Mord i rättegångssalar

Våld i tingssalar hör till ovanligheterna i Sverige men det förekommer, om än inte så frekvent. I mars 1936 inträffade en dödsskjutning då ett skilsmässomål avhölls i Nyköpings tingsrätt. Det var sakförare Wilén som hamnat i en sådan situation att han inte såg någon annan möjlighet än att ta sitt liv. Varför han inte nöjde sig med att bara skjuta sig själv är fortfarande höljt i dunkel.

   Sakförare Wilén var inte advokat men hade en viss juridisk utbildning. Han livnärde sig genom att företräda olika parter i rådhusrätten i Nyköping. Detta jobb hade han dock skött så illa att Rådhusrätten portförbjudit honom och förbjudit honom att företräda några klienter vid rådhusrätten. Detta hade upprört Wilén så till den grad att han beväpnade sig med tre vapen och gick till rådhusrätten i akt och mening att hämnas på rättens företrädare.

   När han väl bestämt sig så genomförde han sina idéer på ett sätt som gjorde att han för första gången i sitt liv verkligen hamnade i fokus. Han tog med sig tre pistoler till en skilsmässoförhandling. Och när målet inletts ställde han sig upp och började skjuta vilt omkring sig. Han avlossade sammanlagt 15 skott varav han sparade det sista åt sig själv. Han sköt sig i huvudet och avled omedelbart. Skjutningen resulterade i tre döda och två skadade. Bland de döda var den man som skulle skilja sig.

   Efter denna skjutning gjorde rätten ett avbrott på tre timmar varefter skilsmässoförhandlingen återupptogs.

   Flera mer påtagliga minnen av denna dödsskjutning finns i en tavla och en lagbok som fortfarandes finns i domstolens ägo. Här finns en tavla med Karl XII som fortfarande har kvar ett hål från en missad kula vid denna dödsskjutning . Även lagboken har skador efter skottlossningen.

   35 år senare inträffade nästa dödliga våld i en tingssal. I ett mål 1971, i Söderhamn, dödades fyra människor då de sköts till döds i en tingssal. Gärningsman var en äldre Söderhamnsbo som av alla betecknades som en vänlig och harmlös människa. Han hade dock drivits därhän att han nu inte såg någon annan möjlighet för att freda sig.

   Sedan dröjde det 25 år till nästa händelse och den inträffade i Eskilstuna tingsrätt. Inte heller denna gång handlade det om grova brottslingar som tog lagen i egna händer.

   Dessförinnan inträffade dock ett annat mycket uppmärksammat våld, om än inte alltför allvarligt, i en tingssal. Det var när den så kallade Lasermannen slog en bandspelare i huvudet på sin försvarsadvokat.

   I nästan alla våldshändelser som utspelar sig i rättssalar finns starka känslor med i sammanhanget. Starka känslor hos en människa som drivits till rättshaveri är egentligen allt som behövs.

   Den 12 juni 1996 skulle ett bodelningsärende avhandlas i tingsrätten. Inblandade parter var 50-årige Leif och hans före detta hustru Maria. Maria företräddes av en kvinnlig Eskilstuna-advokat men Leif satt ensam vid sitt bord. Han hade inte lyckats få tag i någon advokat som ville eller vågade biträda honom.

   Förhandlingarna leddes av den rutinerade och empatiske rådmannen Göran E som vid sin sida hade protokollförare Mikael. Det hade förekommit varningssignaler inför denna förhandling och såväl advokaten som Göran E hade haft vissa funderingar på hur de skulle agera, eller om de skulle skjuta på förhandlingen en tid. Gemensamt hade de dock beslutat sig för att genomföra det hela. Göran E trodde att Leif hyste en viss respekt för honom. Det skulle inte bli bättre av att skjuta det hela på framtiden.

   Då uppkom också funderingar på polisbevakning eller poliskontroll vid förhandlingens början. Efter en stunds funderande beslutades att detta skulle kunna missförstås och försätta Leif i ett ännu mer upphetsat tillstånd. Det enda påtagliga av dessa orosmoln var att Göran E beslutade att förhandlingen skulle ske i en tingssal i stället för ett mindre förberedelserum, som normalt används vid bodelningsförhandlingar.

   Prick klockan 11.00 öppnade rådman Göran E dagens förhandlingar, i tingsrättens största rättssal, och presenterade ett förslag till tvångsskifte som upprättats av en Eskilstuna-advokat. Denna advokat hade utsetts av tingsrätten och var således varken involverad med Leif eller Maria.

   Efter att ha presenterat förslaget ville rådmannen ha de inblandade parternas inställning till detta. Innan någon ens hann tänka efter så tog Leif till orda:

– Det finns bara tre möjliga lösningar. Att jag och Maria bildar ett bolag och driver gården som ett bolag. Eller att jag försätter gården i konkurs och varken jag eller Maria får någonting. Eller att jag tar livet av mig så får Maria leva resten av livet med skuldkänslor.

   Rådman Göran E tittade ner i sina papper för att få en sekunds betänketid. Sedan tittade han på Leif och sa:

– Det där är inga alternativ. Det är en bodelning vi håller på med.

Leif böjde sig fram och rotade i sin väska sedan reste han sig hastigt upp och sa:

– Sluta tjafsa för fan. Nu sitter ni still för om tio sekunder spränger jag tingsrätten i luften.

   Leif höll nu en apterad sprängladdning i ena handen och det sprakade, gnistrade och fräste om krutstubinen.

   Rådman Göran E sträckte sig efter larmknappen. Han såg då i ögonvrån hur protokollförare Mikael reste sig från sin stol och sprang mot salens bakre dörr.

Instinktivt följde rådmannen efter. När de slagit igen dörren bakom sig och kommit en bit från salen hörde de en våldsam detonation.

   Innan rådmannen försvann ut genom dörren hörde han hur Marias advokat sa:

– Jag sitter då inte still. Nu går jag härifrån.

   Advokaten reste sig och gick med snabba steg mot dörren. När hon var nästan framme så rusade Leif fram som för att hindra henne från att lämna salen. När advokaten och Leif var nära varandra briserade laddningen.

   Det blev en våldsam detonation och när den var över så låg Leif död på golvet med uppsprängd bröstkorg. En bit från honom låg Marias advokat svårt skadad. Advokaten hade sin vänstra hand bortsprängd, henne syn hade fått skador och trumhinnorna var bortsprängda. Maria själv satt kvar vid sitt bord fysiskt oskadd men svårt chockad.

   Samma dag klockan 11.45 övertogs ärendet av spaningsroteln i Eskilstuna som omedelbart såg till att tingssalen säkrades upp. Då ingen visste vad Leif kunde ha hittat på så kallades Bombgruppen från Stockholmspolisen till platsen. Deras första uppdrag blev att kontrollera de två fordon som Leif och Maria hade kommit till platsen i.

   Båda bilarna anträffades och de stod då inte så långt från varandra i Vildsvinets parkeringshus. Parkeringshuset spärrades av. En samlad bedömning visade att risken för försåtsminering var stor. Båda bilarna undersöktes men inte i något fall hittades någon bomb eller någon form av försåtsminering.

Den advokat som upprättat förslaget om bodelning hörde av sig till polisen. Han var orolig för vad Leif kunde ha gjort med hans bil. Bombgruppen undersökte den men kunde inte heller i detta fordon hitta någon bomb eller minering.

   Samtidigt hade den bondgård, på Fogdölandet, som tvisten handlade om spärrats av. Också denna måste bli ordentligt undersökt, här fanns nog den mest påtagliga risken för att Leif hade förberett något för att Maria inte skulle få ut något av gården.

   Under tiden hade förhör påbörjats med de inblandade från tingssalen och med Leifs bekanta.

   Även Leif kontrollerades genom de förundersökningar som han figurerat i. De uppgifter som här följer är en sammanfattning av Leifs uppfattning, varvade med övriga inblandades synpunkter, och som kan utläsas av de förhör som hållits i tidigare ärenden.

   Leifs problem hade börjat för fyra-fem-sex år sedan då han efter en hjärtinfarkt och åtföljande bypassoperation börjat bete sig på ett främmande sätt. Han började bli hetsig och aggressiv, hans förmåga till empati försvann och han började missbruka alkohol. Han drack allt mer och i allt större omfattning och han började hata – allt och alla.

   Till slut stod varken hans hustru Maria eller hans barn ut och i februari 1994 blev brytningen total. Leif blev en kväll så våldsamt arg, upprörd och aggressiv att han formligen kastade ut både hustru och en dotter.

   Efteråt, när Leif själv återskapade vad som hänt, tolkade han sina minnesbilder som att de två, hustrun och dottern, lämnat honom frivilligt. Han kände det som att han blivit ratad av de två.

   Leif var samtidigt tvehågsen, för han ville inte tro att hans hustru lämnat honom frivilligt. Att han själv kunde ha något med brytningen att göra varken kunde eller ville han tro. Han var mer benägen att tro att någon övertalat hustrun att lämna honom. Denne någon var säkert någon ”djävla lagvrängare”.

Det här medförde att när de första skilsmässohandlingarna kom så vägrade Leif att skriva under dessa. Han var beredd att göra allt för att förhindra den definitiva skilsmässan.

   Hans hustru Maria anlitade en kvinnlig advokat från Eskilstuna och Leif kände sig tvingad att också han skaffa en advokat. Annars riskerade han att bli utmanövrerad och det kunde gå alldeles åt pipan med allting.

   Samtidigt började alla djävla grannar att bråka med honom, hans hyresgäster började strula, polisen lyssnade inte på honom, sociala kunde eller ville inget göra och dom där djävla juristerna i domstolarna ville heller inget göra för att hjälpa Leif. Så Leif gav sig fan på att han nog skulle visa att ensam är stark.

   Hans första åtgärd blev att få ”den där djävla kärringen” att förstå sitt eget bästa. Han visste inte vilken adress som exhustrun hade och han visste inte heller hennes telefonnummer eftersom detta var hemligt. Han visste dock var hon arbetade och telefonnummer dit. Hennes arbete bestod i att bland annat svara i telefon så här kom hon inte längre undan.

   Nu började en tid då han kunde framföra sina åsikter till henne men trots många telefonsamtal tycktes hon inte förstå sitt eget bästa. Hon vägrade lyssna på honom och det slutade med att hon började lägga på luren så fort hon hörde hans röst.

   Leif blev bara argare och argare och då han inte nådde fram till exhustrun började han i stället att ringa till sina döttrar, deras fästmän och sin åldrige svärfar.

   Dessa stod inte ut länge utan skaffade snart nog hemliga telefonnummer och när dessa personer plötsligen var onåbara för Leif började han ringa till polisen och till Larmcentralen. Även här lärde de känna igen Leifs röst och också de började lägga på när de hörde vem som ringde.

   Leif anmälde tjänstemännen för tjänstefel eftersom de la på luren när han ringde. Han fick aldrig tillfälle att framföra sina viktiga argument och sakfrågor.

   Sent en natt försökte Leif återigen ringa till polisen i Eskilstuna. De la som vanligt på när de hört så mycket av samtalet att de förstod att inget akut orsakade samtalet. Då blev Leif riktigt ordentligt förbannad på polisen. Nu skulle här bli räfst och rättarting.

   Han tog en taxi till polisstation. När han kom fram for han in som en stormvind i receptionen, han var högljudd och ful i munnen och nu djävlar skulle poliserna få dansa efter hans pipa. Det slutade med att Leif blev omhändertagen och inlagd i en fyllecell. Innan han kommit så långt ville Leif slåss men innan han visste ordet av var han oskadliggjord och då återstod bara att använda munnen. Han vrålade invektiv och runda ord ända tills celldörren slog igen bakom honom.

   Cellvistelsen avslutades dagen därpå med förhör. Leif var bakfull och saknade både ork och gnista att bråka med förhörsledaren. När Leif släppts så återgick han till att försöka trakassera sin exhustru trots att myndigheterna nu utfärdat besöksförbud. (Besöksförbud innebär att all fysisk kontakt och kontakt via brev eller telefon är förbjuden.)

   När han trots det ringde sin hustru på hennes arbetsplats lade hon som vanligt på luren. Då ringde Leif till polisen i Eskilstuna och anmälde sig själv för att ha överträtt besöksförbudet.

   Efter tillräckligt många anmälningar blev Leif anhållen och häktad. Under tiden Leif satt häktad bytte hans hustru både bostad och arbetsgivare.

   Efter sju dagars häktning släpptes Leif i avvaktan på rättegång. Då hustrun bytt både jobb och bostad så förelåg inte längre häktningsskäl. Under den tid som Leif satt häktad avverkade han försvarare på löpande band. Hans våldsbenägenhet och aggressiva mentalitet skrämde slag på de flesta av de försvarare han hade kontakt med. Den enda advokaten som inte skrämdes av Leif var exhustrun Marias försvarare. Den advokaten vek sig inte en tum inför Leifs hot.

   Leifs hat mot Marias advokat växte sig allt starkare och tydligare men hon vägrade låta sig skrämmas. I slutet av maj månad 1996 blev det rättegång mot Leif.  Under två dagar penetrerades och granskades alla Leifs hot mot exhustru och barn, liksom alla hans ofredanden och överträdelser av besöksförbuden.

   Den första rättegångsdagen kom Leif till rättegången iklädd en svart kostym med vit skjorta och vit slips. Tillsammans med sin svarta portfölj var han en anblick som kunde skrämma slag på nästan vilken domare eller åklagare som helst. Någon försvarare hade han inte, för alla vägrade ställa upp.

   Både domare och åklagare var känsliga, för de vibrationer som han sände ut och för det intryck han gav, och strök honom medhårs under första rättegångsdagen. Det var lätt att se hur Leif blev bättre och bättre till mods under den första dagen och han synes alltmer segerviss.

   När första dagen var tillända råkade Leif stöta ihop med sin exhustru utanför rättssalen. Han kunde då inte dölja den känsla av medgång som han tyckte sig upplevt. Leif kom därför med några nedlåtande kommentarer till hustrun om att det inte såg så bra ut för henne. Vidare visade han tydligt att han såg fram mot en friande dom.

   Nästa rättegångsdag kom Leif till rättegången betydligt lättsammare klädd.  Han bar blazer och byxor och tycktes vara på ett avsevärt bättre humör. Förhandlingarna genomfördes och Leifs inställning gjorde att allt flöt på i bra takt och med hygglig stämning i tingssalen.

   Efter rättegången meddelades dom direkt och Leif dömdes för alla stämda brott till fyra månaders fängelse.

   Denna dom tog Leif hårt, vilket stod klart för alla närvarande. Han kunde inte behärska sina anletsdrag och sina känslor. Ansiktet blev spänt, ögonen svartnade och käkmusklerna vibrerade ovanför hårt spända halssenor. Han lämnade tingssalen som en zombie med stel och robotaktig gång.

Domen innehöll bland annat följande:

   Leif förekommer ej i kriminalregistret. I målet har inhämtats läkarintyg enligt 7 § lagom om särskild personutredning i brottmål mm mm. Att Leif befunnit sig i ett långdraget kristillstånd står bortom alla tvivel. Hans ställningstagande är både ologiska och onormala. Huruvida hans tillstånd skall diagnostiseras som en allvarlig psykisk störning i brottsbalkens mening låter sig inte göras inom ramen för en § 7 undersökning.

Tingsrätten anser att det ej finns anledning att anta att Leif lider av sådan allvarlig psykisk störning, som kan föranleda rättslig särbehandling, även om han företer vissa psykiska särdrag. Påföljdsvalet får därför stå mellan fängelse och villkorlig dom. Villkorlig dom torde dock inte vara tillfyllest med tanke på den fortsatta brottsligheten som pågått ända fram till rättegången. Tingsrätten finner således att Leif skall dömas till fängelse i fyra månader.

   Domen som klubbades den 29 maj 1996 bringade Leif ordentligt ur balans och fick honom att utbrista, till en bekant:

– Nu återstår bara att gå hem och spränga sig i luften.

   Som om inte det var nog så var tvistemålsförhandlingen mellan Leif och Maria utsatt till den 6 juni 1996, alltså bara åtta dagar senare. Denna förhandling skulle innebära en slutlig lösning på denna segdragna bodelning och Leif såg inte fram mot avgörandet med förväntan precis. Tvärtom så verkade det som om Leif redan då hade planer på något drastiskt för till en bekant sa han:

– Jag kommer inte att fylla femtio år för jag har planerat något åt Maria.

Han skulle fylla femtio år den 10 juni 1996.

   Dessa senare uppgifter kände rådman Göran E inte till men han var trots det lite tveksam till denna förhandling så tätt inpå rättegången och den fällande domen. Han tvekade också om han skulle hålla förhandlingen i förberedelserum eller i en tingssal. Rådmannen var väl bekant med Leif och visste hur tokig denne kunde bli. Samtidigt så hade Leif hela tiden visat sin respekt för rådman Göran E och lyssnat på honom. I varje fall så här långt.

   Göran E var på det klara med att redan den 6 juni genomföra en tvistemålsförhandling var att be om trubbel. Därför beslutade han att flytta fram förhandlingen en knapp vecka ytterligare, till den 12 juni.

   Även Leifs hustru ville få målet avklarat. När Göran E hade rådgjort med Marias advokat hade denna visserligen varit lite orolig men samtidigt ville även hon ha målet avklarat och menade att så tokig kunde väl inte Leif vara. Han hade ju under lång tid hotat med både det ena och det andra utan att något har skett.

   Polisbevakning var ju en lösning men det kunde ju också ses som en provokation eftersom Leif hatade de flesta myndigheter i allmänhet och polisen i synnerhet. Göran E hittade en medelväg och bestämde sig för att genomföra förhandlingen den 12 juni i en rättssal. Där fanns det flera utgångar och säkerheten kunde bedömas som högre.

   Rådmannen bestämde sig för att tingssal tre var ett lämpligt val. Tillsammans med sin bisittare Mikael gick han in i tingssalen och förberedde målet. Han tittade på sin protokollförare och sa med en underton av allvar:

– Nu får vi ta på oss knogjärnen för här kan det bli krig.

   Göran E kunde nog aldrig tro att han skulle bli så sannspådd i detta uttalande. När han och protokollföraren springande lämnat rättssalen och strax efter hörde detonationen så larmade de genast polisen. Polisen var mycket snabbt på plats eftersom ett stort narkotikamål pågick i salen bredvid. Även sjukvårdspersonal var mycket snabbt på plats och kunde ta hand om den skadade advokaten och den chockade Maria.

   Rådman Göran E var efter händelsen djupt bekymrad över att han så hastigt lämnade salen när Leif höll i dynamitgubbarna. För att han skulle få förklara sig så arrangerade polisen en presskonferens åt honom. Här fick han klargöra hur han resonerade eller tänkte när han lämnade salen.

   Ingen lastade dock honom för detta, för vad skulle blivit bättre om han stannat kvar och vad hade han kunna göra? Däremot uppstod frågan, trots att den aldrig ställdes, varför han inte placerade Maria och hennes advokat vid salens entrédörr och Leif längst in i lokalen. Hade han gjort denna omplacering inför förhandlingen så hade i varje fall varken Maria eller advokaten blivit instängda med Leif mellan sig och den räddande dörren.

   När protokollförare Mikael lämnade rättssalen hade han sinnesnärvaro nog att ta med sina skrivna handlingar. Dessa hade han också med sig när han hördes av polis efter händelsen.

   Han hade med skakig stil skrivit han tar livet av sig. Detta skrev Mikael samtidigt som Leif kom med sina tre alternativ. När han gjort denna notering tittade han upp och då såg han att Leif stod med dynamiten i handen. Det var i denna sinnesstämning som Mikael omedelbart bestämde sig för att lämna lokalen genom den dörr som var belägen strax intill hans plats vid podiet. Han mer kände än såg att rådman Göran E var strax bakom honom.

   Väl utanför salen rusade Mikael mot expeditionen för att larma polis och på väg dit hörde och kände han detonationen av Leifs sprängning.

   Polisutredningen visade att Leif varit ensam om att planera och utföra sprängningen. Vid den tekniska undersökningen av hans bostad fann polisen fler förberedda och apterade sprängladdningar.

   I lokala Eskilstunatidningar kunde i november 1996 läsas att den skadade advokaten hade återgått till sitt arbete. I stället för den bortsprängda handen hade hon fått en myoelektrisk protes. En konstgjord hand som styrs av muskelrörelser i underarmens muskler och som inte står långt efter en riktig hand. Handen är inte särskilt bekväm men den fungerar hjälpligt.

   Advokatens svårt skadade ögon hade opererats och fungerade nu i stort sett bra. Trumhinnorna var läkta och hörseln fungerade. Rent fysiskt är nog advokaten sitt gamla jag men vilka spår händelsen satt inombords vet bara hon själv.

   Händelsen har också medfört att det blivit lite lättare att genomföra säkerhetskontroller inför rättegångar och förhandlingar i landets rättssalar. På den tiden det här utspelade sig krävde lagen att det måste föreligga risk för allvarlig fara innan det kunde bli tal om extra säkerhetsåtgärder och kontroller.

 

  Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.