Nya frågor – nya svar

Ytterligare några läsarfrågor har dykt upp och som alltid svarar jag på dem efter bästa förmåga.

Jag vet att det har blivit en del frågesessioner här på min blogg. Hoppas att ni inte misstycker, men jag vill gärna besvara de tankar som ni, mina läsare har.

   Nu senast var det bland annat en person som diskuterat mig på Flashback som ställde lite frågor. Jag vill inledningsvis säga att jag till fullo respekterar allas rätt till sin åsikt, även om min ståndpunkt inte alltid är densamma. Dessutom bidrar alla som ställer frågor till en öppnare diskussion där flera frågeställningar som andra säkert också har, besvaras av mig.

   Har någon stämplat dig som värdelös/kriminell/trippelmördare? (Baserat på blogginlägget om stämplingsteorin)

   Ni som inte läst blogginlägget om stämplingsteorin kan läsa det här:

   Efter att jag dömdes har det funnits många åsikter om mig och visst har det även förekommit att många sett mig som kriminell, jag har alltså ansetts vara en trippelmördare och inget annat. Det är en följd av att jag dömts. Men innan jag begick mitt brott och dömdes var jag inte ”stämplad” på något negativt sätt. Mina brott kan alltså inte sägas, ens delvis, vara ett resultat av en stämpling som brottsling.

   Sedan ska man även komma ihåg att stämplingsteorin är en av många teorier som i alla fall delvis kan förklara kriminalitet och varför vissa slår in på brottets bana, men det är inte på något sätt en allförklarande teori. Och dessutom är stämplingsteorin en möjlig förklaring, inte ett sätt att ursäkta de som begår brottsliga handlingar. Ibland får jag kritik för att en del anser mina inlägg vara ett sätt att gnälla och försvara kriminellt beteende, vilket alltså inte är fallet. Jag vill belysa, diskutera och kanske ge ett svar på hur antisocialt beteende kan uppstå.

   Om svaret är nej på den frågan, kan du skriva ett inlägg om varför du ändå blev trippelmördare?

   Jag besvarar den frågan som ett separat inlägg inom kort.

   Varför skyllde du ifrån dig i ca 10 år och när det blev dags att ansöka om tidsbestämt straff så tyckte du det var hög tid att erkänna?

   Att jag började ta ansvar och erkänna inför min ansökan om tidsbestämt som lämnades in i oktober 2012, stämmer inte. Jag sökte inte tidsbestämt förrän tretton år hade avtjänats och mitt första erkännande kom långt innan dess. Inför olika terapeuter, kriminalvårdspersonal och andra som finns i min omgivning kom det första erkännandet under 2007 eller 2008. Ett offentligt erkännande tog däremot ytterligare några år. Att det dröjde berodde på att jag enligt bland andra min psykolog, inte var redo att möta offentligheten ur ett känslomässigt perspektiv. Därför dröjde det till en intervju i Expressen den 1 juli 2011 innan jag i media för första gången tog ansvar, alltså nästan ett år och tre månader innan dess att min ansökan om tidsbestämt lämnades in. Därefter har jag i flera offentliga sammanhang berättat och diskuterat mitt brott. Den största intervjun skedde i Kvällsposten den 1 april 2012.

   Från början var mitt förnekande ett sätt för mig att hantera det horribla brott jag gjort mig skyldig till. Innan jag själv var redo att börja med terapi och konfronteras med mig själv och mina gärningar, var förnekandet mitt sätt att ta mig igenom dagen. Att stänga av känslorna och koncentrera mig på annat blev en överlevnadsstrategi. Jag var självklart medveten om vad jag gjort, men undvek till varje pris att tänka på det. Istället lades all tid på studier. Tänk er själva, att aldrig ha suttit i fängelse och dömas till livstids fängelse. Det var en stor chock! Inom Kriminalvården brukar man säga att det tar ett antal år för en livstidsdömd att ”landa”, alltså att acceptera straffet och livet som långtidsfånge.

   Först efter cirka sju år, när jag började förändras och komma till vissa insikter i samband med inledande psykologsamtal, började jag öppna mig själv. Den förändring jag har gått igenom är resultatet av många års terapi och självrannsakan. Inget har skett över en natt.

   Hur hanterar du personligen grova hot som publiceras på nätet eller riktas direkt till dig i form av brev eller e-post?

   Jag ignorerar dem. Nästan uteslutande är hoten anonyma och då finns det ändå inget att göra åt. När jag en dag kommer ut kommer de nog fortsätta vara anonyma, men den åtgärd jag tänker vidta är att skaffa någon nivå av skyddad identitet, i alla fall så att min hemadress inte är offentlig. På så sätt hoppas jag att kunna undvika de värsta av dem.

   Det är dock en intressant frågeställning, kommer jag att agera som en ”Svensson” när jag väl är fri och vända mig till polisen. Efter att jag och min författarkollega Pierre skrev en artikel om skyddad identitet här på Para§raf fick vi en del e-post från personer som råkat ut för hot och förföljelse. De hade i sedvanlig ordning anmält till polisen, men det hade inte hjälpt. Nu skrev de till mig och Pierre för att fråga om vi kunde ge dem några råd. Min poäng är att oavsett om man har tillit till myndigheterna eller inte så är det sällan en polisanmälan om hot leder något vart. Då kan man ju fråga sig om det är lönt att anmäla, oavsett om man är en före detta kriminell eller en vanlig ”Svensson”. Jag kommer troligen alltså inte göra någon polisanmälan om hot förekommer.

   Sedan ska man även komma ihåg att många år i fängelse har en stark påverkan på en. Det tar tid att komma vidare och släppa livet som fånge. Att hoppa mellan olika subkulturer där olika normer samt regler är gällande är inget som görs lättvindigt. Ta som exempel en sådan enkel sak som att öppna en dörr. Här inne är det alltid låst och någon måste öppna åt en. Många före detta fångar berättar om att de under sina första dagar i frihet ibland ställer sig framför en öppen dörr och väntar på att någon ska komma och låsa upp. Hur jag kommer att reagera samt agera i olika situationer är svårt att säga, men jag kommer att göra mitt yttersta för att göra rätt för mig.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.