Mord, självmord eller olyckshändelse?

Det fascinerande med konspirationsteorier är att man sällan kan utesluta dem helt. Låt oss ta en titt på några kända personers död, och vad vittnen, forskare och författare haft att säga. Kanske borde vi revidera en hel del av vad vi hittills hållit för sant.

Rolling Stones legendariske gitarrist Brian Jones drunknade i sin egen simbassäng den 3:e juli 1969 efter en orgie i sprit och droger på Cotchford Farm, en timmes bilväg från London.  Brian Jones var bandets egentlige grundare, och en av sin tids skickligaste musiker, men vid tiden för sin död hade han länge varit på väg utför. Flickornas favorit, med inte mindre än fem barn med olika mödrar, var uppenbart psykiskt instabil, och trots sitt babyliknande oskuldsfulla utseende var han långt ifrån någon ängel.

För att uttrycka det milt; det sena 60-talets musikerkretsar var ett rent paradis för knarkare. Jimmy Hendrix och Keith Moon är ett par trevliga exempel, men även på detta område stod Brian Jones skyhögt över sina kollegor. Flera gånger togs han av polisen för droginnehav, och tillbringade periodvis längre eller kortare tid på behandlingshem och psyk-institutioner. Hans besök i replokalen blev mer och mer sporadiska, och den som letar efter honom på albumen Beggars Banquet och Let it Bleed, de två sista han gjorde, får nöja sig med enstaka och sporadiska bidrag. Till slut hade det gått så långt att han kickades av sitt eget band, och han drog sig tillbaka till sitt hem Cotchford Farm, som en gång i tiden bebotts av Nalle Puhs skapare A. A. Milne. Huset, vars äldsta delar är från 1500-talet, var i stort behov av reparation, och Brian Jones hyrde in hantverkare från London för arbetet.

Natten till den 3:e juli 1969 hölls en fest, där förutom hans svenska flickvän Anna Wohlin även dessa deltog, och när Brians livlösa kropp hittades flytande i bassängen verkade saken klar; det var mörkt, han hade både alkohol och droger i kroppen. En tragisk olyckshändelse, men ingenting annat. Det dröjde emellertid inte länge förrän underliga rykten började florera. Hantverkarna Brian Jones anlitat, ledda av en viss Frank Thorogood, hade fått 10 000 pund för att utföra sina arbeten, men de fysiska resultaten lät vänta på sig. De gjorde ingen hemlighet av att de föraktade den mesige, i deras ögon överklasstönten, Brian Jones. Snabbt hade de gjort sig hemmastadda på Cotchford Farm, druckit Brian Jones sprit, hanterat hans ägodelar som om de varit deras egna, och varit öppet hotfulla då han frågat hur det gick med arbetet. Det var tydligt att de ansåg honom för en perfekt mjölkko, och att de såg vistelsen på Cotchford Farm som en väl betald semester. Enligt Anna Wohlin var det Frank Thorogoods flickvän Janet Lawson som kom springande och talade om att Brian, som var en erkänt duktig simmare, drunknat, och när de kom ut till bassängen såg de Thorogood stå där utan att röra ett finger för att hjälpa till.

Till saken hör att han och Brian Jones tidigare haft ett stort gräl om både pengar och outförda arbetsuppgifter. Den enda människa som sett Brian Jones dö var just Frank Thorogood som enligt egen uppgift badat i all vänskaplighet med sin kompis Jones, någonting som låter mer än märkligt med tanke inte bara på bråket tidigare under kvällen, men även på Thorogoods uttalade förakt för sin arbetsgivare. Dränkte han den påtände Brian Jones? Det kommer vi nog aldrig att få veta, men Anna Wohlin hävdar så med bestämdhet i sin bok ”The murder of Brian Jones” från 1999, vilken även filmatiserats under titeln ”Stoned”.

Ivar Kreuger

/wp-content/uploads/content/brottsoffer/mord-sjalvmord-eller/Kreuger.jpg

Namnet Ivar Kreuger säger kanske inte så mycket för en nutida läsare, men under 1920-talet var han för omvärlden ungefär vad Ingvar Kamprad eller Bill gates är idag. 1907 hade han grundat Kreuger & Toll, och lyckades snabbt göra pengar sedan han fått ensamrättigheter i flera europeiska länder till den nya byggtekniken att gjuta armerad betong. Med tiden kom hans arbete mer och mer att inrikta sig på de tändsticksfabriker han var delägare i. Kreuger organiserade hela den omfattande tändsticksindustrin enligt moderna principer. Bland annat såg han till att ta kontrollen över hela tillverkningsprocessen, från svavelgruvorna och skogsavverkningen till den färdiga produkten.

1917 grundade han Svenska Tändsticks Aktiebolaget, STAB, och fick därmed kontroll över all inhemsk tillverkning. Genom att aktivt förvärva även utländska konkurrenter kunde Ivar Kreuger snart kontrollera uppemot 70 procent av världens samlade tändsticksproduktion. Kreugers inflytande och förmögenhet var så stort att när till exempel NF, dåtidens FN, vägrade Frankrike och Polen lån kunde han själv ge dem dessa på mycket förmånliga villkor, naturligtvis mot att han fick monopol på tändstickstillverkningen där.

Kreugerkoncernens företag var spridda över hela världen, men många av de mer betydande fanns fortfarande i Sverige: LKAB, Ericsson, SCA och SKF, för att nämna några. Ivar Kreugers arbete var uttalat inriktat på att bygga upp det Europa som slagits i spillror under första världskriget. Han var aktiv i The World Reconstruction Fund, tillsammans med bland annat USA:s vicepresident Charles G Dawes som fick Nobels fredspris 1925, och de lån som gavs var uttryckligen avsedda för fredligt återuppbyggnadsarbete. Något som behövdes mycket väl i ett Europa som alltmer kom att påverkas av extrema politiska rörelser.

Lördagen den 12:e mars 1932 kom chocken, Ivar Kreuger hittas död på sitt hotellrum i Paris. Bredvid liket ligger en pistol, och på ett bord vid sängen hittas ett självmordsbrev adresserat till Krister Littorin, vice vd i Kreuger & Toll. Kreugers död vållade enorm uppståndelse, och omedelbart efter hans död började rapporter om finanssvindel och värdepappersförfalskning strömma in. Kreugers hjältegloria rycktes av honom över en natt, han blev en person man inte gärna talade väl om. Så långt verkade allting klart, men vissa oroväckande fakta kom efter en tid i dagen. Självmordsbreven till hans syster och hans svenske vice vd var båda skrivna på engelska. Kreugers kropp låg på rygg i sängen när polisen fann den, men kavajen var stängd, så inte förrän den öppnades upptäckte man kulhålet i bröstet, inte heller fanns där några krutstänk på plaggen så som det borde gjort om skottet avlossats från nära håll.

När Kreugers kropp undersöktes av professor Erik Karlemark i Stockholm väcktes ytterligare frågetecken, ”detta kan aldrig vara ett självmord” var hans första yttrande efter att ha sett liket. Ivar Kreuger var en erfaren pistolskytt, varför valde han det svåra och osäkra sättet att skjuta sig i hjärtat när ett skott i tinningen garanterat gett samma resultat? Kreugers familj begärde att kroppen skulle obduceras, men på order av svenska myndigheter kremerades den trots detta och mot familjens vilja så gott som omedelbart. Ivar Kreuger hade i sin egenskap av finansman skaffat sig många och mäktiga fiender på bägge sidor Atlanten. Hans tillgångar förklarades värdelösa och övertogs av andra för att kort därpå säljas till stora belopp. Kunde det vara en slump? Kort tid efter Ivar Kreugers död kom den första boken som behandlade frågan, och strömmen har varit jämn sedan dess. Lars-Jonas Ångström var den förste som fick tillgång till de tidigare hemligstämplade dokumenten rörande Kreugerkraschen, men upptäckte snabbt att många av de viktigaste saknades. Någon hade gjort sig av med dem. 1990 kom hans bok ”Därför mördades Ivar Kreuger”.

Marilyn Monroe

/wp-content/uploads/content/brottsoffer/mord-sjalvmord-eller/MarilynBra.jpg

Marilyn Monroe, eller Norma Jean Baker som hon egentligen hette, har en kultstatus som få andra skådespelare kan matcha. Genom filmer som ”Bus stop” och ”I hetaste laget” etablerade hon sig som sexsymbol, en roll hon behållit för åtskilliga generationer. Hennes blonda kalufs, som för övrigt inte var äkta, hon var brunett, blev stilbildande för miljoner kvinnor under slutet av 1950-talet.

Trots ett utåt sett glamoröst och avundsvärt liv var Marilyn Monroes levnadslopp kantat av tragedier. En rad kraschade äktenskap, depressioner och både alkoholism och drogberoende var verkligheten bakom de blänkande Hollywoodkulisserna. Privat var den stora stjärnan ett gissel för sin omgivning, hon kom för sent till inspelningar, glömde repliker och var otrevlig och divaaktig mot både medspelare, regissörer och filmtekniker.

Den 5:e augusti 1962 hittas Marilyn Monroes livlösa kropp i hennes hem i Brentwood, Los Angeles, och dödsorsaken konstateras vara en överdos Seconal, ett lugnande medel som även användes som sömntablett. Hon var 36 år gammal, och hennes död kom som en chock för den filmälskande publiken. Men Hollywood är Hollywood, och detta var inte det första dödsfallet av en firad stjärna. Journalisterna var dessutom inte sena att gräva fram att hon så sent som året innan varit intagen på Payne Whitneys psykiatriska klinik. Ett klarare fall av självmord gick inte att föreställa sig.

Då började rykten om en pågående romans med presidenten, John F Kennedy, cirkulera med oroväckande ihärdighet. Kennedy, som nu efter sin död blivit något av en amerikansk nationalhjälte, var under sin livstid knappast känd för sitt intellekt och uppgavs flera gånger ha talat om att skiljas från sin fru för att ingå äktenskap med Monroe. När detta aldrig hände sägs Marilyn Monroe ha ringt upp honom på hans ämbetsrum, och efter ett gräl hotat med att göra deras affär offentlig, någonting som skulle haft katastrofal inverkan på den konservativa amerikanska allmänheten. Kennedy hade redan hamnat i blåsväder efter den misslyckade invasionen av Kuba, för att inte kunnat hindra Berlinmurens uppförande, och sist men inte minst för att ha fört USA in i Vietnamkriget. I stort sett den enda tillgång han hade kvar politiskt var hans helylleutstrålning och till synes oklanderliga privatliv.

I mars 2007 uppgav författaren Philippe Mora att han funnit tidigare hämligstämplade papper från FBI, där det talas om en snabbt uppgjord plan att hjälpa Marilyn Monroe begå självmord för att hindra en skandal som kunde fått presidenten på fall. Till saken hör att Monroe flera gånger tidigare gjort falska eller verkliga självmordsförsök som emellertid alltid upptäckts i tid och gett henne ökad publicitet och sympati. Kunde hennes död verkligen vara ett sådant som fått hjälp att gå en smula längre än fröken Monroe tänkt sig? Förmodligen får vi aldrig veta, men ryktena fortsätter att florera, och den intresserade kan läsa Norman Mailers bok ”Marilyn” från 1973.

Brian Epstein

/wp-content/uploads/content/brottsoffer/mord-sjalvmord-eller/Brian Ep1.jpg

Själv totalt omusikalisk har Brian Epstein som få andra ändå lämnat ett bestående intryck på popvärlden, det var nämligen han som lyckades förmå medlemmarna i The Beatles att spola skinnjackorna och de obligatoriska Elvisfrisyrerna och istället sätta på sig kostym och kamma luggen framåt. Pop-looken per se var skapad, och som manager och affärsman visade sig Brian Epstein mer än väl väga upp vad han saknade i musikalitet.

När han 1962 fick bandet signat hos EMI:s dotterbolag Parlophone inleddes en framgångssaga förmodligen utan like. Hur mycket pengar Brian Epstein och The Beatles tjänade är det ingen som riktigt vet, men att den före detta möbelhandlaren från Liverpool snart kom att bli förmögen över sina vildaste drömmar är i vart fall säkert.  Med miljonförmögenheten följde nya vanor. Brian skaffade lyxlägenhet i London, herrgård på landet, och började ägna sig åt spelande på hög nivå, någonting han visserligen hade råd till, men som ändå hade stor moralisk påverkan. Brian Epstein tyckte inte om att tala om sin homosexualitet, men gjorde heller ingen större hemlighet av det. Det sägs att en stor del av hans våta drömmar handlade om John Lennon.

Det är omdiskuterat när och hur The Beatles första gången kom i kontakt med droger, men helt säkert är att både de och Brian Epstein snabbt tog till sig de nya berusningsmedlen. Paradoxalt nog sågs alkohol i de här kretsarna som någonting lätt sjabbigt, medan LSD, marijuana och amfetamin uppfattades som rent och snyggt. Brian Epsteins drogkonsumtion var av samma art som The Beatles och de flesta andra musikers; omfattande, och detta hade naturligtvis inte någon större positiv inverkan.

Den 27:e augusti 1967 knackar Brian Epsteins hushållerska på dörren, men blir inte insläppt trots att klockan redan är sen eftermiddag. Av en slump befinner sig några av Brians vänner där, och tillsammans bryter de upp dörren, endast för att finna honom död. Rättsläkarundersökningen visade att Brian Epstein dött av en överdos Carbitral, ett lugnande medel, och dödsfallet klassas som olyckshändelse. Redan två dagar efter sin död begravdes han i hemstaden Liverpool, och där kunde historien ha slutat om det inte varit för envisa och upprepade rykten; hans död var ingen olyckshändelse.

Det är känt att Brian Epstein tidvis led av depressioner, han missbrukade alkohol och droger, och trots att han hade pengar nog att köpa sig kärlek var det nog inte den sorten han egentligen var ute efter. Till råga på allt skulle hans femåriga kontrakt med bandet löpa ut några månader senare. Ryktena om självmord blev starkare, och inte nog med det, värre saker än så viskades: Mord. De sista timmarna av sitt liv hade Brian tillbringat i sin lägenhet, och därifrån ringt och lämnat förvirrade och obegripliga meddelanden på Simon Napier-Bells, Yardbirds manager, telefonsvarare, meddelanden som antydde att Brian Epstein varit påverkad utöver det vanliga.

Enligt vissa källor ska även andra röster ha hörts i bakgrunden, röster som antydde att Brian Epstein inte varit ensam. Ett vittne som inte ville uppge sitt namn ringde till polisen och påstod att han sett en man i uniform, Coldstream Guards tillråga på allt, lämna lägenheten. Hur det nu än var med den saken var ju ändå de som hittat hans lik tvungna att bryta upp dörren, varför Brian i varje fall måste varit tillräckligt vid liv för att kunna låsa den. Ytterligare en förbryllande omständighet är att Brian Epstein hade använt Carbitral i månader, och därför blivit relativt tolerant mot den. För att dosen skulle bli dödlig hade den behövt vara enorm, någonting som knappast talar för att det hela varit en olyckshändelse, vare sig det handlat om mord eller självmord. Som vanligt är svaret på gåtan dolt i historiens dunkel.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.