Når inte fram

Att kommunicera är ett av det mest självklara. Vi tänker ju inte på det. Det är som att andas, det sker automatiskt. Men när det inte går...

Någon talar till oss, vi svarar, samtalet fortsätter – vi går där ifrån stöter på någon annan och påbörjar ett nytt samtal. Hur enkelt som helst.

När man inte kan kommunicera hamnar man utanför det samhälle som vi alla lever i. Jag möter alldeles för många vuxna som jag inte når fram till på ett bra sätt. Vuxna till barn som är aktuella för polisen. Som är aktuella för mig som ungdomspolis.

Samhällets jättejobb

Jag ser det som ett stort problem. Inte bara för den vuxne utan även för deras ungar. För mig är det ett bevis på att någonting gått snett på vägen. Men vad är det som inte fungerar undrar jag. Språket bör vara en självklar del av integrationen. Uppenbarligen har samhället ett jättejobb att ta i just denna fråga.

Varje gång jag står i en hall hemma hos en ungdom vars föräldrar jag inte kan kommunicera med, så tänker jag, ”vi lever inte i samma verklighet”. Ungdomen kan ha begått ett brott som är allvarligt. Där står vi och kommer ingen vart. Ungdomen talar modersmålet med sina föräldrar, som jag givetvis inte förstår.

Knackig svenska

Föräldrarna är givetvis besvikna, förbannade över att deras ungdom står i hallen med polisen. På knackig svenska ursäktar de sitt barn. Ungefär lika knackigt borde min svenska låta i deras öron, när jag försöker förklara vad som hänt och hur allvarlig situationen är.

Resultatet av föräldrar som inte kan det svenska språket är förödande för dessa ungdomar. 

 

Prenumerera på Para§rafs Nyhetsbrev
Nu äntligen har vi fått fart på vårt Nyhetsbrev. Mejlas ut varje måndag och innehåller information om vad som kommer på Para§raf den närmaste tiden. Därtill extramaterial som inte publiceras på sajten. Du prenumererar utan kostnad här: Nyhetsbrevet.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.