Anna Dahlbom

Polisens förhörsmetoder måste ifrågasättas

Som försvarare är man alltid vaksam på hur en förundersökning bedrivs. I Rättegångsbalken 23:12 framkommer att polisen under förhör inte får försöka framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning genom att medvetet använda oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.

   Hur förhör under förundersökningen i övrigt ska genomföras är ett tämligen oreglerat område avseende vilka metoder som ska användas. Som försvarare är det dock nödvändigt att skaffa sig kunskap kring olika förhörsmetoder och att också vid behov ifrågasätta metoderna som används för att kunna bedriva ett framgångsrikt försvar.

   För egen del har jag under det senaste året hanterat två mål som utmärker sig avseende förhörsmetoderna. Det första målet rör förhör med misstänkt och gällde en spädbarnspappa från Sandviken som i februari 2015 blev oskyldigt anklagad för att ha skakat sina två spädbarn. Pappan dömdes i tingsrätten för synnerligen grov misshandel till fem års fängelse och hade då erkänt brott till polisen, både i förhör och vid rekonstruktion. Han vidhöll sitt erkännande i tingsrätten och Gävle tingsrätt ansåg att hans erkännande fick stöd av övrig utredning och dömde honom för brott. Målet rörde ett så kallat ”Shaken Baby Syndrome”, en i sig med all rätta ifrågasatt diagnos.

   När jag tog över målet i hovrätten blev det uppenbart att det fanns anledning att ifrågasätta polisens förhör med klienten. Polisen hade under förhören använt sig av den starkt kritiserade Reid-tekniken, en teknik som går ut på att få människor att erkänna brott till varje pris och som är känd för att framkalla falska erkännanden. Förhörsledaren hade i förhören ömsom pressat klienten, ömsom uppmuntrat honom att erkänna utifrån de påstått positiva aspekter som skulle inträffa om han bara erkände brott. Förhörsledaren spelade också på att klientens spädbarn befann sig på sjukhus och utryckte att barnen befann sig där ”ensamma utan sin mamma eller pappa” och att klientens nekande inte hjälpte barnen.

   Förhörsledaren uttryckte till och med att barnen borde få vara tillsammans med den förälder som inte hade skadat dem (båda föräldrarna var vid den tidpunkten häktade) och undrade om inte klienten ansåg att barnen förtjänade bättre än detta. I övrigt så svor och skrek förhörsledaren åt klienten och undrade ”hur fan” han inte kunde veta vad som hänt barnen och att han inte ville hjälpa barnen. Efter ett antal förhör med denna oerhörda press, lämnade klienten ett falskt erkännande och uttryckte att han ville att hans fru skulle släppas då det var han som hade skadat barnen. Utdrag från förhören finns publicerade på Dagens Nyheters hemsida den 8 oktober 2015 och det är förvånande att denna typ av förhör ens kunnat förekomma i en rättsstat.

   Hovrätten fick under förhandlingen ta del av både utdrag från de oerhört pressande förhören och vetenskaplig forskning om det olämpliga i Reid-tekniken. Hovrätten uttryckte i domen att det av polisförhören framkommit att klienten lämnat delvis motsägelsefulla uppgifter under förundersökningen, att förhörsledaren under rekonstruktionen upprepade gånger ställt sig frågande till om klienten verkligen visat hur hårt han skulle ha skakat och dunkat ett av barnen och att klienten efter detta skakar och dunkar ännu hårdare.

   Hovrätten konstaterade även att förhören visade att förhörsledaren kunde ha förmedlat föreställningen att den förälder som inte skadat barnen skulle kunna få vara med dem, om någon av föräldrarna erkände att de hade skadat barnen. Hovrätten konstaterade därför att detta kunde ha påverkat klienten att lämna en berättelse som inte hade sin grund i verkliga förhållanden varför man starkt ifrågasatte hans erkännande. De experter som anlitades av försvaret i hovrätten var också överens om att barnens så kallade skador kunde ha medicinska och naturliga förklaringar. Klienten frikändes på samtliga åtalspunkter av hovrätten. (Hovrätten för Nedre Norrlands dom i mål B 679-15).

   Det andra målet som jag nyss hanterat rör polisens förhör med barn. Målet rörde en barnskötare som var anställd på en förskola i Upplands-Bro kommun och som i oktober 2015 blev oskyldigt anklagad för grova sexuella övergrepp mot fyra förskolebarn som tidigare gått på den aktuella förskolan. Han stängdes av från sin anställning och hans liv slogs sedan i spillror när han blev anhållen, häktad och senare dömd av Attunda tingsrätt till två års fängelse. Klienten bytte även här försvarare i hovrätten och jag tog över målet.

   Vid en genomgång av barnförhören, som samtliga gällde barn i 6-7 års åldern, framkom stora oklarheter avseende vad barnen egentligen skulle ha varit med om. Berättelserna var i allmänhet monotona, detaljfattiga, ologiska och innehöll felaktiga uppgifter, motsägelser och svårförklarliga moment. Det var också omöjligt att se hur dessa övergrepp överhuvudtaget skulle ha kunnat äga rum på det sätt som påstods då de skulle ha hänt på förskolan under ordinarie öppettider och i flera fall med andra barn och även personal i omedelbar närhet. I flera fall skulle till och med andra barn och personal ha funnits närvarande i samma rum enligt åklagarens påståenden.

   Barnförhören var också många och långa till antalet, vilket i sig är problematiskt när det rör sig om små barn som lätt blir trötta. I flera fall hade barnen fått gosedjur under pågående förhörsserie av förhörsledaren och annan personal på Barnahus. Anatomiskt korrekta dockor hade också använts under förhören, vilket enligt vetenskaplig forskning är en ytterst ifrågasatt teknik då forskningen anser att dessa dockor kan stimulera till lek och att det är svårt för yngre barn att föreställa sig att dockan representerar en verklig person. Vad som också var slående gällande förhören var att barnens föräldrar i de flesta fall hade diskuterat de påstådda övergreppen med sina barn inför barnens förhör hos polisen.

   Det var tydligt att barnen hade påverkats av diskussionerna med föräldrarna och att ledande frågor hade ställts av polisen som hade påverkat barnens svar. Förhörsledaren hade i flera fall påstått att barnens föräldrar hade berättat vad som hänt för polisen och även upprepat frågorna till dess att barnen levererade ”rätt” svar. Förhörsledaren hade också i flera fall upprepat påståenden i stil med att ”men din mamma säger ju att du har sagt att…” i det fall då barnen inte berättade något eller berättade något annat än det som förhörsledaren verkade förvänta sig. Detta är självfallet en oerhört problematisk metod att använda sig av när man håller förhör med barn som är lätta att påverka då de kan tänkas vilja vara till lags och bekräfta vad föräldrarna har sagt.

   Den expert som anlitades av försvaret i hovrätten, doktor i rättspsykologi Julia Korkman, som skrev ett sakkunnigutlåtande och som även hördes inför rätten, bekräftade också senare att det förekom ledande frågor och suggestiva element i förhören. Hon bedömde också att föräldrarnas diskussioner med barnen inför förhören uppenbart hade påverkat barnens utsagor vilket var tydligt då barnen i flera fall använde föräldrarnas ord och hänvisade till vad föräldrarna hade sagt till polisen angående påstådda övergrepp.

   Hovrätten ansåg i domen att det förelåg betydande oklarheter kring omständigheterna kring en av de påstådda gärningarna utifrån hur målsäganden beskrev den. Gällande den andra målsäganden, som i det första förhöret inte berättade om något övergrepp, uttalade hovrätten att det sätt som frågorna ställts på under senare förhör då målsäganden också fått höra att hennes mamma hade lämnat de svar som förhörsledaren verkade efterfråga, gjorde att det inte gick att avgöra om målsäganden var trovärdig eller ej. På grund av de olika uppgifter som målsäganden lämnade, fanns det även skäl att ifrågasätta tillförlitligheten i hennes uppgifter. Hovrätten menade även att målsägandens uppgifter kring min klients agerande vid en av de påstådda övergreppssituationerna, framstod som osannolika då det var osannolikt att en sådan händelse inte skulle ha uppmärksammats av andra på förskolan.

   Avseende den tredje målsäganden, som i det första förhöret förnekade att något övergrepp alls hade ägt rum, ansåg hovrätten att hennes uppgifter som framkom i senare förhör varken var trovärdiga eller tillförlitliga. När det gällde den fjärde målsäganden, som inte kunde berätta några som helst detaljer om något övergrepp då hon besvarade de flesta frågorna med att hon inte vet eller inte minns, ansåg hovrätten att avsaknaden av detaljer gjorde att berättelsen som sådan inte kunde läggas till grund för en fällande dom.

   Den enda bevisningen som presenterades i målet som egentligen hade någon som helst bäring på de påstådda gärningarna, var just uppgifterna från barnen i förhör. De kollegor som arbetade på förskolan tillsammans med min klient, hade aldrig uppmärksammat något olämpligt eller gränsöverskridande från hans sida. Hovrätten ansåg inte heller att uppgifterna som lämnats i förhör med förskolebarnen i något fall kunde läggas till grund för någon av de åtalade gärningarna och min klient frikändes därför helt riktigt från samtliga åtalspunkter (Svea hovrätts dom i mål B 2450-16).

   I målet angående spädbarnspappan från Sandviken har åklagarna fått kritik för sitt agerande under förundersökningen från Åklagarmyndighetens tillsynsavdelning. Chefsåklagaren för den aktuella åklagarkammaren har i intervju med Dagens Nyheter den 21 september 2016 uttalat att samtliga åklagare i landet ska lära av fallet. Framtiden får utvisa vilka lärdomar som kan dras av åklagarens och polisens agerande i fallet med barnskötaren från Upplands-Bro. De två nu redovisade målen belyser båda vikten av att vi som försvarare ifrågasätter, inte bara utredningen i allmänhet, utan också förhörsmetoderna i synnerhet för att kunna bedriva ett framgångsrikt försvar.

 

Av advokat Anna Dahlbom
Delägare och VD vid Lewis & Partners Advokatbyrå

 

Artikeln har även publicerats på Dagens Juridik

 

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.