Att vara dömd till livstid

Att avtjäna ett livstidsstraff är inget man kan förstå förrän man själv har upplevt det, men jag ska ändå försöka ge min bild.

Ett överväldigande missmod sköljde över mig när jag för första gången fick domstolens beslut. Precis som de flesta andra i samma situation så befann jag mig ensam i en häktescell, mitt enda telefontillstånd gick till min advokat. Ett par vakter delgav mig domen, därefter lämnades jag i min avskildhet. Det var svårt att få grepp om vad som hände. Ändå var jag beredd på det. Min advokat hade sagt att det skulle bli utgången, men ändå – där satt jag och kände som om världen hade kollapsat.

Väggarna trängde på

När jag satt där för mig själv passerade så många tankar genom mitt huvud. Inget ljus fanns i tunneln, livet kändes meningslöst. Hur många år skulle mitt straff innebära? Jag hade ingen aning, då försökte jag mentalt förbereda mig på att det kunde bli hela livet, men minst ett par decennier. Inlåst i tjugo-trettio år. Fråntagen varenda tänkbara frihet. Väggarna trängde på och jag kommer ihåg att jag stundom hade svårt att andas. Desperationen hade fått ett stadigt grepp om mig och ville inte släppa sitt tag. Där satt jag isolerad. Utan någon att vända mig till. Utan någon att kunna prata med. Utan hopp.

Ovissheten är jobbigast

När jag placerades ut på anstalt så började livet bli lite lättare. I häktet var jag inlåst i min cell 23 av dygnets timmar, medan i anstalt är man ”bara” inlåst 12 timmar per dygn. Men det kändes fortfarande tungt. Livstid. Jag var 23 år när jag dömdes och åren då de flesta har roligt och njuter av att på riktigt träda in i vuxenvärlden skulle jag spendera inlåst på landets hårdaste säkerhetsanstalter.

Allt eftersom dagarna och månaderna gick så accepterade jag mitt straff alltmer. Genom psykologsamtal där jag fick insikter om vem jag är och vem jag var när brotten begicks, så kunde det osynliga ok som tyngde min axlar bli lite lättare. Jag slappnade av på ett sätt som tidigare inte hade varit möjligt.

Men än idag så känns livstidsstraffet stundom påträngande. Jag vet inte om jag ska sitta fem eller tjugo år till och det är ovissheten som är jobbigast. Att se andra intagna lämna anstaltsvärlden och gå ut i friheten gör att jag själv funderar över min framtid.

Även om jag vet att det är mina egna val i livet som har satt mig här, så känns tidsobestämdheten fortfarande tung. Jag gnäller inte, jag bara berättar mina om känslor. För känslor har även jag som är en livstidsfånge.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.