en kille) och sedan v9 (en tjej), men ingen lyckades få upp celldörren. De tvingades slutligen att ge upp och testa en ny dörr.

Nu var förvisso just den dörren lite trög, men när en ur ordinarie personal testade så fick han upp den utan problem. Men detta är bra ett exempel på hur vissa vikarier – långt ifrån alla – blir så nervösa i anstaltsmiljön att de inte klarar av vissa grundläggande saker, för naturligtvis klarar de av att låsa upp en dörr, men när man blir stressad så fungerar man mindre bra.

Klarade inte av att svara i telefon

Det är inte enbart vi intagna som ibland kan känna viss frustration över det stora antalet vikarier. Jag kommer ihåg förra året så blev en ur personalen riktigt frustrerad när en av vikarierna var mer disträ än vanligt. Om jag kommer ihåg rätt så stod jag och en skrev en anhållan för ett att få ett besökstillstånd när telefon i vaktkuren ringde. Där fanns för tillfället bara en ordinarie personal och en vikarie.

– Svara du, sa den ordinarie vakten.

Vikarien tittade på telefonen och frågade efter ett par signaler:

– Hur gör man?

Den ordinarie vakten skakade på huvudet, gick fram till telefonen, skuffade lätt undan vikarien och sa irriterat:

– Äh, jag svarar.

Jag kunde inte hålla mig utan började asgarva. Här är alltså en vikarie som frågar hur man svarar i en telefon. Det kan i sammanhanget förklaras att det var en vanlig telefon som man helt enkelt svarar genom att lyfta på luren och börja prata. Återigen, jag vill inte vara taskig, utan jag förstår att en del är lite nervösa i denna miljö och att tankeverksamheten då kanske inte fungerar optimalt, men kanske man då bör fundera över ett annat yrkesval – i alla fall om nervositeten inte är övergående.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.