Det handlar inte om Clintan

Sedan barnsben har vi matats med amerikanska och engelska filmer och tv-serier om den där polisen som skiter i reglerna och istället gör precis vad vi tycker att han ska göra. Vilket inte sällan innebär att han dödar någon särdeles stor skitstövel. Är det därför det inte blir några starka reaktioner mot hur den svenska polisen systematiskt begår lagbrott i arbetet med privatpersoner som arbetar som polisens informatörer och infiltratörer?

– Det är väl bra om polisen arbetar med avancerade metoder mot den grova brottsligheten? sa en god vän. Och du Dick är väl ingen som håller hårt på regler och direktiv. Har hört dig säga, ”om man bryter mot minst en regel om dagen så vet man att man lever”.

   Så sant. Jag är helt med. Men nu handlar det inte om svenska undercoverpoliser. Jag har gång på gång förklarat att jag inte har några invändningar mot att poliser arbetar undercover – så länge de inte begår lagbrott.

   Det handlar om att man värvar aningslösa unga äventyrslystna människor, som får sina liv förstörda när de blir informatörer, och med tiden infiltratörer, åt polisen. Den mest kända av dem, Peter Rätz, beskrev känslan när han värvades så här:

   – Man blev ju James Bond över en natt.

   Det handlar om att polisen skickar in dessa unga outbildade privatpersoner i kriminella gäng för att utföra ett avancerat polisjobb.

   Det handlar om att polisfacket stoppar poliser från att göra det jobbet – för att det är för farligt.

   Det handlar om att dessa människor blir misshandlade, torterade och mördade om de avslöjas som ”förrädare”.

   Det handlar om att de som lyckas ta sig ur arbetet som informatörer och infiltratörer sedan står där på gatan. De har fått betalt svart och kan inte visa upp någon inkomst, med allt vad som där av följer.

   Det handlar om att polisen mörkar existensen av dessa informatörer och infiltratörer inför domare, nämndemän, advokater och ibland även åklagarna. Dessa informatörer/infiltratörer skulle utgöra centrala vittnen i rättegångar men då dokument som visat deras deltagande i fallet har förstörts eller gömts undan, så får den misstänkte därmed inte en fair trial, en rättvis rättegång, i enlighet med Europakonventionen.

   Det handlar inte en sekund om vad fiktionens hjältar som gestaltas av Clint Eastwood eller andra har för sig på film eller i tv-serier.

   Det handlar om att ingen polisutredning är värd ett offrat människoliv. En människa vars liv offras för att han samarbetade med svensk polis.

   Det är nu åtta år sedan jag skrev min första bok om det här, Hanteraren. Innan dess hade statsåklagare Nils-Eric Schultz larmat om vad som pågick. I min bok intervjuade jag den före detta kriminalkommissarien Olle Liljegren som hade arbetat som hanterare. Vilket innebar att han hade hanterat ett antal informatörer och infiltratörer. Där berättar han bland annat om åklagare ”som vi kunde lita på”. Och motsatsen, åklagare som de absolut inte kunde lita på. Åklagarna de inte kunde lita på var de som följde svensk lag. Liljegren redogör i boken för hur han och hans kollegor systematiskt bröt mot allehanda lagar, och efter månader av rotande kunde jag få det bekräftat via sekretessbelagda dokument som jag kom över.

   Hanterare som Liljegren och andra poliser får naturligtvis som andra vuxna människor stå för vad de gör. Men det ska understrykas att de aldrig haft ekonomiska befogenheter. Nu som då måste det vara högre polischefer som fattar besluten om utbetalningar till informatörerna och infiltratörerna. Och dessa beslut fattas utifrån rapporter de fått om vad dessa personer har gjort. Allt som oftast är därmed polischeferna väl medvetna om att det har begåtts lagbrott.

   Inte sällan begår därtill poliser mened när de vittnat i domstol och försöker dölja existensen av de här privatpersonernas medverkan i olika fall. Förra länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, ljög till och med i Högsta domstolen när hon hördes om ett uppmärksammat grovt narkotikabrott på Gotland. 

   Rikspolisen förnekar bestämt att man använder privatpersoner som infiltratörer. Men JK, JO och Högsta domstolen har upprepade gånger konstaterat att det är precis vad polisen gör. Någon som tror att det är JK, JO och Högsta domstolen som ljuger?

   I förra veckan publicerade vi ett öppet brev från statsåklagare Nils-Eric Schultz till justitieminister Beatrice Ask om de här pågående lagbrotten. Hon kan stoppa det. Men hon har inte svarat. Hon tiger. Frågan är hur länge till landets justitieminister ska tillåta att unga människor blir mördade som en följd av att svensk polis begår systematiska lagbrott?

 

Det öppna brevet till justitieministern finns att läsa här.

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.