Att författa i fängelse

Flera journalister som intervjuade mig inför min författardebut frågade hur det var att skriva en kriminalroman i anstalt. Alltså, fängelseförfattares värld.

Min och Pierres först kriminalroman, Män utan nåd, skrevs när vi var cellgrannar med varandra på Tidaholmsanstalten. Han i cell 11, jag i nummer 12 – där jag fortfarande bor. Pierre har numera flyttat till öppnare förhållanden, men hos mig kvarstår alla minnen av hur vi skrev vår litterära debut.

Pratade genom väggen

På den anstalt där jag sitter så är vi inlåsta 12 timmar per dygn i våra enskilda celler. Det innebär att mycket av tiden utanför bostadsrummet ägnas åt saker som att äta, duscha, gå till anvisad sysselsättning, få lite friskluft och annat som inte låter sig göras när man är begränsad till sin cell. Mycket av mitt och Pierres författande skedde därför under den halva av dygnet när vi var inlåsta. Varje gång vi behövde diskutera något så ropade vi till varandra genom vår gemensamma cellvägg. Det blev många kvällar med diskussioner om karaktärer, händelser och vem som skulle visa sig vara ”the bad guy”. Det sistnämnda diskuterades en hel del. Det var alltså inte klart från början vem som slutligen blev spindeln i nätet över all ondska. Ett lite annorlunda sätt att skriva på, men det fungerade för oss.

Att vara två och skriva är något jag kan rekommendera. Att hela tiden ha ett bollplank i form av någon som kan skjuta ner en dum idé innan den hamnar på pränt – det är ovärderligt. Numera måste vi använda oss av vanliga brev som ska skickas fram och tillbaka, vilket gör oss aningen ineffektivare, men vi ska nog ändå klara att få färdigt nästa bok till utgivningen om mindre än ett år.

En surrealistisk känsla

Fängelsemiljön, speciellt på anstalter med högsta säkerhetsklassning, är hård och man trängs med andra dömda på små ytor – något som inte alltid ger en ro att skriva. Vilket är ytterligare ett skäl till att mycket författande skedde efter inlåsning. Men att skriva härinne innebar även att vi fick en del inspiration. Framförallt brutaliteten som många av våra medfångar berättade om, är något vi införlivade i vårt skrivande.

När vi slutligen blev färdiga med boken och det stod klart att ett förlag ville ge ut oss så svallade känslorna över, det vara rena euforin. Ett drygt år efter att kontraktet hade signerats så kom boken från tryckeriet till mitt postfack här på Tidaholm.

Känslan av att för första gången bläddra i en roman man varit med och skapat slog allt jag hade upplevt under mitt då 35-åriga liv – en helt fantastisk tillika surrealistisk känsla. Jag var hela tiden beredd att vakna och besviket inse att allt bara var en sagolik dröm. Tidigare har jag läst att de flesta författare känner att just debuten är något speciellt, en författardröm har blivit verklighet när man för första gången håller boken i sin hand. ”Wow – jag och Pierre är författare”, kommer jag såväl ihåg att jag tänkte.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.