Mordet på Bobby Kennedy del 1: Sinnessjuk mördare?

De flesta känner till Den Magiska Kulan i Dallas 1963. Däremot är det få som någonsin hört talats om Den Magiska Kulsvärmen i Los Angeles 1968. Idag kan flertalet oberoende utredare i USA visa att mordet på Bobby Kennedys inte gick till som myndigheterna påstod. 

I sommar är det 45 år sen John F Kennedys bror Robert Francis Kennedy mördades i Ambassador Hotel på Wilshire Boulevard i Los Angeles. De flesta jorden över har fått för sig att Sirhan Sirhan i juni 1968 ensam sköt Bobby Kennedy till döds. Jag tänker nu i en serie om tre artiklar, som bygger på ett kapitel i mitt och Per-Åke Engwalls manus När svart blir vitt och vitt blir svart, försöka visa att så sannolikt inte var fallet.

Jackie Kennedy anar oråd

Eftersom avståndet är så långt mellan vad folk vill tro på och vad som kanske skedde i verkligheten, har alla bevis och indicier som pekade på att det måste ha varit fler inblandade i mordet på Robert Kennedy, än den ensamme galningen Sirhan Sirhan, inte lett till någonting över huvud taget. Mordet som ägde rum efter midnatt den 5 juni 1968 i Ambassador Hotel i Los Angeles hade alla tecken av en synnerligen mer komplicerad bild än det som sedan blev den officiella versionen. Kuslig var också Jackie Kennedys föraning under en middag i New York bara dagar efter att senator Robert Kennedy meddelat att han tänkte bli en kandidat för presidentposten. Till sin bordskavaljer Arthur Schlesinger, John F Kennedys forne assistent, sa hon:

– Vet du vad jag tror kommer hända med Bobby?

– Nej, vadå, sa Schlesinger.

– Samma sak som hände med Jack.

När Jackie Kennedy tog sina barn Caroline och John och reste till Grekland för att bo ombord på skeppsredaren Aristoteles Onassis lyxfartyg Christina var det många som rynkade på näsan och ansåg att hon svärtade ner sitt goda namn och rykte. Sanningen var kanske den att hon var rädd för att hon och barnen stod näst i tur att mördas. Jackie kände sig inte säker i USA längre och behövde någon som kunde skydda henne.

Bobbys sista ord

/wp-content/uploads/content/historiskt/mordet-pa-bobby-kennedy/Bobby1JackieOnassis1.jpgDrygt fyra månader efter Bobbys död inträffade således ett av historiens märkliga förbund när Jacqueline Kennedy gifte sig med den tjugotre år äldre Ari Onassis. Bilden av den vackra Jackie tillsammans med den gamle hårdföre skeppsredaren från Grekland blev ett av 1960-talets underligaste förhållanden. En annan bild som bränts in i människors medvetande är tv-filmen från Robert F Kennedys sista tal i Los Angeles försommaren 1968 efter att han vunnit primärvalet i Kalifornien som demokraternas kandidat. Där stod Bobby lätt brunbränd och fixade med luggen, framför klasar av ballonger och omgiven av människor med idel leenden.

– Jag tackar er alla. Låt oss fortsätta till Chicago och vinna även där, sa Bobby till folkmassans stora förtjusning.

Minuter senare eskorterades Kennedy genom publikhavet för att ta vägen via köket till ett planerat möte. Officiellt sköts Bobby till döds av den 24-årige palestinske invandraren Sirhan Sirhan. Los Angelespolisens utredning visade att Sirhan stått bland kökspersonalen och väntat på Kennedy. När ögonblicket infann sig började han skjuta mot senatorn med en 22-kalibers revolver. Sekunder senare var Robert Kennedy dödligt sårad; han hade träffats av fyra skott, ett i armhålan, ett i ryggen, ett som gick genom axelvadden på hans kostym samt ett i huvudet.

Sex personer skadas

/wp-content/uploads/content/historiskt/mordet-pa-bobby-kennedy/Bobby1Sirhan1.jpgExakt hur många skott Sirhan, bilden till vänster, hann avlossa var dock oklart, men ytterligare fem personer skadades vid skottlossningen.

Tjugosex timmar senare avled Robert F Kennedy på Good Samaritan Hospital i Los Angeles och ännu en Kennedy hade skjutits till döds.

Den här gången var dock världen till freds med att det inte förelåg någon konspiration bakom mordet. Det fanns ingen mystisk gräskulle eller vittnen som sett mördaren i något annat rum. Bobby Kennedy hade verkligen mördats av en ensam gärningsman som tagits med den rykande revolvern i handen. Enklare än så kunde det inte bli.

Rättegången sju månader senare skulle bli en formalitet. Sirhan Bishara Sirhan var skyldig, frågan var bara vilket straff han skulle få.

Skyldig eller oskyldig

I augusti 1968 hävdade dock Sirhan att han var oskyldig till mordet. Samtidigt rådde en koncensus mellan åklagaren Evelle Younger och försvarets team med advokaten Grant Cooper i spetsen att LAPD:s särskilda utredningsgrupp Special Unit Senator, SUS, hade haft rätt i att Sirhan agerat ensam. Försvaret var alltså inte inriktat på att belysa huruvida Sirhan kan ha varit oskyldig till brottet, eller att Los Angelespolisen begått misstag som på något sätt kunde vara till fördel för Sirhan. I stället låg fokus på om Sirhan skulle bedömas som sinnessjuk eller om han var frisk nog att dömas till döden eller livstids fängelse. 

Den 7 januari 1969 startade rättegången med att Sirhans advokat Grant Cooper ville förhandla med åklagaren. Advokat Cooper förde fram att Sirhan förklarade sig skyldig mot livstids straff i stället för dödsstraff. Men eftersom åklagarens psykiatriker tidigare hade undersökt Sirhan och funnit att han varit i någon form av psykotiskt tillstånd vid tiden för mordet, var frågan om han i medicinsk mening verkligen kunde ställas till svars för brottet. Domare Herbert Walker höll inte med utan gav klartecken för att rättegången skulle komma igång. Hela februari 1969 gick åt för att presentera bevis mot Sirhan Sirhan. Rätten fick lyssna till de fem som skottskadats, Schrade, Weisel, Evans, Goldstein och Stroll, liksom andra vittnen till mordet. Åklagaren kallade in rättstekniska experter och särskilda vapenexperter, polismän och polissergeant William Jordan som hade förhört Sirhan.

Psykfall eller inte

Ett oväntat vittne var en sopåkare som brukade tömma soptunnorna i Sirhans område. Han hade hört att Sirhan uttryckt hat mot Robert Kennedy. Sirhans anteckningsbok med hotfulla anteckningar om Bobby Kennedy, som hade hittats i den åtalades sovrum, lästes upp högt i rättssalen, analyserades och tolkades. Däremot ogillades obduktionsresultatet av domare Walker och uteslöts från rättegången eftersom det kommit in för sent. 

Den 28 februari var det dags för försvaret att försöka kontra mot åklagarens bevis. Men ”kontringen” såg mer ut att befästa Sirhan som kapabel mördare. Olika experter och vittnen fick berätta om Sirhans svåra uppväxt i krig och om en våldsam far. Psykoanalytiker utmålade Sirhan som en person med psykiska besvär och oförmögen att planera ett mord. Försvaret gjorde en stor sak av att Sirhan, som ridit i hästkapplöpningar, i september 1966 fallit av en häst och skadat huvudet svårt. Att fokusera försvaret kring Sirhans mentala situation och problematiska uppväxt för att undvika dödsstraffet och få sin klient dömd till mentalvård var ett märkligt förfarande av advokat Cooper.

Försvaret fullständigt begravde Sirhan inför juryns ögon. I stället borde Sirhans advokat gjort allt i sin makt för att få patologen Thomas Noguchis obduktionsresultat godkänt som bevis av domstolen. Men advokat Cooper hade inga invändningar mot att rapporten uteslöts. Trots att den innehöll uppgifter som faktiskt skulle ha kunnat fria Sirhan för mordet. Allt cirklade i stället kring om Sirhan var ett psykfall eller inte.

/wp-content/uploads/content/historiskt/mordet-pa-bobby-kennedy/Bobby1Sirham2Dubbelbild.jpg

Försvarets taktik

Och just den taktiken var något som verkligen höll på att göra Sirhan tokig. Den 24-årige palestiniern hade svårt att lyssna till allt tal om att han skulle vara psykiskt handikappad och reste sig därför vid ett tillfälle och skrek rakt ut:

– Jag tar tillbaka att jag är oskyldig och erkänner mig skyldig. Jag vill att mina försvarare omedelbart upphör med att försöka försvara mig. Döda mig bara.

En av försvarets utredare Robert Kaiser berättade senare att ”Sirhan agerade så eftersom vi kom allt närmare det faktum att han led av paranoid schizofreni, och Sirhan ville inte uppfattas som tokig. För honom var det höjden av skam”. När det blev dags att rikta uppmärksamheten mot vad Sirhan själv hade att säga om kvällen och natten den 4 och 5 juni 1968, så kunde han inte minnas någonting. Ingenting. Det var alldeles svart. Sen föreslog Sirhan att han kunde ha blivit förgiftad den kvällen. Han medgav att han kanske varit tillfälligt sinnessjuk. Han hade inte gillat att Kennedy stött Israels flygförsvar.

Den 20 maj 1968 hade Kennedy hållit ett tal där han uttryckt sitt stöd för Israel och godkänt försäljningen av femtio jetplan till landet. Enligt personer inom Los Angelespolisen var det detta som ledde Sirhan till att försöka mörda senator Kennedy. Problemet med detta resonemang var att Sirhan påståtts ha skrivit raderna om att mörda Kennedy i sin anteckningsbok redan den 18 maj, alltså två dagar innan Kennedy gjorde sin uppfattning om flygplansförsäljningen känd. Sirhan kunde alltså inte ha känt till Kennedys position i frågan när han skrev dessa rader i sin anteckningsbok. Rättegången mot Sirhan Bishara Sirhan var över den 14 april 1969. Efter tre dagars överläggning dömdes han att gasas till döds. Men när Kalifornien 1972 avskaffade dödsstraffet omvandlades Sirhans straff till livstid.

Sekretess i sjuttiofem år

I efterhand blev det ett stort problem med obduktionsrapporten som aldrig kom att granskas av domstolen. Det var något konstigt med hela saken. Först hade domaren beslutat att rapporten skulle ogillas. Sen hade rättsläkaren Thomas Noguchi belagts med munkavle efter att ha berättat för allmänheten om resultatet. Därefter stiftade delstaten Kalifornien en lag som sekretessbelade obduktionsresultatet i 75 år. Thomas Noguchi fick sparken och blev av med sin läkarlegitimation.

Han valde dock att driva saken till domstol, där LAPD efter hot om att Noguchi tänkte introducera obduktionsresultatet inför rätten, gjorde helt om och återanställde Noguchi vid myndigheten. Så småningom läckte resultatet från obduktionen ut. Medan Los Angelespolisen hade klargjort att Sirhan agerat ensam, visade den rättsmedicinska utredningen något helt annat. Oberoende utredare som William Harper, Rose Lynn Mangan, Lisa Pease, Philip Melanson, Shane O´Sullivan med flera har på övertygande vis dessutom kunnat avslöja mängder med ytterligare uppgifter som kastar en stor skugga över SUS utredning. Exempelvis fanns det inte ett enda vittne som sett att Sirhan befunnit sig bakom Kennedy. Ingen hade heller sett Kennedy vända sig om ifrån Sirhan. Slutligen fanns det inga vittnesuppgifter som sa att Sirhans revolvermynning befunnit sig tätt invid Kennedys huvud.

Krutstänk bakom örat?

Det handlade bara om en sekund eller två när det första skottet avlossades innan flertalet personer ledda av Karl Uecker, Rosey Grier och Rafer Johnson formligen kastade sig över Sirhan och snabbt bildade en barriär mellan Kennedy och palestiniern. Så hur kunde Thomas Noguchi och hans team av patologer hitta en kraftig ring av krutstänk bakom Kennedys högra öra, där det dödande skottet penetrerat, ett tydligt märke av krutstänk som var bevis för att revolverpipan befunnit sig mindre än tre centimeter från huvudet när skottet avlossats? Framför allt, hur kunde Sirhan få iväg alla åtta skotten och i processen orsaka tio träffar på sammanlagt sex personer? Så många som 77 personer hade befunnit sig i köket, bilden nedan, vid skottillfället. De flesta av dem hade aldrig hörts i rättssalen 1969. Två av dessa var den 34-åriga skådespelerskan Nina Rhodes-Hughes och den 15-årige skolfotografen Scott Enyart.

/wp-content/uploads/content/historiskt/mordet-pa-bobby-kennedy/Bobby1KoketAmbassador.png

När Robert Kennedy höll segertalet på Ambassador Hotel trängdes Nina Rhodes-Hughes, en av Kennedys främsta kampanjarbetare, bland människorna någonstans bakom senatorn. Den unge högstadieeleven Scott Enyart befann sig samtidigt ute i publikhavet och tog bilder för sin skoltidning. Nina Rhodes-Hughes plan var att eskortera Kennedy ut ur lokalen så fort han var klar med talet, eftersom ännu ett möte väntade. Scott Enyart hade ingen annan plan än att följa efter Kennedy så länge det gick och ta så många bilder som möjligt. Någonstans i folkhavet lade servitören Vincent DiPierro märke till en snygg brunett med uppnäsa, klädd i en vit klänning med svarta prickar, som var i sällskap med en ung palestinier som senare identifierades som Sirhan Sirhan.

DiPierro hade tyckt de var ett omaka par när kvinnan stått bakom Sirhan med en hand på hans axel. Till Harvardprofessorn Daniel Brown skulle Sirhan många år senare under hypnos berätta att kvinnan fascinerade och ledde honom in i ett drömlikt tillstånd. När Bobby Kennedy tackat publiken och gjort sig klar för att lämna scenen, såg Nina Rhodes-Hughes den långe mannen som närmade sig Kennedy bakifrån. Han var blond, klädd i smoking och tog ett grepp om Kennedys arm. Nina Rhodes-Hughes, som också skulle delta i mötet, blev besviken över att mannen hann före och grusade hennes planer att eskortera Kennedy. Hon fick nöja sig med att följa tätt efter senatorn.

Men sen såg hon att den blonde mannen gick åt fel håll. I stället för att gå till höger mot Pierre Salingers pressrum, förde han Kennedy åt vänster mot köket och det som kallades kolonialrummet.

– Nej, nej, det är fel väg, ropade Nina ut. Han ska gå den här vägen.

Ingen hörde. Nina Rhodes-Hughes följde efter mot köksregionen. Hon kunde skymta  Kennedys solblekta hår framför. Kennedy var omgiven av ett antal personer och de två idrottsstjärnorna Rosey Grier och Rafer Johnson, som agerade livvakter.

Bilder beslagtas

Scott Enyart befann sig tre-fyra meter efter senator Kennedy och fotograferade bild efter bild. Han såg när den store Karl Uecker tog tag i Kennedy från vänster sida medan säkerhetsvakten Thane Eugene Cesar höll om Kennedys högra armbåge. När de kom ut i köket stannade Kennedy och talade med kökspersonalen, mest mexikanska invandrare. Nina Rhodes-Hughes kunde se mellan huvuden när Bobby Kennedy stannade till och hälsade på någon till vänster i köket. Därefter fortsatte han rakt fram.

Just som hon fixerade Kennedy med blicken hörde hon två dova ljud.

”Pop-pop.”

För ett kort ögonblick trodde Nina Rhodes-Hughes att ljudet kom från kamerablixtar som fanns förr i tiden. Sen såg hon den unge palestiniern Sirhan Sirhan befinna sig uppe på en av köksbänkarna till vänster framför Kennedy. Reaktionen blev omedelbar. De två idrottsstjärnorna Grier och Johnson rusade mot palestiniern för att tackla ner honom. Nina Rhodes-Hughes befann sig bara två meter bakom Kennedy när det hände. Hon kunde se Sirhan Sirhan krypa ihop och göra sig redo att möta de två ångvältarna som snart grep tag i honom. Ögonblicket senare hade Karl Uecker med de två livvakterna neutraliserat Sirhan och brottat ner honom så att han knappt fick luft.

Unge Scott Enyart hade tryckt av mellan arton och tjugo bilder; han dokumenterade hela händelseförloppet. Enyart fick med när Sirhan stod på bänken och sköt, när Kennedy föll och när personerna närmast Kennedy överföll Sirhan. Hela scenariot var över på någon sekund. Scott Enyart hade sett Sirhans revolver, men hade inte kunnat avgöra om han sköt med lösa skott. Scott såg mycket tydligt att Sirhan stod framför senator Kennedy. Scott var också säker på att Kennedy blev skjuten bakifrån, där säkerhetsvakten Thane Eugene Cesar stod med sitt vapen.

Scott vet dock inte om det var Cesar som sköt och träffade Kennedy. Nina Rhodes-Hughes hade bara uppfattat två skott från Sirhans vapen. Plötsligt hörde hon fler. Många skott, kanske fjorton som avlossades i mycket snabb takt. De kom från både vänster och höger – flera meter från där Sirhan låg nedbrottad.

Ytterligare skytt 

Nina Rhodes-Hughes såg en man i blå kavaj stå på en köksbänk till vänster bakom Kennedy som sköt nedåt mot senatorn. Hon vet inte om hans skott träffade Bobby, men sannolikt var det ett av dessa skott som träffade Paul Schrade i huvudet. Skotten som kom från höger bakom Kennedy hade Rhodes-Hughes svårare att få syn på. Det hon uppfattade var att skytten befann sig i en låg position, vilket skulle stämma med obduktionsresultatet som sa att tre skott gått in i Kennedy från en vinkel nedifrån och upp. För en kort stund rådde ett fullständigt kaos i köket i Ambassador Hotel. Människor skrek och föll till höger och vänster, några sjönk ihop eller försökte ducka från kulor som ven i det trånga utrymmet, kulor som slog in i väggar, dörrposter och i taket.

/wp-content/uploads/content/historiskt/mordet-pa-bobby-kennedy/Bobby1Doende.jpgSamtidigt som Nina Rhodes-Hughes såg att Kennedy fallit ihop och låg skjuten på golvet minns hon att hon skrek:

– Å, min gud, nej.

Efter det kollapsade hon och svimmade.

Vittnet Lisa Urso hade i förvirringen lagt märke till en blond man i grå kostym som satte tillbaka sitt vapen i ett hölster innanför kavajen. Ett annat vittne såg när en mörkhårig man i svart kostym sköt två skott innan han flydde ut ur köket. Sekunder senare kom Nina Rhodes-Hughes till sans igen. Hennes hudfärgade klänning var blöt, hennes ena sko och bälte saknades, strumporna var söndertrasade. Två timmar senare satt hon och hennes man hemma i tv-soffan och grät.

– De sköt Bobby Kennedy, sa hon om och om igen. De sköt honom.

Sex offer

Skotten i Ambassador Hotel skördade sex offer, ett med dödlig utgång. Robert Kennedy hade träffats av tre skott. Alla tre snett bakifrån. Det dödande skottet hade avlossats från ett avstånd av tre centimeter bakom senatorns högra öra, enligt obduktionsrapporten. Nina Rhodes-Hughes visste att Sirhan Sirhan hela tiden befunnit sig framför Kennedy. Hon visste också att Bobby aldrig vänt sig ifrån palestiniern. Liksom att Sirhan aldrig kom närmare än en meter från Kennedy. Nina Rhodes-Hughes var dessutom säker på att skytten fanns till höger bakom Kennedy, liksom att antalet skott vida översteg de åtta som Sirhan Sirhans revolver enbart kunde laddas med.

Hela händelseförloppet, varje ljud, lukt och skeende, har för evigt etsat sig fast i hennes minnesbark. Hon har inte glömt något, trots att det gått fyrtiofem år sen det hände. Hon kommer aldrig glömma rytmen av de många skotten. Ännu i dag kan hon se framför sig den unge lockhårige Sirhan på bänken med vapnet när han hann få iväg två skott. Sen hur det började skjutas bland personerna till höger och vänster någonstans. Hon vet inte vem som sköt, men det var någon annan än den gripne palestiniern som levererade det dödande skottet.

En månad efter mordet dök FBI upp vid hennes ytterdörr. Hon berättade om de tolv till fjorton skotten som hon hade uppfattat. Agenterna antecknade men spelade inte in samtalet. När de gick glömde de en väska med anteckningarna i hennes hem. Något som gjorde Nina Rhodes-Hughes stressad och orolig. Hon ringde till en granne som fick komma över och vara vittne till att hon inte hade rört väskan. Efter ett tag återvände FBI-agenterna för att hämta den. Nina Rhodes-Hughes blev aldrig kallad till rättegången mot Sirhan Sirhan för att vittna. Hon visste inte heller vad FBI-agenterna hade skrivit efter intervjun.

Hade hon öppnat väskan och sett i deras anteckningar hade hon dock kunnat läsa att hon bara hört åtta skott, det maximala antal skott som Sirhan Sirhans vapen vid ett tillfälle kunde laddas med, samt att hon sett eldflammor från Sirhan Sirhans revolver. Allt var en lögn. Det blev hon medveten om först i början av 1990-talet. Faktum är att FBI hade fabricerat hennes vittnesmål på ett antal punkter.

– Så fort du säger ”konspiration” är du en knäppskalle och all din intelligens är borta och du reduceras till en sorts spänningssökande tokig person som vill bli känd, sa Nina Rhodes-Hughes till tidningen Vancouver Sun i februari 2012.

Livslång kamp

För den 15-årige Scott Enyart skulle mordet på Bobby Kennedy bli starten på en livslång kamp mot myndigheterna i Los Angeles. Direkt efter mordet greps Scott för att han tagit bilder av händelsen. Han var chockad och rädd och måste lämna ifrån sig filmrullarna till polisen, som lovade att han skulle få tillbaka dem senare. Polisen förklarade att de behövde bilderna för sin utredning. Scott Enyart släpptes först när hans pappa kom ner till polisstationen. Dagen efter återvände Scott dock till polisen för att få ett kvitto på sina filmrullar. Då fick han veta att det inte fanns någon notering om att polisen beslagtagit dem. Han kunde därför inte få något kvitto.

Så småningom kunde LAPD ändå inte neka att de faktiskt hade konfiskerat hans filmrullar. Men då fick Scott Enyart veta att han inte kunde få tillbaka filmerna förrän tidigast om tjugo år, då de automatiskt blivit sekretessklassade. Detta var givetvis en lögn, det finns inga sådana bestämmelser i Kalifornien eller i övriga USA. Scott Enyart väntade ändå i tjugo år innan han skrev till dåvarande polischefen i Los Angeles Daryl Gates och förklarade att de tjugo åren hade passerat och nu ville han få tillbaka sina filmrullar. Underligt nog var det just Daryl Gates som haft ansvaret för säkerheten kring Robert Kennedy i Los Angeles 1968, men hade inte skickat någon av sina mannar till Ambassador Hotel.

Gates hade hävdat att ”någon från Kennedylägret hade meddelat honom att Bobby inte ville ha LAPD där” och använde samma typ av argument som Secret Service gjort 1963 när de hävdat att president Kennedy gett order om att inga agenter fick stå på sidan av limousinen eller att glastaket skulle vara på. Samtidigt hade Bobby Kennedys presstalesman Pierre Salinger sagt att de försökt få hjälp med säkerhet av LAPD men fått nobben. Scott Enyart var bara en kille, nu trettiofem år, som ville ha tillbaka sina bilder, sin egendom. Han hade följt sin del av avtalet. Nu räknade han med att LAPD skulle visa god vilja.

Kuriren ”rånad”

Någon tid senare kom beskedet att filmerna inte kunde lokaliseras i delstatens arkiv i Sacramento. Då valde Scott Enyart att stämma LAPD, en process som tog flera år och inte förrän 1996 var det dags för rättegång. Los Angelespolisen hade många jurister att tillgå. Ändå valde myndigheten att rekrytera en fristående advokat från Century City vid namn Skip Miller. Miller fick över en miljon dollar för att kort och gott blåsa lille Scott Enyart av banan. Strax före rättegången tvingade Skip Miller Scott Enyart att genomgå en sinnesundersökning. Scott blev tvungen att kontra med en egen psykolog som kunde dementera att han skulle vara psykisk instabil på något vis. Domaren avslog dessutom att en sinnesundersökning skulle vara relevant i ett egendomsmål. Ändå hade Miller visat vad han var i stånd att genomföra för att på alla sätt misskreditera Scott Enyart.

Själva rättegångsförhandlingen gick Scott Enyarts väg. Han hade gjort hemläxan väl och verkade vinna bataljen mot Miller. Gamla poliser som varit med 1968 kunde bekräfta att de visst beslagtagit hans filmer. Det rådde inga tvivel om att polisen faktiskt felat när de inte lämnat tillbaka dem. När det såg som mörkast ut för polismyndigheten kom plötsligt ett besked att de hittat Enyarts negativ i arkivet i Sacramento. Dessa skulle per omgående skickas med bud till rättegången i Los Angeles. Men tyvärr blev kuriren ”rånad” på sin väska där negativen fanns. Scott Enyart kallade därför kuriren att vittna. Domstolen fick då veta att Skip Miller av någon anledning på förhand velat veta allt om kuriren; vilken rutt han planerade ta och vilken bil han använde. Rånet hade dessutom skett utanför stadsgränsen, varför det inte var LAPD:s ansvar att utreda brottet. Scott Enyart vann målet och staden LA skulle betala honom ett skadestånd på närmare en halv miljon dollar. Skip Miller och LAPD överklagade beslutet, och än idag har inte frågan avgjorts.

 

Fortsättning följer nästa söndag…

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.