Mejl mellan Hannes Råstam och Gubb Jan Stigson

I dessa dagar då det publiceras olika mejl, har vi valt att publicera mejlväxlingen mellan Hannes Råstam och Gubb Jan Stigson från augusti 2008. Den ger lite perspektiv på dagens pågående debatt.

Efter författares död brukar det inte sällan publiceras brevväxlingar mellan dem och andra. Inte minst August Strindbergs olika brev har publicerats.

Framöver kommer det sannolikt i allt större utsträckning handla om mejlväxling som publiceras i efterhand istället för brevväxling.

Jag har nu under en tid haft tillgång till en mejlväxling mellan Hannes Råstam och Gubb Jan Stigson, som är intressant.

Kontaktar Gubb Jan Stigson

Det är sensommar 2008 och Hannes Råstam har påbörjat sin granskning av Quick-fallen. Av mejlen framgår att han i det här skedet inte har uppfattningen att Quick är oskyldig till de mord han dömts för.

Varför kontaktar han då Gubb Jan Stigson? Rimligen för att han som oss andra journalister visste att Gubb Jan var den som kunde den här frågan bäst. Som hade följt alltihop från början och skrivit en massa artiklar om fallet.

Jag gjorde detsamma när jag började arbeta med det så kallade Rinkebymordet en gång i tiden. Men då var det Christian Holmén som var den som var mest kunnig. Det resulterade med tiden i att vi skrev en bok, Tre bröder, tillsammans om fallet där tre bröder dömdes och två var oskyldiga.

Och andra journalister kontaktar mig om fallet med den oskyldigt dömde Joy Rahman eller om polisens arbete med privatpersoner som informatörer och infiltratörer.

Överens

Sensommaren 2008 är Hannes och Gubb Jan två grävande journalister som med ömsesidig respekt resonerar om Quick-fallen och tycks vara överens om det mesta. Det skulle, som alla vet, komma att ändras.

Vi publicerar inte det här för att visa att Hannes Råstam en gång i tiden hade samma uppfattning som Gubb Jan Stigson och 99 procent av svenska folket hade vid den tiden – att Quick var en seriemördare. Hannes som så många andra kom ju med tiden att ändra uppfattning. Utan vi publicerar det för att det finns så mycket klokt och tankeväckande i mejlväxlingen – i dess allmänna mening.

På ett ställe har vi ersatt ett utskrivet namn med initialer, då det ligger en så grov anklagelse mot personen ifråga i vad som anförs. Vi har också ändrat färgerna så att det tydligare ska framgå att det Hannes skrivit är i svart text och Gubb Jans svar i texten är i blått. I övrigt är allt i enlighet med originalet.

Från: Gubb Jan Stigson [lt][email protected][gt]

Datum: 25 augusti 2008 10.15.41 CEST

Till: ”Hannes Råstam” [lt][email protected][gt]

Ämne: Re: Lite till…

 

23 aug 2008 kl. 11.24 skrev Hannes Råstam:

Gubb Jan!

Jag har funderat mycket över vår senaste korrepondens och de reaktioner som vårt samtal tydligen väckte.

Lugn, lugn. Jag har bara tänkt efter och kommit på att jag inte är riktigt säker på vad vi sa. Jag är inte det minsta upprörd eller arg. Fortsätt neråt.

När jag är ute och föreläser för studenter brukar jag alltid i förbigående nämna att det finns en metod bestående av fyra enkla grundregler för undersökande arbete som står i den här boken, säger jag och pekar diffust på mina högar med material. Därefter ägnar vi dagen åt Osmo Valle, Fallet Ulf, Göteborgskravallerna eller vad det nu kan vara. När vi åtta timmar senare ska skiljas åt är det ALLTID någon som frågar. ”Du, den där boken med de fyra reglerna, vad heter den? Och vad är det för enkla regler?”

Då berättar jag att boken heter kort och gott ”Metoden” och reglerna

är följande:

1. Systematiskt tvivel. Betvivla varje uppgift tills du kan vara förvissad om att den är sann.

2. Den analytiska regeln. Dela upp varje problem i sina minsta beståndsdelar för att kunna besvara varje delfråga.

3. Den systematiska regeln: Besvara de enklaste frågorna först, därefter de svårare och mer komplexa.

4. Den syntetiska regeln. Redovisa så fullständigt som möjligt alla de besvarade frågorna. Lösningen på den ursprungliga frågan är summan av delfrågornas svar.

Boken Metoden skrevs av Descartes på 1600-talet men är i sin enkelhet fullständigt genial. Som vanligt förstår man inte storheten i enkla sanningar förrän man förvärvat kunskapen på egen hand, så den är nog inte till så stor hjälp för studenter. Men den beskriver väldigt väl en vetenskaplig hållning och sanningssökandets natur.

Att Seppo Penttinen ställer ledande frågor betyder INTE att Quick är oskyldig.

Att TQ berättat om saker som bevisligen inte hänt i anslutning till Appojaure betyder inte heller att han är oskyldig.

Att Guillou har 43 fel i sin artikel har ingenting med TQ:s eventuella skuld att göra.

Att en läkare bedömde TQ som farlig säger ingenting om hans skuld idag. (Däremot möjligen att bedömningen att TQ är en patetisk och ofarlig pajas är felaktig.)

Precis. MEN – det är den här uppfattningen som är den förhärskande idag. Genom att Guillous oemotsagd fått sprida sina 43 fel, garanterat dess sanningshalt och genom att GW och Åsgård lika oemotsagda fått sprida just att han är patetisk och ofarlig och inte minst genom att all debatt och all kritisk analys av dessa deras påståenden förkvävts härskar lögnen.

DÄRFÖR är allt nedlagt.

DÄRFÖR kan LA fortsätta pekas ut som Johans mördare trots fällande dom mot annan gärningsman.

DÄRFÖR får Helen Nork aldrig någon upprättelse.

DÄRFÖR är det så HELVETES VIKTIGT, det du nu håller på med.

Att jag är kritisk till inslag förundersökningen säger just att jag är kritisk till förundersökningen, inte att TQ är oskyldig. Det är helt olika frågor!

Och så vidare.

Frågan om offrens anhöriga tror eller inte tror intresserar mig strängt taget inte. Däremot vad de har för grund att tro det ena eller andra.

Precis igen! Extra intressant är frågan varför FZ från början förlikades med tanken på att broderns mördare blivit fälls för att sen utsättas för påverkan i sådan grad att han ställde sig bakom Pelle Svenssons rättsutredning.
Vilket gör det väl så viktigt att granska den. Eftersom jag gjort det kan jag säga att den är rena, rama dårskriften. Den innehåller grava lögner som är klart åtalbara.

Jag blir lite bekymrad när den ena sidan inte anser att det finns någon bevisning alls mot TQ. Jag blir likaledes bekymrad när du inte verkar se några brister alls sakskälen i domarna, i TQ:s berättande eller i polisutredningarna.

Jag ser massvis med brister. Jag har gång på gång – inte minst tillsammans med Jarlheim i Avesta – tagit sats för att gå till botten med orimligheter. Varje sådan satsning slutar med de i vissa fall få men oemotsägliga fakta som trots allt bevisar Q skuld. som jag tidigare sagt så var det jag som stod för den kritiska granskning som var nånting värd redan innan allt kantrade.

Men jag ser ingen mening med att idag sätta igång och kritisera några verkliga brister så länge Åsgårds och Perssons påståenden ses som verklighet och sanning.

Jag förstår nämligen inte hur det är möjligt! Hur kan någon undgå att se att det i materialet finns omständigheter som med styrka talar för TQ:s skuld? Hur kan man bara avfärda bevisen? Jag har stor respekt för att man kan betvivla bevisen, att man kan ställa upp hypoteser om att TQ kan ha inhämtat information på andra vägar, osv. Men då har man också en bevisbörda, man måste undersöka vad som tyder på att så faktiskt har skett. Istället ägnar man sig åt cirkelresonemang eller lika bedrövlig guilt-by-association-bevisföring.

Kunde inte sagt det bättre själv…

Var finns det kritiska, självprövande tvivlet??? Hur kan NÅGON vara så säker på NÅGONTING som alla förefaller att vara i just den här frågan? Är det över huvud taget möjligt, utan att krampaktigt knipa ihop det ena ögat så att blir totalt blid för den andra sidans ibland faktiskt mycket goda argument.

Ja, som sagt….

Jag skulle verkligen önska att några fler som ägnat sig åt TQ kunde visa lite ödmjukhet och öppenhet. Och det riktar sig inte mot dig utan som sagt mot snart sagt alla som ägnat sig åt TQ.

Jag kan idag över huvud taget inte ägna mig åt TQ idag. Hösten 2002 var jag praktiskt taget stand by i fem tisdagar för att flyga ner till Göteborg och delta i Debatt med Guillou, Persson, Olsson, Koorti och möjligen någon till. Det sprack på att ingen ställde upp därför att jag skulle komma. Kan jag vara öppnare än så? Hur ska jag gå dem till mötes? Hur ska min ödmjukhet och öppenhet yttra sig? Med Olsson har jag dessutom haft långa diskussioner där vi haft respekt för varandras kunskaper och argument.

I all hast nedtecknat.

Desamma.

Hannes

Att knipa med ett öga

Framförallt fastnade jag för de här raderna som Hannes skriver:

Var finns det kritiska, självprövande tvivlet??? Hur kan NÅGON vara så säker på NÅGONTING som alla förefaller att vara i just den här frågan? Är det över huvud taget möjligt, utan att krampaktigt knipa ihop det ena ögat så att blir totalt blid för den andra sidans ibland faktiskt mycket goda argument.

Den här inställningen från Hannes sida 2008 gjorde att vi ville publicera det här. Vad Hannes skriver skitar inte på något sätt ner honom eller hans arbete, utan visar tvärtom vilket öppet sinnelag han hade när han började arbeta med Quick-fallen. Om man så vill, så visar det att han inte hade någon förutfattad mening.

Tänk om fler kunde ha det idag – och därmed överväga varandras argument och påståenden istället för att allt för ofta som det nu är, misstänkliggöra och idiotförklara varandra. Om inte annat så för att hedra Hannes Råstam.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.