The act of killing

Den franska upplysningsfilosofen Voltaire uttalade på 1700-talet: ”Det är förbjudet att döda. Mördare straffas, om de inte dödar i stor omfattning och till trumpetfanfarer”.
Med detta citat börjar en brilliant och extremt känsloladdad dokumentärfilm, The act of Killing, som just nu finns tillgänglig på SVT Play. 

The act of Killing är en dokumentärfilm av Joshua Oppenheimer och handlar om ett okänt folkmord i Indonesien i mitten av 1960-talet, där mellan 2-3 miljoner indonesier systematiskt mördades.

The act of Killing berör, och i mitt fall kanske särskilt, då jag är ättling till de kristna minoriteter (assyrier, armenier och pontiska greker) som föll offer för turkarnas folkmord under första världskriget.

Folkmordet i Indonesien

1965 genomförde general Suharto en militärkupp i Indonesien och avsatte därmed landets vänsterorienterade president Sukarno (representant för partiet PKI).

Den nytillträdde militärregimen, under Suhartos ledning, iscensatte tämligen omgående en nationell hatkampanj riktad mot landets samtliga vänstersympatisörer. Officiellt bekämpade militärregimen ”kommunismen” när de allierade sig med kriminella grupperingar, mäktiga religiösa organisationer och skapade dödspatruller för att genomföra ett sjukligt brutalt folkmord.

I de ostliga delarna av ön Java uppmanades lokalbefolkningen att mörda ”kommunister” med anledning av den religionsfientlighet som de hade, muslimska grupper ansåg sig ha en skyldighet att ”rena” Indonesien från ateism. På Bali deltog öns hinduiska majoritetsbefolkning också i utrensningarna då ”kommunisterna” länge hade strävat efter att avskaffa det traditionella kastsystemet. På Borneo resulterade häxjakten, med militärens fulla stöd, i en etnisk rensning på kinesiska köpmän som anklagades för att vara agenter för Kina.

Indonesiska människorättsorganisationer som bedriver forskning om utrensningarna och som gräver upp massgravar från perioden har kommit fram till att uppskattningsvis mellan två och tre miljoner människor mördades.

/wp-content/uploads/content/historiskt/A the-act-of-killing/2 bildTheact-2zodh8t3ndzaqyaf4g9x4w.jpg

Undomar som tillfångatagits av militäregimen under folkmordet 1965

Massmördare som folkhjältar

I dokumentären The act of killing får man möta folkmordets bödlar, bland annat Anwar Congo, vars kriminella gäng rekryterades på 60-talet av militärregimen för sin förkärlek för grovt våld och sitt hat mot kommunister. De steg snabbt i graderna, från småskurkar till ledare för regelrätta dödspatruller.

Anwar och hans anhang berättar, med stolthet och fåfänga, om sitt mördande av tusentals civila och ger en unik inblick om hur mördarna både beskriver sina brott och sina offer. Hur en regim som byggts på brott mot mänskligheten, står för sin egen historieskrivning.

Niklas Wahllöf på Dagens Nyheter har beskrivit The act of Killing som: ”Den mest makalösa studie av ondska jag har sett. Den sorgligaste, mest upprörande, groteska, surrealistiska.” Jag håller med.

Massmördarna och tillika huvudpersonerna i The act of Killing lever med hög status i dagens Indonesien och ser sig själva som hjältar. De lever helt utan straffrättsligt ansvar för sina illdåd.

/wp-content/uploads/content/historiskt/A the-act-of-killing/3 AnwarTheact-2zodh8k1yswx6usocpwlxc.jpg

Anwar Congo visar hur han med en ståldråd som dras åt, mördar vad man beskrev som ”misstänka kommunister”.

USA och Storbritanniens ansvar

Flera västerländska regeringar betraktade massmorden i Indonesien som en delseger över kommunismen, då det utspelade sig under Kalla krigets dagar. Länder som USA och England tog aktiv del i utresningen genom att stötta Suhartos militärregim.

Bland annat så överlämnade CIA listor till militärregimen med namn på oönskade indonesier som sedermera mördades. USA försåg även bödlarna till massmorden med vapen, kommunikationsutrustning, medicin och militäruniformer. Den amerikanska underrättelseofficeren för State Department, Howard Federspiel, fällde ett uttalade som vittnar om dåtidens amerikanska attityd till massmorden ”Ingen bryr sig, så länge det var kommunister som blev slaktade”.

Den brittiska ambassadören, Andrew Gilchrist, skrev i ett meddelande till London om händelseutvecklingen i Indonesien: ”Jag har aldrig dolt för dig min övertygelse om att lite skottlossningar i Indonesien skulle vara ett viktigt steg för en effektiv förändring”.

USA:s officiella inställning var och är alltjämt att de förnekar all inblandning i folkmordet. FN uttalade sig aldrig i frågan.

/wp-content/uploads/content/historiskt/A the-act-of-killing/4 nixonsuh-2zodnp9cco1q7j6dhu4agw.jpg

Folkmördaren Suharto med USA:s dåvarande president Richard Nixon. Suharto stod under perioden av folkmorden, och tiden därefter, nära USA.

Trumpetfanfarer

För mig var folkmordet i Indonesien höjt i dunkel, tills The act of Killing. Under och efter folkmordet arbetade västerländska ambassader och underrättelsetjänster aktivt med att kontrollera nyhetsflödet, bland annat genom att förhindra journalister att komma till Indonesien. Nyhetsrapporteringen skulle styras till att sammanfalla med västvärldens intressen.

Visst är det förbjudet att mörda, men inte i miljontals och till trumpetfanfarer. När amerikanska medier, under pågående folkmord, rapporterade om händelseutvecklingen i Indonesien var tonen. Time magazine: ”The West’s best news for years in Asia,”. I US News and world Report stod det att läsa: ”Indonesia: Hope … where there was once none”.

När Joshua Oppenheimer, för The act of Killing, mottog priset för bästa dokumentärfilm i (67:e) prisutdelningen av BAFTA Awards så visade han kurage och uttalade att USA och England har ett kollektivt ansvar för deltagandet i och ignorerandet av de brott mot mänskligheten som filmen handlar om.

The act of Killing berör mig djupt, då jag är ättling till folkmordsoffer. Jag känner av traumat och arvet av det historiska illdådet. Jag kan höra min avlidna farfars röst, berättelse, om den brutalitet som drabbade hans folk. Det brott mot mänskligheten som gjorde att den polska juristen, Raphael Lemkin, sedermera på 40-talet grundade begreppet Folkmord. Vilket är det mest fruktansvärda av alla brott, men som kan utföras helt utan konsekvenser för gärningsmännen, bara det sker till trumpetfanfarer.

 

Dokumentärfilmen The act of killing finns att se här på SVT Play.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.