Mannen under bron

Wallgren tar sig an stora frågor som varför vi är här, vad vår essens består av, vilken plats människan har i det moderna konsumtionssamhället och vad som händer dem som väljer att hoppa av ekorrhjulet. Och han gör det bra.

Vildmarksskildring, civilisationskritik, andligt sökande och ett antal bisarra upplevelser är de komponenter som tillsammans utgör romanen “Mannen under bron”. Och för den som känner till de stadsdelar i Göteborg som första delen av boken utspelar sig i – Majorna, Kungssten och Sandarna – är det som om författaren förvandlar välbekanta gator och innergårdar till ett gränsland mellan olika världar; platser som vibrerar av magi och där vad som helst kan hända.

Det finns en del skavanker i form av stavfel, namnförväxlingar och även logiska misstag. Men det är svårt att hänga upp sig på det i en bok som behandlar de allt annat än vackra sidorna av människans natur och tillvaro. Det är nästan som om dessa misstag fyller en viktig funktion: att fullända den säregna karaktär som denna historia har.

Periodvis är det svårt att sätta fingret på vad boken egentligen handlar om, mer än att det är en skildring av väldigt speciella människoöden. Men vid närmare eftertanke framstår tydligt att det är en berättelse om meningen med livet, konsekvenserna av olika livsval och vilken roll värderingar spelar för vår förmåga att leva ett lyckligt liv. Wallgren tar sig an stora frågor som varför vi är här, vad vår essens består av, vilken plats människan har i det moderna konsumtionssamhället och vad som händer dem som väljer att hoppa av ekorrhjulet. Och han gör det bra. Med ett så brett grepp är det lätt att tappa fokus. Men i och med att boken hela tiden handlar om relationen mellan berättarjaget Henrik och den mystiska uteliggaren Jaeger – en man som umgås lika besvärsfritt med koncernchefer som prostituerade – behålls hela tiden fokus på den personlighetsmässiga utveckling som protagonisten genomgår under ledning av sin spirituella mästare. Tillsammans ger sig duon ut på en pilgrimsfärd genom halva Europa, en resa som på en och samma gång är både asketisk och hedonistisk. Målet är våren och på vägen jagar de andliga upplevelser förstärkta av droger.

Denna roman påminner om en svensk tappning av Carlos Castanedas böcker – new age-litteratur om den indianske läromästaren som vägleder en antropologstudent i dennes sökande efter högre medvetande, ofta med hjälp av hallucinogena svampar och kaktusar. Men trots att det finns vissa likheter, skiljer sig historierna åt på så sätt att “Mannen under bron” har mer inslag av trasproletariat, misär, och förlorade drömmar. Det är en deprimerande bok som skildrar tragiska människoöden, men den är samtidigt hoppfull i det att den visar hur människan kan klara sig utmärkt utan iPhone, plasma-TV och fina bilar. Faktum är att Wallgrens karaktärer till och med blir lyckligare utan alla dessa saker, vilket också är en av de saker som ekar tydligast i bakhuvudet på oss när “Mannen under bron” ställs tillbaka i bokhyllan. Det är svårt att läsa en berättelse som denna utan att stanna upp och tänka på de ljusår som ligger mellan människans ursprungliga habitat i Östafrika, och de miljonstäder som bygger på ett konsumtionssamhälle präglat av en ohållbar tillväxt. En envist gnagande fråga gör sig påmind: hur skulle ett alternativ till det rådande systemet kunna se ut?

Författare: Henrik Wallgren

Bokförlag: Lindelöws

Utgivningsår: 2013

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.