Svenskt dödsstraff

För ett tag sedan hamnade jag i en diskussion med en vikarierande vakt gällande dödsstraffet, dennes ståndpunkt gjorde mig upprörd.

Enligt mig har allt rätt till sin åsikt, även om jag inte håller med så finns en villighet inom mig att stå upp för motpartens rätt till sin åsikt. I den diskussion jag hade om dödsstraffet var det med nöd och näppe jag klarade av att leva upp till mitt patos.

   En vikarie som en dag arbetade på min avdelning berättade att han/hon läst min blogg. Nästan omgående började vakten ifrågasätta mig, jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. Oftast är vikarierna osäkra och gör inget väsen av sig – men här mötte jag ett unikum.

   Först framkom att jag inte borde få skriva böcker eller egentligen ens studera. Varför frågade jag då? Det var uppenbart att denna vakt inte såg fängelset som ett ställe där man skulle förändras. Så här långt förklarade jag fördelarna med studier och författande. Att jag betalade av mina skulder till brottsoffren verkade inte spela någon roll. Detta ledde till en diskussion om att livstid borde vara livstid, som i sin tur öppnade upp för en dispyt om dödstraffet.

   Vikarien ifråga tyckte att dödsstraffet under vissa omständigheter kunde vara berättigat. Jag orkar inte ens gå in på alla absurda argument, men det huvudsakliga var att det skulle fungera avskräckande. Sociologen inom mig försökte förklara att det inte har någon avskräckande effekt, se på USA som exempel. Men vakten gav inte med sig. Slutligen började diskussionen bli så pass hetsig att jag bestämde mig för att gå därifrån.

   Även om jag anser att alla har rätt till sin åsikt så är frågan om det är lämpligt att ventilera vissa ståndpunkter hos fångarna i ett säkerhetsfängelse. Som tur är har jag inte sett vakten på min avdelning igen.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.