Hatiska brev

För några dagar sedan damp det ner ett ovänligt brev i mitt postfack. Det var en kvinna som inte tyckte om att jag skrev i det offentliga rummet.

Brevet kom från en främling som hade läst min blogg. Hon var inte hotfull, men inte heller trevlig, bland annat skrevs: ”Att du tillåts skriva gör mig arg. Du är dömd till livstid och du ska lida och inte skriva.”

Frivillig läsning

Först och främst så är det frivilligt att läsa min blogg. Om det är någon som inte tycker om det jag skriver eller att jag överhuvudtaget skriver, så behöver man inte ta del av mina inlägg. För det andra så är det frihetsberövandet som är själva straffet. Under tiden i anstalt finns ingen objektivt hållbar anledning till att jag som fånge ska tvingas utstå en odrägligare tillvaro än vad jag redan gör. Visst, jag förstår att det kan finnas ett animalt hämndbegär, men det fyller ingen samhällsnyttig funktion. Snarare blir situationen värre, behandlas man som ett djur så finns en risk att man börjar bete sig som ett djur och då kommer bara återfallsfrekvensen att öka. Något som jag så många gånger under de senaste åren har försökt att förklara.

Olympisk gemensamhet

Hatbrevet som sändes till mig gjorde att jag började tänka på gemensamma intressen mellan mig som är frihetsberövad och ni ute i samhället. Vårt troligen största gemensamma intresse för tillfället är väl den pågående olympiaden. Som så många andra runt om i Sverige så sitter nämligen även vi fångar och tittar på de olympiska spelen, när vi inte sköter våra studier eller arbetar.

Vi, precis som ni, kände ett stygn av besvikelse när Therese Alshammar meddelade att hon var skadad. Vi, precis som ni, kände sympati med Sarah Sjöström när hon med några få hundradelar missade medaljplats. Vi, precis som ni, skrek av besvikelse när Emma Johansson fick punktering i ett avgörande skede av cykelloppet.

Fri eller fånge så vill vi alla att Sverige ska ta guld.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.