Psykopatens fader

Han har gripits av svensk polis, överlevt ett bombattentat, blivit beskjuten i Brasilien, varit förlamad och rullstolsbunden. Dag Öhrlunds äventyrliga liv och nära döden upplevelser har gett honom nya perspektiv på livet och skrivandet. Tillsammans med Dan Buthler bildar han författarduon som nyligen utkom med sin sjunde deckare, Återvändaren.

Som journalist, författare, föredragshållare, debattör och prisbelönt fotograf är han ständigt aktuell. Hans bilder och reportage har publicerats världen över.

Ödets nyck

Som barn hade han siktet inställt på att bli Sveriges främsta brottmålsadvokat. Ödet ville annorlunda och när han under tonåren var på studiebesök på Svenska Dagbladet fick han sitt framtidsyrke klart för sig.

– När jag klev in på redaktionen stannade världen, förklarar Dag Öhrlund. Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag kände direkt att det är här jag ska vara. När det sen blev dags för praktik, mer eller mindre tjatade jag till mig en praktikplats på OK:s medlemstidning, Vi Bilägare. Och på den vägen är det.

Dag Öhrlund firade nyligen 40-års jubileum som skribent och en av de inbjudna gästerna var redaktören från just hans första praktikplats.

Inför intervjun med Dag har jag läst på om honom. Det visar sig snart att det inte hade behövts. Han pratar glatt på om sig själv och sitt liv, och inom tio minuter diskuterar vi allt ifrån åsiktsfriheten till Stockholms taxichaufförer. Hans personlighet gör att det känns som om vi är goda vänner som träffas över en fika. Flera gånger under intervjun tappar vi tråden och börjar prata om helt annat än de frågorna som jag förberett.

Lever sin dröm

Dag Öhrlund har en livsglädje som tydligt framkommer i hans sätt att prata om livet och de erfarenheter han hunnit samla på sig genom åren. Han tar ingenting för givet och är tacksam för att han ”lever sin dröm”, som han själv uttrycker det. Han berättar om händelserna som påverkat honom och format honom till den person han är idag.

Den 17 december 1983 är Dag i London med en kollega för ett jobb. De är inne på varuhuset Harrods för att köpa med sig presenter till sina nära och kära.

– Vi stod och skulle välja ut parfymer när min kollega börjar dra i mig för att istället gå till baren på övervåningen. Vi har kommit ungefär halvvägs upp i trappan då bomben smäller, precis utanför skyltfönstret, några meter från den plats där vi stått. Sex personer miste livet och ett 90-tal skadades. Det var riktigt obehagligt. Hans sug efter en Gin & Tonic räddade våra liv, berättar Dag.

Välj färg på rullstolen

Hans kringflackande liv som skribent och fotograf, ständigt bärande på tung foto-utrustning över axeln satte sina spår rent fysiskt. Ryggen hade tagit stryk och Dag Öhrlund blir inlagd för akut diskbråcksoperation.

– Det var fredagen den 13e, min sista tanke innan jag sövdes var: ”Det kan omöjligt gå fel, det vore alltför ironiskt!”

När han vaknade upp efter operationen var han förlamad från midjan och neråt. 34 år gammal får han beskedet att han aldrig mer kommer att kunna gå.

– Jag var helt knäckt! Innan operationen var framtiden så ljus att jag var tvungen att använda solglasögon, till att timmar senare behöva välja färg på rullstolen. I det läget såg jag bara två val, antingen så skjuter jag mig själv i huvudet eller så fixar jag det, på nåt jävla sätt.

Träning, träning, träning

Han förflyttades till Röda Korsets sjukhus där den långa kampen påbörjades.

– Jag fick en sjukgymnast som var helt outstanding! Jag har henne att tacka för mycket. Jag minns den magiska morgonen när jag till slut lyckades vicka lite på stortån, där hela balansen sitter. Det var genombrottet, jag grät, sjukgymnasterna grät, för då förstod vi att nu hänger det bara på mig.

Dag tränade tre timmar varje morgon, fem dagar i veckan under fyra månader. Han beskriver miljön som mycket deprimerande, med både gamla och döende människor runt omkring.

– Det var inget SATS-folk direkt. Många gånger var det ett helvete att försöka hålla humöret uppe och kämpa på. Det var tufft.

Efter dryg fyra månader på Röda Korsets sjukhus fick han komma hem där han under ytterligare sex månader fortsatte att träna.

– I april det året skulle jag gifta mig. När jag gick in i kyrkan tänkte jag att jag fan i mig inte går med en käpp fram till altaret. Varpå jag slängde den i sakristian. Sen gick jag fram själv. Det var inte vackert, men jag gick.

 

/wp-content/uploads/content/portratt/Dag-Nina.jpg

Väljer att se det positiva

Han förklarar vidare att han fortfarande har skador i underkroppen efter operationen. Balansen är inte som den ska, han kan inte lyfta, bära eller springa.

– Man lär sig leva med det. Framförallt förlamningstiden var lärorik. Vissa situationer då var så fruktansvärt förnedrande. När man är med om det är det givetvis hemskt, man gråter, blir arg och så vidare. Men när man sen har med det i ryggsäcken inser man att man klarar mer än vad man tror. Det mesta man råkar ut för som är ont eller dåligt kommer ändå förr eller senare att kunna omsättas till något bra.

Jag börjar vid det här laget förstå var hans positiva syn på livet kommer ifrån. Innan jag hunnit ställa nästa fråga fortsätter Dag:

– Vi skribenter har det bra. Vad vi än råkar ut för så kan vi alltid skriva om det. Det här med förlamningen har jag ännu inte kunnat skriva om. Jag börjar komma dit, men har tidigare inte kunnat använda mig av det. Det var så starkt och har legat för nära. Nu börjar det kännas som att det är dags att berätta vad som verkligen hände under den tiden.

Beskjuten i Rio

Två år efter operationen var Dag i Brasilien på ännu ett jobb. Han skulle göra ett reportage om fattiga barn i en av de otaliga favelor utanför Rio som ofta regeras av drogkarteller.

Deras guide hade hyrt två beväpnade poliser som beskydd för att kunna gå in i favelan.

– Det slutade med ett alldeles fantastiskt reportage om en 11-årig flicka. När vi var klara med reportaget hördes tumult en bit bort, någon skriker ”traficantes”, som betyder knarkhandlare på portugisiska. Då säger vår guide: ”Nu finns det inte ens tid att säga adjö, det är bara att springa för livet.” Precis när vi kommer ut börjar skottlossningen. Och jag som knappt kan springa, men jag lovar dig, den gången sprang jag. Då var jag verkligen rädd. Ingen av oss blev träffad, men kulorna plingade i plåtväggarna runt oss. Jag vet inte om de sköt för att träffa någon eller om det var för att varna, men det var inte så att jag stannade upp för att ta reda på det direkt.

Tacksamhet

Mycket av det jag får höra när vi sitter och fikar i Sollentuna låter som hämtat ur en actionfilm. Jag får gång på gång påminna mig om att han delger mig verkliga händelser som han varit med om. Allt ont för något gott med sig, är hans inställning till livet. Han förklarar även att han väljer att hela tiden försöka se det positiva och inte hetsa upp sig över småsaker.

– Det här med att relatera. Man får en annan syn på livet. När vår diskmaskin häromveckan gick sönder, skrattade jag och slängde ut den. Det är ju bara prylar. Jag lever och kan gå igen. Min fru, våra döttrar och hunden är friska. Än idag, varje morgon när jag går in i duschen själv känner jag tacksamhet.

Duon Öhrlund & Buthler

Författarparet har de senaste fem åren släppt sju deckare och arbetar i dagsläget på sin åttonde bok. De fick kontakt med varandra via ett forum på internet.

Min första tanke var att slänga på luren när Dan ringde. Jag har fått såna förfrågningar förut från olika dårar. Men jag gav honom tio minuter för att dra sin idé för en roman. När han var klar tänkte jag att det vore tjänstefel av mig att inte gå vidare, vad hade jag att förlora, mer än min tid.

Första tiden hade de svårt att träffas rent fysiskt. Det blev istället dagliga telefonsamtal som varade i timmar. När författarparet sen träffades för första gången hade Dag Öhrlund redan hunnit skriva 150 sidor i vad som skulle bli deras första gemensamma bok, Mord.net.

– Vi jobbar fortfarande på samma sätt. Vi brukar säga halvt på skämt, halvt på allvar att vi inte tycker om varandra, säger Dag med ett skratt.

 

/wp-content/uploads/content/portratt/DagHelfigur.jpg

Från ax till limpa

Rent praktiskt börjar arbetet med en idé. De snackar ihop sig, funderar vidare samtidigt som de gör research under ett halvårs tid. Därefter träffas de, sätter sig ned med varsin dator och utformar under ett par veckor en noggrann synopsis, kapitel för kapitel.

– Sen skriver jag ihop boken, som kan ta allt från 3-5 månader, beroende på hur mycket livet kommer emellan. Teoretiskt sätt kunde jag nog skriva ihop en bok på 30 dagar om jag satt på en öde ö och fick mat tre gånger om dagen, men det har inte hänt än. Du vet, rätt som det är ringer en journalist som vill göra en intervju och avbryter mig i skrivandet, säger han och tittar flinande på mig.

Sveriges flitigaste författare?

Debutromanen Mord.net kom ut 2007 och såldes även som filmmanus till Hollywood. Den sjunde boken kom ut i höstas och råmanuset till uppföljaren är redan klart. Samtidigt har Dag hunnit skriva fem egna böcker och en hel del reportage samt föreläst under tiden.

– Ja, man kan väl säga att jag är aktiv, i första hand för att det är så roligt, säger han skrattande när jag rabblar upp allt han hunnit med de senaste åren. Den dagen jag inte längre älskar mitt jobb, lägger jag av. Det har inte hänt än.

Däremot verkar det som att vi får vänta innan vi får se Mord.net som film. Öhrlund & Buthler valde nyligen att bryta samarbetet med dotterbolaget till Warner Brothers som köpte filmmanuset. Anledningen var att det hela lades på is av filmbolaget, samtidigt som duon då inte kunde sälja det vidare till andra filmbolag på grund av klausuler i kontraktet.

– Så nu sitter vi på alla rättigheter om det skulle dyka upp någon annan intressent.

Psykopaten Silfverbielke

Det går en röd tråd genom alla deckarna. Dels genom ett samhällskritiskt tema, exempelvis hat mot olika folkgrupper eller internetbrottslighet och dels genom huvudpersonerna, i form av den återkommande poliskommissarien Colt och psykopaten Silfverbielke.

– Huvudpersonerna i våra böcker blir för mig verkliga, framförallt psykopaten Silfverbielke, som jag nu skrivit en fjärde bok om.

Dag tittar menande på mig och förklarar att det är en person som finns mitt ibland oss.

Han förtydligar med att vi alla har säkert mött honom flera gånger. Han är i 30-årsåldern, trevlig, ursnygg och bjuder på en drink när du möter honom i ute i vimlet. Samtidigt som han funderar på om han ska strypa dig före eller efter våldtäkten.

– Det har blivit så mycket Silfverbielke att till och med mina barn, när vi är ute och kör bil, ropar från baksätet: ”Tur att Silfverbielke inte var här nu!”, när en annan bilist gör något dumt i trafiken. Han lever nästan med oss i familjen, fortsätter han med ett leende.

Gedigen research

Att det ligger mycket research bakom böckerna råder det inget tvivel om. För att det ska vara trovärdigt skickas varje färdigskrivet kapitel iväg för en grundlig genomgång. Allt som handlar om sjukvård går till en läkare, det som rör polisarbete går till berörda poliser, rättegångskapitel går till åklagare och advokat. Därefter får de återkomma med synpunkter om eventuella fel.

– Idag är det betydligt mycket lättare då jag har fått ett bra kontaktnät. Men i början fick jag slita ordentligt för det.

En av de som kontrollerar fakta är kriminalteknikern Björn Rydh och han finns även med i böckerna med sitt egna namn. Dag beskriver honom som en go göteborgare och språkfascist.

– Han kan ringa mig och säga: ”På sidan 17 säger du att jag hittat fotspår, men på sidan 16 står det att han hade skor på sig. Då heter det skospår”, härmar Dag på klockren göteborgska och skrattar.

– Hur gör du med psykopaten då?

– Just i Silfverbielkes fall är det svårt, eftersom han är en riktigt utstuderad psykopat. När vi började med den karaktären ringde jag en psykolog som jag satt med i två dagar för att förstå vad en psykopat är och hur dom funkar. Det är påfrestande att försöka tänka som en psykopat, men där kan man ju sväva ut ordentligt i tankarna när man skriver.

Fototillstånd på Kumla

Inför intervjun har jag hört talas om att Dag har lyckats få fototillstånd på Kumlafängelset. Det är inte det lättaste att få igenom och jag frågar honom därför om det.

– Jag var på Kumla för att göra ett stort reportage. Problemet var illustrationen, jag behövde bilder, varpå jag gick den officiella vägen och ringde till ledningen för Kriminalvården (KV). Jag utgick ifrån att jag inte fick fotografera, eftersom jag under tidigare besök fått lämna ifrån mig kamera, mobil med mera. ”Då utgår jag ifrån att ni har pressbilder som jag kan använda till reportaget” sa jag till KV. Men det fanns ju inte. Jag ringde då till anstaltschefen Kenneth som jag sedan tidigare hade bra kontakt med och förklarade att det här var ett problem. Han sa då att jag skulle ta med mig mina kameror så löser vi det på plats. Det slutade med att vice anstaltschefen gick med mig hela dagen och jag fick fotografera.

Polispådraget

När vi närmar oss slutet av intervjun och fotografen Vanessa Hollmann plockar upp kameran för att ta bilder till artikeln, frågar Dag om vi har några vapen med oss. Jag tittar förvånat på honom, samtidigt som han börjar berätta om sin senaste plåtning som ledde till att han greps av polisen.

Han hade skrivit klart boken Till minne av Charlie K. Förlaget hade gjort ett omslag som han inte var nöjd med så han begav sig, tillsammans med en vän och en pistolattrapp som han köpt på Hobbex, ut för att plåta ett nytt omslag.

– Vi höll på ett bra tag, tog först bilder på honom med pistolattrappen, sen la vi den i bilen och tog några fler bilder. När vi var klara med plåtningen la jag in kamerautrustningen i bakluckan. Då kommer en polisbil körandes förbi. Tony, min kompis, skojar om att de säkert är ute efter oss. Polisen stannar, hoppar ut med dragna vapen och skriker åt oss: ”Upp med händerna, ner på marken!”

Olaga vapeninnehav

De blev nedtryckta på den isiga gatan, där de tvingades ligga bojade med händerna bakom ryggen i 20 minuter, samtidigt som de försökte förklara för poliserna att de fotograferat för ett bokomslag med en leksakspistol.

– När handfängslet väl låstes upp var jag så dålig att jag bad dom ringa efter en ambulans. Jag kunde inte ta mig upp för egen kraft, då jag haft en känga tryckt mot ryggen just där jag blivit opererad, under den tiden jag låg på marken. Till slut hjälpte de mig upp och tog oss till stationen där dom förklarade att vi var misstänkta för olaga vapeninnehav. Helt bisarrt!

Den händelsen kan du väl använda i en framtida bok? Alltså grundlig research om hur ett gripande går till.

– Precis. Det komiska i det hela är att jag tidigare har bett om att få sitta en dag på Kumlafängelset eller på Kronobergshäktet, just för att veta hur det är. Men då är man på något sätt förberedd. Här krävdes det fem timmar på polisstationen och husrannsakan hemma i villan innan vi släpptes. Och då ska tilläggas att varken de två poliserna som grep oss eller de fyra andra som studerade vapnet på stationen insåg att det var en attrapp. Det känns lite oroväckande, avslutar Dag med ett skevt leende.

Prenumerera kostnadsfritt på Para§rafs nyhetsbrev här: Nyhetsbrevet.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.