Hjärtat i halsgropen

Häromkvällen knackade det på min celldörr efter inlåsning, min först tanke var: ”Var ska de nu flytta mig?”

Vi låses in strax innan åtta på kvällen och det hör till undantagsfallen att dörren öppnas därefter. Bortsett från medicinutdelningen, låses cellen upp av två huvudsakliga skäl: Tvångsförflyttning eller visitation. När det sker i direkt anslutning till att inlåsningen är avslutad, handlar det nästan uteslutande om en knallning (tvångsförflyttning som sker omedelbart utan möjlighet för fången att själv packa sina tillhörigheter). När jag hörde nycklar rassla utanför min cell häromkvällen satte jag därför hjärtat i halsgropen.

   Under de få sekunder från det att jag hörde vakterna stanna utanför mitt bostadsrum till dess att dörren öppnades, hann min hjärna gå in i vad jag kallar för knalläge (tvångsförflyttningsläge). Jag tittade snabbt runt min cell och konstaterade att jag behövde ta med mig min plånbok, filofax och plastmappen med alla viktiga adresser och telefonnummer (när man förflyttas på detta sätt får man nämligen inte ta med mer än vad som ryms i en liten plastpåse). Sen började analysen: Jag har ju nyss fått nya särskilda villkor och planerar att flytta till en annan anstalt, vad har jag nu gjort som rättfärdigar en tvångsförflyttning? Men kom inte på något svar.

   Celldörren öppnades och vakten som stod längst fram sa:

– Då var det dags att flytta.

– Vad har jag nu gjort? frågade jag irriterat.

Men då sa ena vakten att de bara skulle ge mig några tidningar och trisslotter som en besökare lämnat in, de hade glömt att ge mig det tidigare. Jag bara skakade på huvudet, tyckte gott att de kunde vänta till dagen efter, vilket jag också påpekade.

   När saker lämnas in av besökare måste man kvittera mottagandet. Morgonen efter visade en av vakterna som gett mig tidningarna och trisslotterna min signatur, den var helt skakig. Adrenalinet hade pumpat så mycket att jag inte hade klarat av att skriva ordentligt. Ena vakten bad till och med om ursäkt, eftersom hon såg hur upprörd jag blev.

Jag är alltså fortfarande kvar i samma cell som varit mitt hem de senaste åren, allt gott som slutar gott. Dessutom vann jag 90 kronor på trisslotterna – alltid något.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.