Om lynchmobben får råda

Idag släpps den så kallade "Hagamannen" Niklas Lindgren fri efter att ha avtjänat sitt straff för flera våldtäkter och mordförsök. Han dömdes till 14 års fängelse och har nu avtjänat sina två tredjedelar. Så långt är det inget konstigt. Men han vill återvända till sin hemstad, och därmed har det uppstått en lynchmobb i Umeå. Och i sociala medier – och i TV4:s morgonsoffa.

För många år sedan köpte jag en gammal nedlagd skola i den sörmländska orten Åker, av dramatikern Lars Norén. I ett av uthusen fanns förutom sex gamla utedass, även några lådor med handlingar från den dåvarande kommunstyrelsen och fattigvårdsnämnden.

   Naturligtvis skulle inte dessa handlingar ha blivit liggande kvar där efter kommunsammanslagningen. Men nu fanns de där och jag läste förundrat om vilka problem kommungubbarna hade att ta ställning till i början av 1900-talet:

   Skulle pigan Svenson bekostas med en hästskjuts tillbaka från lasarettet när hon skulle bli utskriven? Det skulle ju komma att belasta kommunens budget med 3 öre.

   Och skulle ”tjufven Andersson” få återvända till sin hemsocken i Åker, efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff i Eskilstunafängelset? Man kom fram till att man inte kunde förhindra det eftersom beslutet om vad som skulle hända med Andersson hade fattats på högre nivå.

   Parallellerna till de olika turerna med våldtäktsmannen Niklas Lindgren är tydliga – och skrämmande. Uppenbarligen har vi på drygt hundra år inte kommit så mycket längre. ”En gång tjufv alltid tjufv”, och en gång våldtäktsman alltid våldtäktsman, är ett synsätt som tycks prägla alltför många.

   Jag försvarar inte en sekund våldtäkt och än mindre mordförsök. Det är vidriga brott. Och Niklas Lindgren dömdes följaktligen till längsta möjliga tidsbestämda fängelsestraff. Jag tycker naturligtvis inte heller synd om honom när han nu ska släppas ut och ska försöka återanpassas i samhället. Och jag förvånas inte över att lynchmobbar framträder i olika sociala medier. När uppemot var femte svensk röstar på Sd ska man kanske inte längre förvånas över någonting.

   Men jag blir lite förvånad när journalister i TV4:s morgonsoffa ställer in sig i ledet i lynchmobben. Där tycks man inte en sekund förstå att man i en rättsstat inte kan hindra någon att efter avtjänat straff återvända till sin hemstad, oavsett vilket brott personen ifråga har begått. Och journalisterna tycks bli spåkvinnor och utgå ifrån att den här mannen kommer att fortsätta att våldta kvinnor. Jag lyssnar förundrat på dem och funderar på om de möjligen så där lite i smyg sympatiserar med Sd eller till och med röstar på detta mörkblåbrunrandiga parti? Och vem vet – kanske tycker de också, lite i smyg, att dödsstraffet borde återinföras för vissa brott?

   Med det sagt, förvånar det mig än mer att Hagamannen Niklas Lindgren envisas med att vilja komma tillbaka till just den stad där han självklart är som mest hatad. Och att han motsatt sig behandlingsprogram för sexualbrottslingar och likaså alkoholbehandling.

   Det är inte ovanligt att sadistiska våldtäktsmän döms till rättspsykiatrisk vård. Men i dagens Sverige döms allt fler psykiskt sjuka till fängelse, och Hagamannen var en av dessa.

   Jag kan naturligtvis inte bedöma om han enligt lagens mening var, som det heter på juristsvenska, ”allvarligt psykiskt störd”, när han begick sina vidriga brott. Men brotten i sig, i kombination med att han nu vill återvända till Umeå och därtill har motsatt sig behandling för sexualbrott, tyder onekligen på att det inte står helt rätt till i skallen på honom.

   Hade han dömts till rättspsykiatrisk vård hade han blivit inlåst på obestämd och obegränsad tid på landets mest slutna mentalsjukhus. Därifrån hade han blivit utsläppt, om han överhuvudtaget hade blivit utsläppt, först den dag då ett team av psykiatriker och därtill en förvaltningsrätt hade kommit fram till att han inte längre utgjorde en fara för andra medborgare.

   Men hade han dömts till rättspsykiatrisk vård så är jag säker på att en lynchmobb, starkt påhejad av vissa medier, hade basunerat ut att ”han kom undan med psykvård”.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.