Så arbetar polisens internutredning

Hur går det konkret till när poliser själva utreder en polisanmälan mot andra poliser? Vad är det som gör att drygt 98 procent av anmälningar mot poliser läggs ner med motiveringen, brott ej styrkt. I ett fall har vi, via olika turer i domstol, fått en unik insyn. Resultatet av vårt grävande är skrämmande – om än inte helt oväntat.

Den 6 maj 2000 grep Gotlandspolisen två personer och beslagtog 1,5 kilo heroin. Det här polisärendet har i vissa mindre delar kommit till allmänhetens kännedom via medierna. Men först många år senare har det blivit möjligt att belysa hela ärendet.

I min bok ”Hanteraren” redogör jag i detalj, med omfattande sekretessbelagd dokumentation, för hur den här ”narkotikaaffären” från början till slut var styrd av polisen. Och hur polisens infiltratör, Peter Rätz, hade utgett sig för att vara mellanhand till köpare av heroin. Köpare som inte existerade.

Heroin i länskriminalens väska

Rätz tog emot en av säljarna, AH, på ett hotellrum i Visby för att kontrollera narkotikan. Därefter packade han ner heroinet i en attachéväska, som inköpts av länskriminalen i Stockholm. Poliserna som var grupperade i och runt hotellet hade sett när säljarna gick in. När säljarna lämnade hotellet med väskan greps de av poliserna, under ledning av kommissarie Dan Andersson.

Två dagar efter tillslaget kallar dåvarande länspolismästaren på Gotland, Carin Götblad, till presskonferens och visar stolt upp heroinbeslaget, som då ligger i den av polisen inköpta väskan. 

/wp-content/uploads/content/avslojanden/arbete-internutredning/Goetblad 4 Presskonferens.jpg

Götblad hävdar att Gotland nu blivit transitplats för tung narkotika. Det är naturligtvis trams. Vi undersökte det här. Resultatet av genomgången av ett antal år före och efter det här tillslaget var glasklart – när det gäller narkotika så är Gotland precis så idylliskt som vi föreställer oss rosornas ö.

Det är i det här läget bara två personer inom Gotlandspolisen som vet vad som egentligen utspelat sig, den högsta chefen, länspolismästaren Carin Götblad och insatschefen Dan Andersson, som är en inlånad kommissarie från länskriminalen i Stockholm.

Mörkades för åklagaren

Så kom det sedan att fortsätta. Åklagaren som var förundersökningsledare fick aldrig reda på vad som egentligen hänt. Inte heller dåvarande kriminalchefen på Gotland, eller de poliser som höll i utredningen. När de påtalade underligheter, som att hotellet inte genomsöktes efter tillslaget, fick de av Dan Andersson veta att de ”inte ska fråga så mycket”.

Då Peter Rätz inblandning hölls hemlig fråntogs såväl åklagaren som advokaterna möjligheten att kalla honom som vittne.

Det blir istället kommissarie Dan Anderssons vittnesmål som blir avgörande. Han hävdar att det genomförts ett narkotikaköp på hotellet, vilket leder till att säljaren AH blir dömd som köpare av sin egen narkotika. När jag insåg det här försökte jag se bilden av en man som sitter häktad och läser en dom där han ser att han dömts till nio års fängelse. Dömd för att ha åkt till Visby med sitt heroin och där ska ha köpt sitt eget knark. Kanske funderade han den dagen på att byta bransch?

Den andre åtalade, som greps när han försökte springa iväg med heroinet, frikändes då rätten inte ansåg det bevisat att han medvetet befattat sig med narkotika.

Styrdes av höga polischefer

Vad hade då Peter Rätz kunnat berätta om han hade vittnat? Rimligen detsamma som han berättade när han förhördes flera år senare. I det hemligstämplade förhöret berättar han att spaningsarbetet, som han varit djupt involverad i, hade pågått i månader i ett samarbete mellan länskriminalen i Stockholm och Malmö – och ledningen för Gotlandspolisen.

Och han hade kunnat vittna om att de som styrde ärendet och hans arbete var Carin Götblad, Dan Andersson och chefen för länskriminalen i Stockholm, Leif Jennekvist. Inget av det här framgår av förundersökningen, och än mindre av de fällande domarna.
När jag många år senare frågade Peter Rätz, som nu gömmer sig utomlands, om hans vittnesmål hade kunnat innebära en väsentligt annorlunda dom? svarade han:
– Jag hade ju kunnat berätta om att jag kvällen innan tillslaget träffade de två som åtalades och att bägge två då var helt klara över att det handlade om en narkotikaaffär. Och jag kunde ha talat om vem som var ledaren bakom de här två.

Alla fördes bakom ljuset

Resultatet av Rätz vittnesmål hade därmed sannolikt blivit en helt annan dom än vad tingsrätten och hovrätten kom fram till, utifrån den felaktiga tillrättalagda ”bevisning” de fick ta del av. De två som greps hade troligen blivit fällda som säljare av heroinet. Därtill hade kanske ligaledaren blivit åtalad och dömd. Alternativt – hade de blivit helt frikända, om hovrätten hade kommit fram till att de blivit utsatta för en av polisen iscensatt olaglig brottsprovokation.

Det tog fyra år innan åklagaren, kriminalchefen, de utredande poliserna, domare, nämndemän, de åtalade och deras försvarare, började ana vad som hade utspelat sig.

Det var när kommissarie Olle Liljegren greps och åtalades 2004. Liljegren, som vid tillslaget i maj 2000 var en underordnad polisassistent, hade som ”hanterare” styrt Peter Rätz och varit med på Gotland – men i det fördolda. Hans medverkan var bara känd av Carin Götblad, Dan Anderson och Liljegrens närmaste chef vid länskriminalen i Stockholm, Leif Jennekvist.

Götblad betalade Rätz

Några dagar efter tillslaget i maj 2000, fattade Götblad beslut om ersättningen till Peter Rätz, vilket framgår av det interna PM som dåvarande chefen för spanings- och narkotikaroteln i Stockholm, Leif Brunell, undertecknat. Götblad mejlade också ett tack till Olle Liljegren och några poliser vid länskriminalen i Malmö, för att de gjort tillslaget möjligt.

Men sedan förnekar Götblad år efter år all vetskap om Rätz och Liljegrens inblandning. I februari 2006, i Högsta domstolen, hävdade Götblad att hon först många år senare fick vetskap om det via medierna.

En narkotikalangare döms som köpare av sin egen narkotika och en annan går helt fri, då avgörande bevisning gömts undan. Åklagaren blev ovetande ett verktyg för att desinformera domstolen. Och journalister blev verktyg för att desinformera allmänheten.

Ingen skugga ska i det här ärendet falla över åklagare eller poliser i övrigt på Gotland. De blev lika lurade som journalisterna på presskonferensen och domare, nämndemän, advokater och andra. Det ska också understrykas att Malmöpolisens agerande i det här ärendet var korrekt och följde lagar och föreskrifter – så här långt.

Carin Götblad gjorde karriär. Efter ett kort mellanspel i Värmland blev hon länspolismästare i Stockholm, och därmed högsta chef för landets största polisdistrikt.

Grovt tjänstefel och mened

Hade Carin Götblad och Dan Andersson gjort sig skyldiga till grovt tjänstefel i det här Gotlandsärendet när de medvetet undanhållit bevisning för såväl tingsrätten som Svea hovrätt?

Hade AH:s advokat rätt, när han hävdade att Dan Andersson begick mened genom att förvanska och dölja väsentlig bevisning inför såväl tingsrätten som hovrätten?

Begår Carin Götblad mened i Högsta domstolen sex år senare, i ett försök att dölja sin inblandning?

Var det som utspelade sig en olaglig brottsprovokation?

Inget av detta har prövats i domstol.

Under Carin Götblads tid som polischef över 7000 personer i Stockholm hade sedan den här verksamheten med infiltratörer och undangömda vittnen och bevisning utökats. Det handlade sannolikt om hundratals fall, där bevis undanhållits för domstolarna.

Carin Götblad förnekade allt

Till slut polisanmälde jag själv Carin Götblad och kommissarie Dan Andersson för grova tjänstefel och mened. Det är en lite speciell upplevelse att gå in på en polisstation i Stockholm och anmäla deras högsta chef för grova brott, men det är en historia i sig som vi får lämna därhän den här gången.

Grovt tjänstefel har samma maxstraff som våldtäkt, sex års fängelse. Mened som ses som grovt har maxstraff på åtta år.
Peter Rätz framförde till mig att han var villig att vittna i en rättegång mot Carin Götblad och Dan Andersson om säkerheten gick att ordna – och det är ju inga problem i den underjordiska säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt.

Götblad bemötte anklagelserna

Förutom de två böcker jag skrivit om hur polisen använder privatpersoner som infiltratörer, skrev jag bland annat om företeelsen i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Dagen därpå svarar Carin Götblad med en egen debattartikel i samma tidning. Det skulle hon inte ha gjort.

Återger här hennes inlägg i sin helhet:

”En avskedad kommissarie vill hämnas på mig”

En kort tid efter att jag år 2003 tillträdde som länspolismästare i Stockholms län framkom det att en kommissarie vid länskriminalpolisen sedan mitten av 1990-talet hade ägnat sig åt en mängd aktiviteter av tvivelaktig karaktär. Han åtalades och fälldes i Högsta domstolen för vapenbrott och tjänstefel. Därefter fick han avsked från polisen. Sedan dess har han ägnat sin mesta tid åt att försöka hämnas. Jag är hans främsta måltavla.

En del av detta är att han presenterat en mängd fantasier, lögner och felaktiga uppgifter i en bok skriven av Dick Sundevall. Främst har det handlat om ett narkotikatillslag på Gotland för åtta år sedan, ett narkotikatillslag där den sparkade kommissarien var den drivande kraften.

Detta tillslag har år 2007 på Riksåklagarens uppdrag granskats av åklagare. I ett skede delgavs den avskedade kommissarien och hans informatör Peter Rätz misstanke om brott. Ingen annan var någon gång under utredningen misstänkt.

Den åklagarledda utredningen kom fram till att inget olagligt skett. Det handlade till exempel inte om någon brottsprovokation.

Också Justitieombudsmannen har i år granskat detta ärende, och säger att han inte har något skäl till att göra en annan bedömning än åklagaren.

Dessutom har den narkotikadömde mannen begärt resning, men fick i fjol avslag. Riksåklagaren skriver i det sammanhanget att om allt hade varit känt vid rättegången, skulle dessa uppgifter talat till mannens nackdel, inte till hans fördel.

Riksåklagaren konstaterar också att det inte var en brottsprovokation utan en bevisprovokation som, enligt vad utredningen kunde visa, genomfördes ”på ett godtagbart sätt” och som inte bröt mot det gällande regelverk.

Trots dessa utredningsresultat och besked från landets Riksåklagare och dess Justitieombudsman framförs i debatten mot mig förolämpande påståenden, ibland också från personer som borde ha bättre förstånd än att tro på denne brottsfällde och sparkade kommissarie.

Det är inte bara Gotlandsärendet som diskuterats. Det har också handlat om polisoperationer i andra delar av landet. Alla har de en sak gemensamt: den avskedade kommissarien har varit den drivande kraften.

En annan gemensam punkt är sannolikt att beslutsfattarna på olika nivåer fått lika ofullständig eller vilseledande information av den dömde kommissarien som polisen fick på Gotland.

Personligen har jag mig veterligt talat med den avskedade kommissarien endast vid ett enda tillfälle. Det var något år efter händelserna på Gotland, då han som ett led i en utbildning skulle följa mig i mitt arbete i Stockholm.

Efter att han presenterats för mig och vi talats vid i fem minuter kom jag fram till att jag inte ville ha kommissarien i min närhet.

Nu vill den avskedade kommissarien och hans spökskrivare Sundevall – uppenbarligen lika manipulerad av kommissarien som så många andra – få ytterligare uppmärksamhet genom att göra en formell polisanmälan emot mig. Det må de gärna göra. Men något nytt lär inte finnas att granska.

De dokument som Sundevall hänvisar till har funnits med i tidigare utredningar. Och vad Peter Rätz har att berätta är redan känt efter alla de omfattande förhören med honom i den åklagarledda utredningen.

Jag har naturligtvis inte gjort mig skyldig till vare sig tjänstefel eller mened.

CARIN GÖTBLAD
länspolismästare

Fick bemöta anklagelserna

Jag blev inte överraskad av att Götblad inte konkret bemötte mina anklagelser, för då hade hon trasslat till det ordentligt för sig. Inte heller var det förvånande att hon inte kunnat påvisa ett enda konkret fel i boken, eller i min artikel, utan istället bara kom med svepande anklagelser.

Men jag blev förvånad över att hon och hennes stab av PR-folk, inte hade mer än så här att komma med. Sannolikt trodde de att de skulle få sista ordet och förstod inte att jag skulle få svara på deras replik. Hade de kunnat avhålla sig från att direkt angripa mig, hade jag kanske inte fått den möjligheten. Mitt svar publicerades i Svenska Dagbladet, i direkt anslutning till Götblads replik:

Polisassistenter leder inte stora narkotikatillslag

SVAR DIREKT | Dick Sundevall

Länspolismästare Carin Götblad har nu under några år hävdat att alla oegentligheter och lagbrott i samband med Gotlandsärendet, berodde på att före detta kommissarien Olle Liljegren ”var den drivande kraften”.
Men Liljegren var då en underordnad polisassistent. Det skulle dröja flera år innan han, via en period som kriminalinspektör, blev kommissarie.
Götblad må tro att hon kan inbilla en del av Svenska Dagbladets läsare att en polisassistent, inlånad under 48 timmar från ett annat polisdistrikt, skulle leda Gotlands genom tidernas största narkotikatillslag och den följande polisutredningen – och därmed kunna ge order till alla inblandade överordnade kriminalinspektörer och den operativa chefen, kommissarie Dan Anderson.
Men Götblad lär knappast övertyga landets 840 åklagare och 17400 poliser, som är införstådda med polisens befälsordning.
Mina slutsatser, som resulterat i min polisanmälan, bygger bland annat på ny skriftlig bevisning och Högsta domstolens bandinspelning 2006 av Götblads vittnesmål. Därtill omfattande intervjuer med dåvarande länspolismästaren i Stockholm Gunno Gunnmo, länskriminalchefen Leif Jennekvist, chefen för spanings- och narkotikaroteln, Leif Brunell, och kommissarie Dan Anderson.
Dessutom samtal och intervjuer med kammaråklagare Mats Wihlborg, som var förundersökningsledare i ärendet, kriminalchefen på Gotland, Gösta Svensson, en av de två utredarna av ärendet, kriminalinspektör Åke Iveby, polisens infiltratör Peter Rätz, advokater och domare i målet etc.
Så i Carin Götblads konspiratoriska sinnevärld är det många jag är ”spökskrivare” åt.
Av Götblads replik framgår att hon läst min bok Hanteraren. Därmed är hon också medveten om att JO, när jag intervjuade honom, tog tillbaka sina anklagelser mot Liljegren rörande Gotlandsärendet. Därtill att JO är mycket kritisk till hanteringen av ärendet och i intervjun resonerar han om möjligt åtal för tjänstefel. Han konstaterar också att Peter Rätz användes som infiltratör.
I boken framgår vidare att presidenten för Svea hovrätt, före detta riksåklagaren, Fredrik Wersäll, konstaterar att om poliser medvetet undanhåller bevis för domstolen och försvaret, är det grovt tjänstefel.
Carin Götblad argumenterar mot en ny förutsättningslös granskning av Gotlandsärendet. Det är underligt. Hon borde mer än någon annan välkomna en sådan utredning, om hon nu är så oskyldig som hon hävdar.
Polischefer ska verka för att förhindra och lösa brott – inte göra karriär genom att begå brott.
Dick Sundevall, rättsjournalist och författare

(Samtliga fetmarkeringar i artiklarna är gjorde av Svenska Dagbladet.)

Positivt gensvar

Det här resulterade i att jag fick en väldig massa mejl, telefonsamtal och sms. Varav många från poliser. Av samtalen framgick det, utan undantag, att ”Årets ledare” Carin Götblad inte var lika populär i polisleden som hon var i medierna. Men det visste jag sedan tidigare.

– Men tror du verkligen att din anmälan kan leda till åtal? var det flera som frågade.

– Jag vet inte, svarade jag. Den borde göra det men många personer med viss tyngd i den juridiska världen kommer sannolikt att agera för att så inte ska ske. Så vi får se. Men om man som medborgare upptäcker grövre brottslighet som utförs av höga polischefer, bör man naturligtvis anmäla det.

Förundersökningen

Sådana här ärenden hamnar hos polisens internutredning, mer formellt benämnd, enheten för polismål. Där lägger man ner drygt 98 procent av alla anmälningar, och därför kallas enheten internt inom polisen för ”Nedläggningsenheten”.

Snabbt hävdade man att det Carin Götblad gjort sig skyldig till inte kunde vara grovt tjänstefel och därför var preskriberat. Och man konstaterade att hon inte hade vittnat under ed i Högsta domstolen och att det därför inte kunde bli fråga om mened. På den punkten hade jag alltså formellt fel i sak när jag hade påstått det, och de hade rätt.

Men vad de därmed hävdar är att om Carin Götblad, som vid det här tillfället var högsta chef för landets största polisdistrikt, ljuger i Högsta domstolen – så är det inget problem om hon inte har avlagt vittnesed…

Men hade Dan Andersson gjort sig skyldig till mened som var att se som grov? Ja, det kunde man ju med fog fråga sig, eftersom hans vittnesmål resulterade i att en man dömdes för att ha köpt sig eget heroin.

En farlig syndabok

Skulle kommissarie Andersson komma att dömas och därmed bli den syndabock som en gång för alla skulle kunna avsluta den här milt uttryckt pinsamma historien? Man skulle ju kunna tänka sig något i den vägen för att få tyst på kritiken.

Men det fanns ett problem. Hur man än skulle försöka vrida och vända på historien så hade inte Dan Andersson någon beslutanderätt när det gällde anlitandet av Peter Rätz och betalningen till honom. Utan det låg helt på högsta polischefen för Gotland, vid det tillfället Carin Götblad, att fatta de besluten. Vilket hon också hade gjort.

För en advokat hade det varit enkelt att vid en eventuell rättegång påvisa att Dan Andersson bara lydde order och tog konsekvenserna av att man hade mörkat Peter Rätz medverkan. Därmed hade Carin Götblad, en av landets högsta polischefer, hamnat ordentligt i smeten. Så vad att göra?

Man förhörde mig som anmälare. Jag hördes av en kommissarie och överåklagare Björn Ericson som var förundersökningsledare. När man sa att ”då startar vi bandspelaren”, tänkte jag, ”gör det ni, min är redan igång i innerfickan”.

Det enda de egentligen var intresserade av var om jag hade ännu mer sekretessbelagt material än det jag hade publicerat i mina böcker. Jag svarade att det hade jag, varvid de undrade om de kunde få kopior av det. Jag svarade att dels hade väl de inga problem att få ut det materialet på annat håll och dels kunde jag inte med risk för att avslöja mina källor, lämna ut mina dokument eller kopior av dem.

Brott ej styrkt

Efter några månader la man ner förundersökningen med den vanliga motiveringen, brott ej styrkt. Jag blev väl inte direkt förvånad men ville veta vad man egentligen hade gjort, så jag begärde ut samtliga handlingar i ärendet. Det hade då blivit arkiverat av Skånes polisdistrikt, eftersom det var den södra delen av polisens internutredning som hade hand om ärendet. Jag fick ut förhöret med mig själv och lite blandat nonsens. Och fick besked om att övrigt var sekretessbelagt. Så jag överklagade till kammarrätten, i det här fallet kammarrätten i Göteborg. (Man gör så för att det inte ska bli några misstankar om jäv.)

I min överklagan hävdade jag att man måste lämna ut samtliga handlingar, men att man naturligtvis kunde maska det som löd under lagar och regler om sekretess. Jag underströk att man måste lämna ut allt även om det på vissa sidor bara var pagineringen som inte var sekretessbelagd.

Vad ville man dölja?

Kammarrätten instämde naturligtvis eftersom lagen är glasklar på den här punkten. Så jag fick ut lite fler handlingar. Men fortfarande inte allt. Så jag tog ett nytt varv med kammarrätten och skrev att kammarrätten kanske behövde understryka att kammarrättens beslut gäller även för polismyndigheten i Skåne. Vilket kammarrätten gjorde, om än inte i mina exakta ordalag. Kammarrätten konstaterade också att eventuella maskningar i efterhand skulle kunna komma att granskas utifrån de lagar och regler som gäller.

Därmed fick jag till slut ut alla handlingar. Och – ingenting var då maskat!

Skånepolisens påståenden om sekretess hade alltså bara varit ett tafatt försök att dölja vad som fanns i den nedlagda förundersökningen. För det hade man två gånger fått smisk på fingrarna av kammarrätten – och man var uppenbarligen inte beredd att få det en tredje gång.

Vad var det då man så enträget hade försökt att dölja? Vad innehöll förundersökningen som var så känsligt? Det visade sig att det inte handlade om vad den innehöll, utan tvärtom vad den inte innehöll, och som jag nu kunde se efter att ha fått ut alltihop.

Vilka blev inte hörda?

Förutom mig hade man hört den som var länspolismästare i Stockholm vid tillfället, Gunno Gunnmo. Men han kunde bara klargöra att han hade delegerat ärendet till sin länskriminalchef Leif Jennekvist, som i sin tur berättade att han gått med på att de skulle få hjälp från Stockholm men att resten hade handlagts av Gotlandspolisen. Det var nu inte helt sant – men nästan.

Men vilka hade man inte förhört?

Man hade inte hört Peter Rätz trots att man hade informerats om att man kunde nå honom via hans sista hanterare, dåvarande kriminalunderrättelsechefen i Dalarna, Mats Jansson. Och Peter Rätz var beredd att ställa sig till förfogande för att höras. Vilket jag hade klargjort för utredarna.

Man hörde inte Olle Liljegren och inte hans kollega som var med på Gotland.

Man hörde ingen av de Gotlandspoliser som var med vid tillslaget.

Man hörde inte någon av polisens utredare.

Man hörde inte dåvarande kriminalchefen på Gotland.

Man hörde inte åklagaren eller advokaterna.

Man hörde överhuvudtaget inte någon enda person som var närvarande i tingsrätten eller hovrätten – i en förundersökning som handlade om eventuell mened.

Man hörde inte heller den ytterst ansvariga för operationen, Carin Götblad.

Och – man hörde aldrig den misstänkte, kommissarie Dan Andersson.

Sedan la man ner alltihop.

Vad hände sedan?

Vad hände då med de inblandade? Carin Götblad satt tryggt kvar som länspolismästare i Stockholm. När ett av de mest uppmärksammade brotten under 2000-talet blev känt, det så kallade helikopterrånet, höll hon sig som vanligt undan och var onåbar för journalister. Vid det laget var det ingen som reagerade. Nu var alla vana med att länets högsta polischef inte var nåbar för medierna när det hände något negativt.

När Götblads förordnande gick ut blev hon nationell samordnare för arbetet mot våld i nära relationer. Mig veterligen har det inte resulterat i någonting. Hon sökte under tiden tjänsten som länspolismästare i Västra Götaland. Men fick den inte. Sedan sökte hon tjänsten som rikskriminalchef. Den fick hon inte heller.

Kommissarie Dan Andersson sjukskrev sig i några månader efter att min bok Hanteraren hade kommit ut. Men återgick sedan till sin vanliga tjänst.

Länskriminalchefen Leif Jennekvist hamnade under en period i kylan och hade olika tillfälliga tjänster som tillförordnad polischef här och där i ytterkanterna av länet. Men har nu åter tagits in i värmen.

Olle Liljegren har jag ingen kontakt med. Har hört att han har bytt efternamn.

Peter Rätz gömmer sig fortfarande utomlands efter att ha blivit avslöjad av en journalist i Dalarna. Han har ett pris på sitt huvud. Pengarna han och hans familj fick ut av polisen, efter att dåvarande Justitiekanslern Göran Lambertz hade ingripit, börjar ta slut eftersom det är dyrt att leva på det sätt de tvingas göra och byta land med ojämna mellanrum. Han funderar på att stämma den svenska staten.

Många paragrafer blev det

I augusti 2007 beslutade Rikspolisstyrelsen att införa en tjänsteföreskrift, 490-1, på sammanlagt 40 paragrafer som innehöll reglerna för hur informatörer får användas av svensk polis. Nu skulle det därmed bli ordning och reda på det här med privatpersoner som polisinformatörer, hävdade man.

Ett och ett halvt år senare, i februari 2009, beslutades om en unikt snabb förändring av tjänsteföreskrift 490-1. Då infördes paragraf 41 med följande lydelse:

Rikspolisstyrelsen får, om särskilda skäl föreligger, medge undantag från dessa föreskrifter.

Ovanstående gäller än idag. Att begreppet ”infiltratör” inte finns med i Rikspolisstyrelsens direktiv beror på att man än idag hävdar att man inte använder privatpersoner som infiltratörer, då det inte finns laglig grund för det. Justitiekanslern, Justitieombudsmannen, Riksåklagaren och Högsta domstolen har dock, var för sig, konstaterat i olika yttranden och domar – att polisen använder privatpersoner som infiltratörer. Vilket alltså är olagligt.

Men att det på något sätt skulle vara fel har aldrig framgått ur någon av polisens internutredningar avseende fall där informatörer eller infiltratörer varit inblandade.

Vad är värst?

En fråga som återkommer i mitt huvud, är vilket som är värst: Att höga polischefer, utan några som helst konsekvenser, kan begå så grova brott att det bara är fängelsestraff som kommer ifråga om de skulle åtalas och dömas?

Eller att så många som hört av sig till mig efter boken att ha läst boken Hanteraren, är övertygade om att ”dom där uppe” inte kommer att åtalas?

En annan fråga är varför man inom de höga polisleden och i justitiedepartementet inte kan begripa att det här sättet att handha internutredningar slår tillbaka mot poliser som faktiskt är oskyldigt anklagade. För när utredningarna mot dessa läggs ner så finns det ju ingen anledning för allmänheten att tro att dessa poliser är oskyldiga bara för att ”Nedläggningsenheten” la ner det hela.

Tror inte att så helt skilda personer som före detta överåklagaren Sven-Erik Alhem, kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki och professorn i rättskunskap Dennis Töllborg, är överens i alla frågor. Men i den här frågan har de kommit till samma slutsats:

Professorn Sarnecki framför i en intervju Aftonbladet att det nuvarande systemet undergräver förtroendet för polisen och att utredningarna borde skötas av en fristående myndighet.

På frågan om en friad polis verkligen är friad i allmänhetens ögon med den nuvarande ordningen, säger professor Dennis Töllborg, med hänvisning till två av polisens dödsskjutningar de senaste åren:

– Nej! Insatserna i Södertälje och Husby kan ju ha varit perfekt genomförda insatser, eller det kan ha varit rena mord. Problemet är att vi inte vet, ingen vet det, det är inte ordentligt utrett. Och poliserna som var inblandade får ju leva med den här skiten.

Sven-Erik Alhem, som numer är ordförande i Brottsofferjourernas Riksförbund, instämmer:

– Jag anser inte att nuvarande ordning räcker till mot bakgrund av den förtroendekris som uppenbarligen finns mot polisen. Det är hög tid att låta anmälningar mot poliser handläggas av en myndighet som är fristående från polis och åklagare.

 

Artikeln är även publicerad på sajten reclaimJustice.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.