Vad fan vet du?

Hur mycket ska man engagera sig i individen? Den frågan har jag brottats med massor av gånger. 

Man kan rätt enkelt se vilka som kommer klara sig eller inte. Eller vilka som bara har en övergångsperiod.

   Att ta åt sig av kidsens misslyckanden funkar inte. Men att inte bry sig alls, funkar inte heller. Så man balanserar mitt emellan. Trots att frustrationen ibland lyser igenom.

   En känd ungdom satt med sin pappa i polishusets entré och väntade på förhör. Fick syn på dem och gick dit. Ungdomen stirrade på mig som om jag var pesten himself. För två år sedan hälsade han glatt och ville föra en konversation. Nu, några brott senare och otaliga möten hos soc – en helt annan attityd.

– Tråkigt att se dig här, sa jag. Är du nästa man som ska komma hit var och varannan dag?

   Han stirrade på mig och sa:

– Va fan vet du om mitt liv?

   Tänkte svara men struntade i det. Vände på klacken och gick. Ja du gosse, vad vet jag om ditt liv? Jag vet att du går samma väg som många andra före dig har vandrat. Men om du inte vill lyssna – så skit i det då.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.